I den första artikeln om Malin Karlsson och hennes son Wilton berättade vi om Malin, och hur det kom sig att Wilton blev till. Vi berättade också om hur hon blev varnad för att ta kontakt med socialtjänsten men ändå gjorde det av misstag. Och hur den kontakten resulterade i att hon hamnade på ett utredningshem med sin son. Ett utredningshem som inte fann några konstigheter i relationen mellan Malin och Wilton. Här fortsätter vi hennes berättelse.
— Vi åkte hem till min mamma och bodde där i ett antal veckor. Allt var lugnt och bra och jag försökte hitta rutiner i att vara hemma med min son och det gick bra. En dag ringde det på dörren. Det var en socialsekreterare från barnenheten. Hon sa:
— Nu tar vi det här antingen den hårda eller den mjuka vägen. Polisen står här utanför och jag ska hämta Wilton…Och hon tog honom. Jag blev helt…galen. Skogstokig. Jag hamnade i en känsla som är svår att beskriva, jag skrek, grät, ville krypa ur mitt skinn. Jag blev vansinnig. Jag åkte till Säters sjukhus, jag visste inte vart jag skulle ta vägen annars. ”Det är naturlig reaktion”, sa läkaren där, ”de har tagit ditt barn…”.
Får rätt i kammarrätten
— Jag fick träffa honom regelbundet. Han var väldigt orolig först när vi sågs. Han blev trygg när vi var tillsammans men blev orolig av det här. Förvaltningsrätten i Falun gick på socialtjänstens linje. Vi överklagade till kammarrätten i Sundsvall. Socialen sa att de tagit Wilton för att de trodde att jag inte kunde ta hand om honom. Vi visade upp intygen från utredningshemmet. Domaren blev arg på socialsekreteraren: ”Man får inte ta ett barn på så lösa boliner. Det måste finnas konkret risk för barnet”, sa hon. Jag fick en dom där det stod just det, så Wilton fick komma hem.
– Vi var i Falun ett år. Jag fick jobba väldigt hårt för att han skulle få tillbaka tilliten till mig, att jag inte skulle lämna honom. Vi hade en familjebehandlare från socialtjänsten som var en fantastisk bra kontakt och stöd. Hon skulle vara barnvakt en kväll men det gick inte eftersom han var så mammig. Det var hårt jobb att bygga tillbaka anknytningen.
Flyttar till Örebro – tar kontakt med socialtjänsten igen
— Jag hade haft svårt att sova under många år och jag sökte vidare för mina sömnproblem. Som mamma blev det ännu mer akut. I det sökandet kom jag in på en terapi via landstinget i Örebro så vi flyttade till min pappa i hans tvåa i Örebro.
— Men det var för litet att bo tre personer i en tvåa. Min pappa uppmanade mig att kontakta kommunen. De borde kunna hjälpa till med en bostad tyckte han. Jag var tveksam såklart efter mina tidigare kontakter med socialtjänsten i Falun men jag gjorde det ändå av hänsyn till min pappa. Han ville bo själv. Jag ringde dem och frågade om de kunde hjälpa till med en bostad åt en ensamstående mamma? Jag berättade för dem hur rädd jag var för socialtjänsten med tanke på mina tidigare erfarenheter och att jag bara behövde hjälp med en bostad. De sa att de skulle göra en utredning på mitt barn, det var så de jobbade om bistånd med bostad skulle bli aktuellt. Så de inledde en utredning på mitt barn igen. Den höll på under lång tid. Wilton hann börja på förskola. Han gick på BVC och alla kontroller. Förskolan var positiva. Wilton låg i framkant på allt. Vi var väldigt sociala och träffade många människor. Alla tyckte han var ett underbart barn. Vi hade mycket vänner och positiva minnen från Örebro.
— Efter lång tid sa socialen att de hittat en bostad till oss, en sommarstuga tre mil utanför Örebro. Vi flyttade dit, jag började pendla men det blev ganska jobbigt med pendlandet. Jag skjutsade in Wilton till förskolan på morgonen och hämtade honom på eftermiddagen så det blev många mil varje dag.. Det visade sig att familjen vi hyrde av hade grava alkoholproblem och på vintern blev det för kallt i huset så vi flyttade tillbaka till pappa. Det gick inte på annat sätt. Dessutom var det skönt att slippa pendlandet.
Utredningshem igen
— Socialtjänsten blev irriterade över det här. Det var inte vad de hade bestämt och de ville skicka i väg oss till ett utredningshem med det underliggande hotet ”annars tar vi Wilton”.
”Jag behöver väl inte utredas ytterligare en gång”, sa jag, ”jag har ju redan blivit utredd”.
”Vi gör på vårt sätt”, blev svaret från socialtjänsten.
— Jag gjorde som de sa. Jag var tvungen. Jag ville inte förlora honom igen. Vi åkte till ett ställe i Karlskoga långt inne i skogen och där skulle vi vara i tolv veckor. Föräldrarna som var där hade grav problematik och jag kände ingen gemenskap med dem. Även en del av barnen hade stora problem. Vi hittade ingen gemenskap och var för oss själva hela tiden.
Malin och Wilton ensamma i sommarstuga utan personal
— Efter en vecka blev en av de boende hotfull mot mig och Wilton. Personalen bestämde att vi inte var säkra där. De flyttade oss till en sommarstuga där vi fick vara helt ensamma. Där fanns ingen personal och inga andra boende. Jag visste inte var vi var. Vi var totalisolerade. Vi fick åka och handla mat när vi behövde. Annars skulle vi vara i sommarstugan. Jag började må dåligt av isoleringen. Hur de skulle observera mig och Wilton förstår jag inte.
Hamnar på en sorts flyktingförläggning
Hon ringde till socialtjänsten och personalen och sa att det inte var förenligt med lag och mänskliga rättigheter att de hölls inlåsta och isolerade på det sätt de gjorde:
— Då flyttade de oss till ett nytt ställe där vi skulle fortsätta att ”utredas”. Där var det ytterligare ett steg värre vad gällde problematiken hos människor som var där. De hade flytt från krig. Det var svårt traumatiserade människor som satt och skakade. De pratade inte svenska och inte engelska. Med dem skulle vi vara, min lilla son och jag. Vi fick ett rum och återigen blev vi ensamma och isolerade
— Vi var väldigt hungriga för vi fick ingen mat. Vi fick bo i ett rum i ett hus som var kallt. Det var inte bara spartanskt, det var ett ruckel. Det enda personalen sa var att vi inte fick gå två meter utanför huset. Det kändes väldigt otryggt och osäkert.
Malin blir utsatt för våldtäktsförsök
När vi varit i rucklet en vecka var jag väldigt trött. De hade en äldre manlig personal som satt där på nätterna. Jag frågade om han skulle kunna avlasta mig lite, men det blev ingen reaktion, de interagerade inte med oss. Jag la mig lite tidigare för att sova. Wilton var uppe. Under kvällen kom den här mannen in med Wilton och la sig i sängen med oss. Han la sig i sängen, började tafsa på mig, och tog sig över könet.
— Jag slet mig loss, började skrika. Efter mycket om och men fick jag ut honom. Jag ringde polisen och beskrev hur han försökte våldta mig. Jag kunde inte vara kvar där. Socialtjänsten sa att jag inte behövde vara kvar. Jag ville ta med mig Wilton, men det fick jag inte. Jag skulle vänta på ett hotell. Jag åkte i väg till hotellet och körde sedan min bil tillbaka till huset.
Wilton är försvunnen – omhändertagen
— Utanför stod tio svarta sopsäckar på parkeringen med våra saker. Var är Wilton, frågade jag, men fick inget svar. De sa att jag skulle lämna platsen. Jag börjar gråta och frågar var Wilton är men de tvinga mig att åka därifrån utan att få något svar. Jag ringer till socialtjänsten i Örebro och frågar var han är: men de ger mig inga svar de heller
— Jag får stanna till på sjukhuset för att jag är i sån panik. Läkaren ger mig Lergigan. Jag tar mig till socialtjänsten i Örebro och hittar en chef där. De har fattat ett beslut:
Vi hittade ingen annan plats på ett utredningshem så vi har omhändertagit tagit Wilton.
— Jag berättade om vad som hänt på utredningshemmet men de hade fattat sitt beslut. Jag hamnar i en akut krisreaktion. Jag ber om nåt stöd, om någon person, men jag fick ingen hjälp.
Byt taktik – ta aldrig kontakt med socialtjänsten
Tiden som följer är ett mörker:
— Det blir ett kaos när du hamnar i en sån här situation. …det är enormt starka krafter som träder in, det är modersinstinkt, skyddsinstinkt, trauma, det är katastrof…det är en panik som är värre än panikångest. Du måste bara som mamma skydda och rädda ditt barn. Det finns inget alternativ. Och det måste gå fort för ju längre tiden går desto mer ökar risken för att ditt barn skadas. Man klättrar på väggarna, känner att man ta sig ur sin kropp…. Orden räcker inte till för att beskriva känslan. Och jag är fortfarande kvar i den känslan.
— Jag fick kontakt med några jurister som fick mig att förstå att jag måste ändra taktik och strategi. Aldrig be socialtjänsten om hjälp med något. Skaffa jobb, skaffa bostad. Ge dem inget att anmärka på. Jag gjorde allt det. Jag hittade jobb i Enköping och bostad. Jag löste mina sömnsvårigheter och fick tillbaka min energi. Jag skaffade läkarintyg, psykologintyg, hyreskontrakt. Jag kunde visa konkret och i detalj att min tillvaro var ordnad. Jag kontaktade socialtjänsten: ”Nu vill jag ha tillbaka Wilton”.
De vägrade så vi fick gå till förvaltningsrätten som gick på min linje. Socialtjänsten överklagade till kammarrätten, som gick på socialtjänstens linje, trots all min bevisning.
Wilton fortsatte att vara omhändertagen.
Läs från början: Artikel 1: Malin sökte stöd av socialtjänsten – fick sitt barn omhändertaget – Artikel 2: Wilton blir omhändertagen igen – efter att Malin aktivt sökt kontakt med soc – Artikel 3: I brist på rättvisa tar Malin saken i egna händer – staten hämnas – Artikel 4: Omhändertagen enligt LVU – barnets bästa?
Skribent Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se
