Man kan nästan säga till alla som mår psykiskt dåligt att de noga bör överväga om de inte skulle ta till vad som helst för att undvika att söka vård inom svensk psykiatri. Ändå söker människor för att få sitt hjälpbehov och väg tillbaka både förklarad och få insatser tillstånd för att detta skall kunna ske.
Tyvärr visar all statistik och all tillgänglig offentlig information att psykiatrin levererar i detta avseende (dvs bättre mående och återgång till arbete, högre studier eller ens ett tillfredsställande socialt liv) så lågt att procent blir en för hög siffra. Det handlar om att 0,0022% får denna hjälp till återhämtning. **
Resten av de hjälpsökande då? De resterande 99,78 %?
Ja, då hen instiger på psykets akutmottagning gör hen bäst i att som i den gamla kyrkan, låta hoppet fara och ersätta det med hopplöshet och komplett rättsosäkerhet.
Efter att ha väntat på din tur (kom ihåg att personalen har nolltolerans mot allt, dvs här är tystnad tagning, prata inte med din bordsgranne, var asocial, se när enstaka personal med tom blick tittar ut över vad som för personalen är deras arbetsfält, och vänta i denna kompakta tystnad på din tur i mellan 3 – 22 timmar.)
Det fina är att det dagtid finns kaffe, med plastig mjölk. Det är service det, med överfulla papperskorgar och skräp, som personalen på sin höjd vandrar genom akuten, trots sitt seende inte tar sig an. Lokalvårdare måste naturligtvis begära tillträde så städning lyser med sin frånvaro.
Du sitter där och ser i långsam takt hur den ena efter den andra individen slukas upp av dörrarna. Det är sekretess som gäller så du kan bara sitta kvar med en orolig aning om vad som händer pappan som just fick vinka av sina två barn i den yttre salen. Efter pappans försvinnande in i rättsosäkerhetens boning ser du hur skrattande unga kvinnor i en snabb följd går samma väg.
Polisen slänger in en nedbruten man på akutens golv i handfängsel och tar med personalen (två poliser står kvar över den orörliga kroppen), och efter lite betänketid kommer samma personal som snart skall bemöta dig, ut med bältessängen, klär av mannen och bältar honom innan polisen som hjälper till med små inpass om farlighetsnivån när han ligger surrad som vid en planka, och utan tilltal till offret, avlägsnar handfängslet.
Nu är det din tur. Din tur att få ett lågaffektivt bemötande av personalen som är här för din skull.
Ditt namn läses upp med hög röst av en vitklädd kvinna (hon går inte ut i rummet så det blir lite rop på långt avstånd). Du reser dig och hamnar i ett stängt rum där din puls mäts som hög. Du är alltså sjuk. Du tas ifrån dig dina tillhörigheter som ges till en för dig okänd i en svart sopsäck. Du ombeds gå ut och vänta igen.
Tyst har du att fundera över hur det är med de som försvunnit och samtidigt bedöma (om du är i det tillståndet alls) nytillströmningen av individer. Alla sorter kommer. Det är fint, alla får iallafall komma in.
Ut ser du hur de gråtande kommer och förs med hand i ryggen ut på den yttre gårdsplanen i frihet. Till samma situation de sökte hjälp för. Avvisade med ett ryggdunk och ett lycka till. Vänligheten själv, den där följaren av elände. Men hen är nog avtrubbad och gör detta dag ut och dag in, som stående vid löpandebandet och sätter ihop delar, samma varje dag.
Du mådde inte så bra när du steg in men nu mår du garanterat sämre på alla sätt som du inte annars hade en aning om. Du reser dig vid uppropet av ditt namn och stiger in genom dörrarna på nytt och visas bestämt till ett rum med läkarens namn utanpå. Inuti finner du tre vitklädda sittande och två stående vid dörren.
En av dem (ingen har mer än förnamn i liten text på skyltar någonstans i det vita) ber dig förklara varför du är här. Om du har lite intelligens så uppfattar du frågan som ganska dum. Det handlar ju om vad du vill ha hjälp med, att må bättre, komma tillbaka till där du var innan allt detta slog till. Kan vara mycket att ta upp. Du säger därför att du inte är säker.
Frågan du nu får är om du är suicidal. Här säger många fel, och svarar ärligt nej. Du skall alltid säga ja, annars kommer du inte att få någon hjälp. Även om du säger ja, så måste de kolla om det finns plats för dig. Finns det inte plats bedömer de suicidrisken som låg och visar dig med ryggdunk och lycka till på dörren. Det är trevligt. Inte lågaffektivt, men svensk, fint och trevligt.
Om de har plats för just dig? Du tas om hand som en naken, okunnig sak. Först tror du att du fortfarande är en människa, att det finns medmänsklighet och allas lika värde.
Ju fortare du kan komma ur den villfarelsen desto bättre för dig, då kan du nämligen efter att du väntat några dagar på läkarsamtal, begära att bli utskriven från din inlåsning. Innan dess, var snäll och tyst, yttra inget, ty du är bosatt i den rättslösa subkultur som psykiatrin är och alltid har varit.
Ditt värde är för flertalet inget alls. Deras skift tar snart slut. Undvik allt våld, hur förbannad du än blir på personal eller någon vettvilling till medpatient. Du vill inte ha ett LPT från samma överläkare som rättar sig själva och egna begångna fel lämnas utan åtgärd. Transparensen är noll, jurister i varje form lyser helt med sin frånvaro.
Så le, invänta ditt läkarsamtal, skriv ut dig själv, eller låt hoppet om rättvis behandling och hjälp till återgång, fara inom som det heter ”överskådlig tid”. Du är fast i Rättsosäkerhetens Boning och här saknar du alla rättigheter förutom mat och dryck.
Skribent: Jonatan Moses, PhD, forskare,
utredare, författare, före detta patient. 9/9 – 2019, Lund.
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
*1703 är det år när Frankrike var helt utan räddning, styrdes av Påven av Akvitanien, och alla utom adeln samt militär, var helt rättslösa.
** Uppgiften finns i Kerstin Evelius utredning (SOU2018:90), ”För att börja med något nytt måste man sluta med något gammalt – Förslag för en långsiktigt hållbar styrning inom området psykisk hälsa”
Läs också…
Omvänd psykiatrireform pågår i tysthet
Hur man når toppen inom svensk psykiatri!
Psykiatrin är sjuk och behöver vård!