Dags för helhetssyn och tjänstemannaansvar i vården och omsorgen

Man står i ett mörkt väntrum, väntar på vård.
Genom att välja patienter noga, och genom att välja bort komplicerade patienter, uppnår man bäst resultat för den egna enheten. Och det är det som räknas. Vad som händer med klienten/patienten är sekundärt. Foto: AdobeStock.com

Det är alldeles för lätt att bli bortgallrad från vård och omsorg idag. Och ju större behov du har – desto större är risken. En ändring måste till – återinför helhetssyn och tjänstemannaansvar.

Equal har tidigare skrivit många artiklar om hur svårt det är att få vård och omsorg av hälso- och sjukvård och av socialtjänst. Lagstiftningsmässigt ser allt mycket bra ut där man enligt lag har rätt till omsorg och stöd av socialtjänsten och där regionen är skyldig att erbjuda hälso– och sjukvård till personer som är i behov av det.

I retoriken talar en så gott som enig politikerkår om det fantastiska välfärdslandet där alla medborgare har rättigheter, där jämlikhet råder som av en naturlag eller och ingen far illa.

Ingen tar ansvar för helheten

Men många år av ekonomisk styrning med det som kallas New Public Management, (sägs bidra till effektivitet), där man delat upp stora enheter i små specialiserade enheter och där alla har eget budgetansvar, tillsammans med det faktum att man som tjänsteman i en offentlig organisation inte har något eget ansvar (tjänstemannaansvar) har det utvecklats en kultur i Sverige där var och en tar ansvar för sin enhets budget och resultat – men ingen tar ansvar för helheten.

Resultatet är att enheter inom både socialtjänst och hälso- och sjukvård ”tjänar” på att inte ha klienter /patienter och om man nu nödvändigtvis måste ha dem så vill man ha så enkla patienter som möjligt som passar den egna enheten bäst. Genom att välja patienter noga, och genom att välja bort komplicerade patienter, uppnår man bäst resultat för den egna enheten. Och det är det som räknas. Vad som händer med klienten/patienten är sekundärt.

De med svårast problem stöts ut

Dessa fenomen gör att tillgången till vård och omsorg inte är så stor som det talas om med alla stora ord. Stora grupper av människor, de som är i störst behov av det, de med komplex och sammansatt problematik tillhör de som har svårast att få vård och omsorg. Själva det faktum att man har många olika svåra problem samtidigt, blir själva anledningen till att man inte kan få vård just på den enheten eller just stöd av den enheten. Att sedan evidensen säger att personer med många olika problem eller sjukdomstillstånd skall få vård samtidigt är inget som varken socialtjänsten eller sjukvården bekymrar sig om, trots att bägge organisationerna säger sig arbeta evidensbaserat.

På SVT finns nu några artiklar som visar hur Nathan behandlats av sjukvården, psykiatrin, habiliteringen och primärvård i sin region. Han bollas mellan olika enheter och kickas till slut ut eftersom hans fall är för komplicerat för var och en och man tycker att någon annan har ansvaret. Natahans ärende är ett typexempel på ovan beskrivna fenomen.

Återinför helhetssyn och tjänstemannaansvar

Vad kan man göra åt det? Det är inte så svårt. Inför budgetkrav på effektivitet där man mäter resultatet för patienten mer än att man sätter prislappar på diverse olika moment i den egna verksamheten. Återgå till systemet med större och sammanhållna budgetar för flera olika enheter, till exempel mellan individ/familj och ekonomiskt bistånd på socialtjänstsidan, och olika psykiatriska sjukdomstillstånd på sjukvårdssidan. Sist men inte minst, återinför tjänstemannaansvaret där det är tjänstemannens plikt att ha ett medborgarperspektiv och att följa lagstiftningen och dess intentioner i samtliga beslut man fattar. Detta för att komma bort från situationen som råder nu där man fattar beslut i lojalitet med arbetsgivaren och den egna organisationen.

Skribent Per Sternbeck
info[@perse
070-7972029

Se vår filmer i ämnet vård och omsorg…

YouTube player

SIP fyller 10 år!

SIP – det låter som namnet på ett diskmedel, men står för Samordnad Individuell Plan och uppfanns för att säkerställa att personer med behov av insatser från flera olika håll ska få de insatser de behöver. I år fyller SIP 10 år och man kan konstatera att SIP inte fungerar. Troligtvis för att SIP bygger på felaktiga utgångspunkter. I denna film ger vi vår syn på hur SIP fungerar och på hur SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, skildrar att SIP fungerar…

och läs också!

Samsjuklighets­utredningens förslag kommer inte ge bättre vård
Anders Printz omöjliga uppdrag

Läs och se också: Vårdcentraler riktar skarp kritik mot psykiatrin: ”Kan handla om liv och död”

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.