Otillräcklig – en belastning för samhället

Otillräcklig
När man faller får man en känsla av att inget finns där och tar emot dig. Det vilar åter igen på det egna ansvaret. Att i sammanhanget känna sig rättslös och en avsaknad på gehör för sin situation, blir inte bemött med en förståelse. Foto: AdobeStock.com

Du måste vara stark idag. Det finns inga genvägar så om man känner sig otillräcklig, ja då blir det svårt mycket svårt.

Det sägs att ställa krav är att bry sig.

Ja det kan man tycka rent allmänt. Det säger inget om hur man är som individ.
Idag ställs det mer krav och det blir en del av ens vardag. Både med både omgivningens förväntningar, och de krav man har gentemot sig själv.
Att försöka få ihop ett livspussel med både arbetsliv och familjeliv, blir många gånger en känsla av otillräcklighet.
Det går till en viss gräns. Man inser att det inte är hållbart i längden.

Antingen stannar man upp i tid. Eller blundar man för de varningstecken som uppstår.

Ett ställningstagande på vem man förväntas ställa upp på. Sig själv, familjen eller på andra. En tilltro på sin egen styrka, så vill man så långt som möjligt, finnas till för alla. Det har en stor betydelse på vem man är som individ. En rädsla att uppfattas som svag ger sig till känna. Man vill ju inte anses som en svikare.

Ett livspussel är just som det heter. Att finna rätt pusselbit på rätt plats och i rätt tid. Många idag är både utan arbete och en egen försörjning. Lågavlönade vänder på varenda krona för att få vardagen att gå ihop. Livspusslet innefattar också en bedömning rent ekonomiskt. Inte minst för de som blir sjuka och utförsäkrade.

De krav som samhället ställer, blir i en vetskap att vara otillräcklig. För att ytterligare stressa på, upplevs det absolut inte som ett bemötande i all välmening.
Den gemensamma nämnaren för de som lever med en känsla av otillräcklighet, blir effekten det rakt motsatta.

Har människor idag blivit mer sårbara?

En skörhet i en allt mer stressad tillvaro. Förväntningarna som ställs för att anses som stark blir för mycket. Man intalar sig själv att man har koll på läget. Vilket många gånger inte alls är så självklart.

Samhällets krav har ökat där det ställs krav på att man har god utbildning, lyckas göra karriär och strävan att bli ekonomiskt oberoende.  En trygghet när man lyckats och kan känna sig nöjd med sin bedrift. Då upplevs man som att man gör rätt för sig.

Man ligger helt enkelt inte samhället till last.

Det man uppnår får inte falla bort. Ribban man sätter gentemot sig själv gör att nivån på de egna kraven ökar. Fokus hamnar även på att man agerar utifrån vad man tror andra ställer för krav.

I en ny syn på individer som på ett eller annat sätt inte klarar den utstakade vägen, anses då inte ha gjort rätt för sig. Bedömningen från början är mer ställd rent generellt. Vaggar man in sig själv i en falsk trygghet där man tar mer hänsyn till andras bedömning, än på vad man själv anser sig klara av?

I sin tur skapar det en ytterligare inre stress för att man förväntas klara av även det.

Känslan av otillräcklighet smyger sig sakta inpå. Beslut man tar gentemot sig själv. 
Jakten på att vara alla till lags blir mer och mer verklighet.
På vägen dit glömmer man bort att känna efter om det är en nivå man klarar. Verkligheten kommer ikapp och den psykiska inre stressen resulterar i depression och utbrändhet.

Nu ska detta inte anses gälla för alla.

Samtidigt går det inte att blunda för att så mycket av den psykiska ohälsan har ökat, som en direkt orsak på kraven som ställs.

Endast de starkaste lyckas.
Är detta då en bild av hur samhället idag förväntar sig att det är så här vi ska leva?

Bottnar det hela i en generell bild av att man går omkring i en falsk förväntan?
Den uteblivna belöningen när man väl lyckas så finns ingen anledning att förvänta sig beröm.
Man har ju endast gjort det som förväntades.

“Det ska löna sig att arbeta”.
Ja det kan väl alla förstå att så är det. Det är mer ställt som att det gäller en tävling.

Vinnare eller förlorare.

Skillnaden är att många blir straffade på helt lösa grunder. Att anse det som att man bryr sig, får då en helt annan innebörd.

När man faller får man en känsla av att inget finns där och tar emot dig. Det vilar åter igen på det egna ansvaret. Att i sammanhanget känna sig rättslös och en avsaknad på gehör för sin situation, blir inte bemött med en förståelse.

Man har inte gjort tillräckligt för att nå hela vägen fram.
Det säger ju sig själv att det inger ju en misstro på den enskilda individens styrka. Helt utan att omgivningen har all fakta.

När människor hamnar i en utsatt situation, så läggs än mer fokus på att se de brister de har. Snarare borde de vändas och se de åtgärder man trots allt gjort för att förändra sin situation till det bättre. Där ligger väl den största bristen.
Den utstakade “normen” på hur man ska bli accepterad i samhället idag, måste det finnas en trygghet att någon finns där för att hjälpa.

Det går inte att komma tillrätta med psykisk ohälsa om inget görs med förebyggande åtgärder. Både i bemötande med ett politiskt gehör och från de övriga myndigheter som ska stå för trygghet i samhället.
Det går inte att lägga ensamt ansvar på den egna individens styrka.
Vi lever med känslor och kan inte alltid anpassa oss till att leva upp till en förväntad generell norm.

För oavsett vilket så är tillvaron i samhället idag ställt utifrån en generell bedömning, utan att se individens styrka. Man kan konstatera att, hur man än lever sitt liv, blir det en generell bedömning av på hur man ska lyckas eller inte.

Får man de rätta förutsättningarna så säger det sig självt att alla kan ju naturligtvis lyckas. Med ett ifrågasättande på vem som i framtiden kan ta ansvar att fördela rätt resurser efter behov. Och då sett det främst med ett politiskt perspektiv.

Denna text kan uppfattas på två sätt. För det första är att jag har ett eget citat för det:

“Det är lätt att ha kritik när man har facit i hand”.

Med andra ord snarare ett konstaterande på vad man vet, snarare än att presentera en lösning…

För det andra har min text endast skrivits som spekulation. Det ska därför inte anses som att den är rätt i sammanhanget.

En avslutning med två ord.
Otillräcklighet och gehör.

De ger två skilda synpunkter på vad det handlar om.
När de kan bemötas i enlighet fullt ut, är man en god bit på väg.

Frågan är bara när.

Och av vem.

Skribent: Nettan
info@equalsthlm.se
0707-972029

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.