Ett allt vanligare råd från svensk sjukvård är att vi ska tänka oss friska. Hälsoproblem antas sitta i huvudet och det egna beteende, och inte i kroppen. Om vi bara ändrar vårt beteende i sann KBT-anda blir allt mycket bättre – men sker det på vårdens villkor eller på patienternas?
Tänk bort din smärta
I min närhet finns en person som fått ett nät opererat i sitt underliv för att förhindra framfall. Operationen genomfördes dåligt och stag till nätet gick av strax efter operationen. Dessutom har specialistläkare konstaterat att operatören placerade nätet alldeles för nära en nerv. Operationen utfördes för ett antal år sedan och snabbt efter fick hon starka smärtor från nätet. Sedan dess har hon haft starka kroniska smärtor som självklart påverkar humöret och livsgnistan. Nätet går inte att operera bort eftersom nerver, ådror och annan vävnad vúxit in i det. Sjukvården har prövat att ge antidepressiva medel mot smärtan, och blockerat nerver med botox men det har inte fungerat liksom heller inte de kurser i smärthantering hon gått hur många som helst. Men hennes smärta låter sig inte hanteras. Det enda som hjälper är opiater och opioider – morfinliknande preparat. Man kunde då tänka sig att sjukvården förskrev morfinliknande preparat till kvinnan, men icke. Opiater och opioider har fallit i onåd i svensk sjukvård eftersom de är beroendeskapande. Och nya riktlinjer i olika regioner gör gällande att man inte ska förskriva sådant oavsett vilken smärtnivå en patient har. Istället erbjuder man fler kurser. Man ska ”inte gå emot smärtan utan följa med den”, man ska ha ”acceptans” för smärtan. Det fungerar säkert om man inte har så ont – men om man har stark smärta fungerar det inte. Vilket sjukvården struntar i.
Sluta älta traumatiska minnen
Ytterligare personer i min närhet har komplex PTSD efter årtionden av våldsutsatthet och sexuella övergrepp. De är fast i flashbacks, mardrömmar och uppfattar det mesta i tillvaron som hot och fara. De är rädda. Utvecklar stark kroppslig smärta i hela kroppen. Sover inte. Har svårt att tänka klart. När de berättar hur deras tillvaro ser ut för psykologer som ska ge dem behandling uppmanas de att inte ”älta”. Budskapet är att deras problem handlar om deras eget beteende. De måste sluta ge efter för de invaderande tankar och bilder som plågar dem och kännetecknar komplex PTSD och i stället hitta nya spår. Man kan inte ändra sin historia, säger de, man måste acceptera att det som hänt har hänt, och gå vidare. Hade detta varit möjligt för personerna hade de gjort det. Det är för att det inte går själv, dessa personer söker hjälp hos profession som har specialkunskaper i ämnet. De har ofta ett starkt självhat och det de minst av allt behöver höra är att ”de ska ta sig i kragen, gå och kamma sig och skaffa ett jobb” vilket budskapet om att inte ”älta” förmedlar.
Tänk bort din ångest
Andra har stark ångest. När de söker vården för det, får de inte längre bensodiazepiner som även de, liksom morfinpreparat, fallit i vanrykte i sjukvården, utan så kallade antidepressiva medel som sjukvården fortfarande älskar. Till dessa medel uppmanas patienterna att jobba med avslappningsövningar och så kallad mindfulness. Man ska befinna sig i nuet, fånga momentet, hitta sitt inre lugn och därigenom minska sin ångest. Man ska tänka bort den.
Patienter =merjobb
Det är lätt att se att detta nya sätt att bedriva vård på har sitt ursprung i vulgärtolkningar av KBT, Kognitiv BeteendeTerapi. Det är lika lätt att se att det passar väldigt bra in i det superindividualistiska samhälle som utvecklats under de sista 20 – 30 åren där alla är sin lyckas smed, likväl som sin olyckas. Det är också lätt att se hur teknikerna och metoderna passar väl in i en sjukvård som gärna undviker ansvar. Det är enklare att lägga det på patienterna än att kliva i själv med allt vad det innebär av ansvar och merjobb.
Lindra – bota -trösta – vart tog det vägen?
I den så kallade Hippokratiska eden, som formulerades för ca 2 500 år sedan, formuleras krav på god vård som fortfarande är aktuella. En ofta använd tolkning är: aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta.
Fysisk smärta finns. Psykisk och själslig smärta finns också. Sjukvården kanske inte kan bota all smärta men man ska väl för fan inte förvärra den genom moralistiska och förenklade ”gör det själv”-lösningar? Man ska väl lindra om man kan, även med beroendeskapande läkemedel om plågorna för patienten är starka? Det kanske är bättre att vara beroende än att plågas till depression och suicidtankar? Man måste hitta tid och tillräckligt med medkänsla för att kunna trösta. Många i vården gör uppenbarligen inte det och verkar dessutom sakna ambitionen.
Det är oklart hur långt den här utvecklingen kan gå. Kommer det en tid när vi uppmanas att tänka bort cancer och hjärtinfarkter också? Och benbrott? När vi rekommenderas mindfulness på operationsbordet istället för att sövas och avslappningsövningar mot smärtorna efter operationen istället för morfin? Jag vet inte – vet du?
Skribent: Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se
