Något måste göras åt oskäliga levnadsnivåer!

I snart 20 år har jag jobbat med fattiga, ofta sjuka och socialt utsatta människor i behov av stöd och hjälp av samhället för att kunna uppnå ”skälig levnadsnivå” som det kallas i socialtjänstlagen. ”Skälig levnadsnivå” är ett tänjbart begrepp men tolkas allmänt som att det är den levnadsnivå en låginkomsttagare har på orten där man bor. 

Under den här tiden har levnadsvillkoren för stora grupper människor stadigt försämrats i takt med samhällets förborgerligande. Nivåer i ersättningssystem har systematiskt sänkts, sjuka slängs ur sjukförsäkringar, arbetslösa förväntas söka jobb över hela landet oavsett om de kan få jobbet eller inte, annars åker de ur a-kassan. Människor som söker försörjningsstöd får ofta gå med oförrättat ärende eftersom man inte klarar av trösklarna av krav socialtjänsten sätter upp för att en människa ska få ta emot bidrag.

”Man lever i villaförorterna ett rikt och gott liv med mycket höga inkomster”

Statsapparaten som medvetet gjort alla dessa försämringar för de fattigaste agerar som om de inte ägt rum. Man fokuserar istället på ”fusk och överutnyttjande” och har byggt upp ett kontrollsamhälle där försäkringskassa, a-kassor, socialtjänst, arbetsförmedling, lägger stora resurser på att förhindra ”felaktiga utbetalningar”.

Det är lätt att se effekterna av försämringarna, jakten och kontrollen; psykisk och fysisk ohälsa ökar, missbruk ökar, för tidig död ökar, trångboddhet ökar, hemlöshet ökar, kriminalitet ökar, våld både inom och utanför hemmet ökar. Personligen har jag stött på flera fall av svält men där socialtjänsten ändå hårdnackat nekat stöd. För att ändå ge bilden av välfärdsambitioner finansierar den ”goda” staten en och annan kampanj som syftar till att bryta fördomar om psykisk ohälsa, eller som ska få ner självmordstalen. Kampanjer som aldrig tar upp det vetenskapligt bevisade sambandet mellan ekonomisk stress och psykisk ohälsa.

Under de senaste åtta åren har jag varit en sån där hyllad ”entreprenör” och företagare. Jag har på höstarna, vid sidan om mitt lönearbete, åkt runt i villaförorterna i Stockholm och mustat äpplen. Jag har slagits av den höga och ökande ”levnadsnivån” som är mer än ”skälig”. Betydligt mer. Jag har genom åren kunnat se hur villorna, och ibland palatsen, blivit ännu större, hur trädgårdarna blivit allt bättre hållna och hur swimmingpooler ökat i antal. Jag har sett hur bilarna framför garagen blivit större och fler och hur lidingöungdomarnas scootrar bytts ut mot mopedbilar som nu har särskilda p-platser framför deras skolor.

”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.”

Jag har stött på åtskilliga hantverkare genom åren som stått för alla till om- och tillbyggnader. Alla alltid från någon öststat. I Djursholm har jag stött på ”barnflickor” från Filippinerna och Thailand och välmanikyrerade hemmafruar som lunchar på tennisklubben till vilken de tagit sig i senaste eldrivna Teslan. Man lever i villaförorterna ett rikt och gott liv med mycket höga inkomster, boostade av statsunderstödda jobbskatteavdrag, RUT- och ROT-avdrag.

Det svenska samhället som under en tid präglades av budskapen om frihet, jämlikhet och broderskap har gått tillbaka till sin ”kristna grund” och ett bibelcitat som tydligt fångar dagens Sverige är Matteus 13:12:
”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.”

Det svenska klass- och överhetssamhället har återuppbyggts framför våra ögon. Det vi aldrig trodde skulle komma åter, är här nu. Igen.

Återigen ser vi hur fattiglapparna hunsas, nekas, jagas, pressas, stressas.
Återigen ser vi hur den redan välmående medel- och överklassen klappas, smörjs och mutas.
Som på den gamla onda tiden.

Jag står inte ut.
Jag står inte ut med underklassens oskäliga levnadsnivå.
Jag står inte ut med de priviligierade klassernas oskäliga levnadsnivå. Något måste göras. VAD?

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029