Vi har i två tidigare artiklar berättat om Malin och Wilton. Malin är en vanlig mamma som sökt stöd av två socialtjänster. Båda gångerna har det slutat med att hon och Wilton placerats på så kallade utredningshem. Båda gångerna har det slutat med att socialtjänsten omhändertagit Wilton trots att det första utredningshemmet inte fann några problem och att det andra var av så dålig kvalitet att ingen utredning kunde genomföras. Vårdnaden för Wilton har nu gått över till fosterhemmet. Malin har begärt vårdnaden tillbaka och befinner sig i rättsprocesser gällande det. Men Malin har tappat tron på domstolarna och rättssäkerheten.
— Jag fick ha umgängen en gång i veckan. Wilton var förtvivlad. Han frågade när jag skulle hämta honom, när han skulle få komma hem. Det blev helt ohållbart för mig.
— Så fort det fanns en möjlighet begärde jag hemtagning av honom hos domstolarna och jag överklagade alltid alla beslut. De gick helt på socialtjänstens linje, trots att det saknades all form av stöd för det de drev eller någon form av bevis på att jag var en dålig mamma. Socialtjänstens anklagade mig för att ha psykisk ohälsa och därför saknade jag omsorgsförmåga. Domstolarna gick på socialtjänstens linje utan att kräva någon som helst bevisning för socialtjänstens påståenden.
Tre års processer utan att domstolarna kräver bevis av socialtjänsten – Malin får nog
— Jag insåg efter tre år att det inte skulle fungera att gå den rättsliga vägen. Det fanns ingen rättvisa att få. Jag gick på ett konvent i Göteborg om mänskliga rättigheter och LVU. Budskapet var att det inte gick att få Sverige att tillämpa mänskliga rättigheter i Sverige och att LVU som det fungerar i Sverige går stick i stäv mot barnkonventionen. De rådde mig att kontakta polska jurister som jobbade särskilt med svenska familjer som splittrats genom LVU. De här juristerna ordnade boende i ett kloster i Polen med barnläkare, förskola och pedagoger med erfarenhet av den här sortens splittringar av familjer just från Sverige. De såg att barn läkte väldigt fort. Vi skulle dessutom få juridiskt skydd mot Sverige. Jag bestämde mig för att köra. Att det här var min och Wiltons enda utväg att få växa upp tillsammans.
”Nu åker vi mamma!”
— Jag arrangerade ett umgänge på badhuset i Mariestad. Jag hade packat och ordnat med alla våra saker. Jag hade varit i klostret i Polen i fem omgångar, allt var klart Jag skulle höra av mig när vi kom fram. Wilton kände inte till mina planer. Det var bara juristerna och klostret som visste om mina planer.
— De två övervakarna vid simhallen försvann och vi stod vid bilen och Wilton sa när de försvunnit ur sikte:
”Nu åker vi mamma!”
— Jag står där som …. jag har ett val att åka iväg där och då…
Malin tappar rösten, tar ett djupt andetag och fortsätter.
— Det är känslomässigt jobbigt för mig att prata om det här …och tankemässigt. Juristerna hade sagt: ”Du har bara en chans, och du måste ta den chansen”.
— Jag mår väldigt, väldigt dåligt idag att jag inte tog den chansen. Det är som att vi fortfarande står där, vid bilen, som att tiden har stannat där. Det gör mig extremt ledsen när jag tänker på det här. Att jag inte bara gick emot rädslan och handlade som jag skulle ha handlat, för då hade jag kunnat rädda både mig själv och mitt barn och jag hade haft ett helt annat liv än det jag har idag. Vi hade varit lyckliga båda två, lyckliga och fria. Både jag och Wilton
— Det som hände där och då var att vi badade på badhuset som planerat. Han var överlycklig. Han fick åka tillbaka till fosterhemmet och jag fick ett mycket dåligt samvete och en väldig panikkänsla över att jag inte räddat mitt barn. Det var kaos i mitt inre att jag inte förmått följa det jag planerat.
Ett nytt försök
— I mitt nästa umgänge åkte jag till Göteborg och så gömde vi oss i en lägenhet där en pappa bott med sin son som blivit omhändertagen. Han hade redan flytt till Polen med sin son. Planen var att nu skulle vi åka, men återigen, på grund av min tvekan, blev det så att exakt samtidigt inträffade corona och de stängde gränsen ut från Sverige. Vi var instängda i lägenheten i fyra dagar. Wilton åt som en häst, var väldigt mammig och hade svårt med i princip allting. Han kunde inte ta hand om sig själv på något sätt, han var handlingsförlamad. Han hade svårt att klara saker för sin ålder och var mycket rädd för olika saker.
— Planen var att vi skulle åka vidare till Skåne och därefter till Polen men så kom tvekan över mig igen.
Det blev en konflikt i mig. Så fort han är med mig blev han trygg. Han spelade fotboll, träffade kompisar.
De stannade i lägenheten:
-Då kom polisen och letade efter pappan och sonen men de hittade oss i stället. De satte mig i häkte och honom i förvar.
I fängelse i omgångar
Malin döms till fängelse i sex månader, på anstalten Hinseberg. En anstalt som brukar betecknas som den hårdaste kvinnoanstalten i Sverige med de tyngsta förbrytarna. Att Malin hamnar där som förstagångsförbrytare måste ses som ett tecken på hur allvarligt staten ser på en medborgare som inte respekterar domstolars beslut:
— Jag träffade två mammor som begått samma brott som jag där, egenmäktighet med barn. Jag var livrädd för Hinseberg första gången jag kom dit. Det var mycket hot, hot om våld. Det var människor där som har ett enormt våldskapital. Det var många incidenter. Jag kände mig absolut inte trygg och jag kunde inte låsa om mig.
— När jag kom ut hade jag ren panik. Och min bekantskapskrets bestod av personer som också hade panik.
— Två personer ur den bekantskapskretsen åkte, utan att jag visste om det, till fosterhemmet och knackade på. Fosterhemmet ringde polisen. Åklagaren påstod att jag anstiftat det hela och det slutade med att jag dömdes till åtta månaders fängelse för egenmäktighet med barn. Fängelse igen.
— När jag kom ut från det straffet, även det på Hinseberg, så åkte jag till Wiltons skola. Jag berättade att jag hade julklappar med mig. De svarade med att ringa polis som hämtade mig, häktade mig och så dömdes jag till fängelse i tio månader. Jag kom ut och fick inte ha kontakt med Wilton på något sätt. Jag skickade brev och julklappar ändå. Jag hade skrivit en sång också. Då häktade de mig i två månader. Jag satt på ett säkerhetshäkte där – de släppte ut mig men jag ska anmäla mig en gång i veckan till frivården.
— Varje omgång har inneburit tre månader med total isolering i häkte. Att sitta där helt ensam och dessutom veta att ens barn far illa under tiden. Det är ren tortyr.
Ursinnig på staten
Malin har dömts till fängelse i sammanlagt 24 månader för att ha sökt kontakt med sitt barn. Som domstolarna formulerar det har hon skadat sitt barn när hon gjort det. Det är Wilton som är offret för hennes brott. Malin accepterar inte det synsättet och kan inte se sina försök att visa kärlek till sin son som brott.
— Jag känner mig väldigt stark. Det är så tydligt hur det här systemet ser ut. Det är så övertydligt. Det här systemet, eller de här systemen, vi har 290 kommuner i landet med 290 olika socialtjänster är befolkade av dysfunktionella personer har total makt över de de sätter klorna i. Domstolarna som i vanliga brottmål kräver att åklagaren lägger fram bevis för att ett brott begåtts kräver ingen som helst bevisning av socialtjänsten när de för fram sina teser om bristerna mitt föräldraskap. Det här är inget som handlar om barnets bästa. Det finns ingenting av det i det här systemet. De har total ansvarslöshet, de tar inte ansvar på någon punkt. Och de flesta domstolarna kräver inget ansvar av dem heller. Istället är det jag som ska försvara mig mot deras anklagelser.
— Jag är ursinnig på staten. Det är fruktansvärt hur staten behandlar människor, att inte få känna sig trygg, att leva utan all rättssäkerhet, jag har inget skydd någonstans. Jag känner mig helt rättslös. Min son har ingen röst. Hans röst ska bara försvinna. Han räknas inte.
— Jag säger till andra föräldrar i min situation: När det gäller att hävda era och era barns rättigheter, ta er till ett annat land. Det finns inga möjligheter här i Sverige.
Ansökte om tillstånd för att bränna Thoran för att få uppmärksamhet
Malin har försökt att nå ut med sin berättelse. Ingen vill berätta den. Förra sommaren, 2023, tog hon till ett drastiskt grepp för att fästa uppmärksamhet på frågan. Koranbränningarna var väldigt heta nyhetsmässigt då. Malin lät då meddela att hon skulle bränna Thoran utanför Israels ambassad. Journalister flockades kring platsen. Men hon brände inte Thoran och uttalade sig inte emot judendomen eller judar. I stället riktade hon demonstrationen mot socialtjänsten. Aftonbladet var den enda större tidning som rapporterade från manifestationen. De skrev:
Alltså inte ett ord om vad hennes kritik gick ut på. Hon känner att hon är helt nedtystad i detta:
Att ifrågasätta Livets Ord var att ifrågasätta deras tro, och det fick man inte göra. Man tystades ner och skaffades undan. Att ifrågasätta staten i den här frågan blir lite av samma sak – man tystas och skaffas undan.
Rädd för hur det ska sluta
— Jag befinner mig i ett enormt stresstillstånd, i akut stress och har så varit i sju år vilket gör att jag tappar minnet, glömmer saker, har svårt att koncentrera mig blir lätt trött. Jag oroar mig ständigt för hur Wilton har det och för att vi inte ska få någon rätsida på det här, för att vi inte kunna lösa upp den här situationen.
Läs från början:
Artikel 1: Malin sökte stöd av socialtjänsten – fick sitt barn omhändertaget
Artikel 2: Wilton blir omhändertagen igen – efter att Malin aktivt sökt kontakt med soc
Artikel 3: I brist på rättvisa tar Malin saken i egna händer – staten hämnas
Artikel 4: Omhändertagen enligt LVU – barnets bästa?
Skribent Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se
