Blev inlagd på sjukhus. Propp i benet och en i lungan.
Med ens tedde sig världen allt mindre.
Saker och ting fick en annan värdering.
Behandling och mediciner sattes in i rask takt. Mår nu bättre.
Det bemötande och den vård som nu ges mig är så stort.
De kommer på morgonen och frågar mig vad jag vill ha till frukost.
De kommer och frågar hur jag mår.
Bara sådär.
Det är för mig att kunna trycka på larmet och be om värktabletter när jag har ont.
Eller ett glas vatten.
Dygnet runt.
Vi låg tre kvinnor på salen. Vi sa till en sköterska att vi hade dåligt samvete för att de fick komma och serva oss för småsaker.
Sköterskan svarade.
“Nej nej nej! Känn inte så! Vi är ju här för er skull!”
De orden fick mig att fundera på varför kan det inte vara lika enkelt som med allt annat i samhället?
Tänk bara att ha ett möte på socialtjänsten och de frågade,
“Vad behöver du hjälp med?”
Tänk bara att ha ett möte på försäkringskassan och de frågade,
“Vad behöver du hjälp med?”
Tänk om kommunpolitiker frågade invånarna,
“Vad behöver ni hjälp med?”
Det vore det mest empatiska.
Människor i samhället ska inte behöva kämpa för sina rättigheter eller bli överkörda av byråkrati och tvingas acceptera sina öden.
Så om man vänder på det hela så skulle så mycket förändras.
Ge de socialt utsatta en larmknapp så trycker vi alla på en och samma gång.
Ett, två och tre…
Skribent: Nettan
info@equalsthlm.se
0707-972029
