Någon hade pissat i min sovsäck

tält
När jag kom tillbaka till mitt tält dagen efter så var det sönderskuret och ”någon” hade pissat i min sovsäck. Foto: yuplex (AdobeStock.com)

Varför har någon pissat i min sovsäck och förstört mitt hem? Varför hjälper man inte en medmänniska istället? Det undrar Hans J.

Är det något som du behöver? Finns det något som jag kan hjälpa dig med? Hur har det blivit såhär? 

Jag lämnade fängelset i en grönskande vår. Efter tjugo månaders samhällsvård så var jag lika medelslös och rådlös som jag hade varit när jag låstes in för den rehabiliterande tvångsvården. Jag hade mina samlade tillgångar i en sopsäck av plast samt en enkel bussbiljett till min hemkommun. Begreppet hemkommun var diskutabelt eftersom jag inte hade något hem så jag reste dit där jag en gång för längesedan hade haft ett hem. Jag hade i en annan tid t.o.m. haft ett liv med fru, barn, arbete och social acceptans från omgivningen. Men förändring kommer fort och oväntat. Det visste jag inte då men det vet jag nu.  

Läste lagen för socialtanten

Jag hade kontaktat ett pensionat på badorten och förklarat att jag p.g.a. en tillfällig projektanställning på kommunen behövde ett rum under några månader så bostadsproblemet var tillfälligt löst. En surmulen tant på socialkontoret undrade hur jag hade förmått dem att hyra ut till mig, men jag undvek frågan. Jag kände väl mest att det inte angick henne och hänvisade till de rättigheter som Socialtjänstlagen de facto försäkrade mig. 

Hon blev inte gladare av denna föreläsning men accepterade boendekostnaden på sextusen kronor samtidigt som hon förmanade mig att jag under månaden skulle leta upp ett billigare alternativ. Vid nästa besök skulle hon inte acceptera denna orimliga boendekostnad. 
-Har du ingen vän som du kan bo hos?                   
 – Nej men jag kanske kan bo hos dig? 
Det kunde jag inte…  

“…hade det verkligen blivit en bättre värld om alla hade bott i överdimensionerade villor och varit ekiperade i löjliga sportkläder?”

Fick socialbidrag till tält

Månaden därpå blev det som utlovat avslag på min ansökan om pensionatsboende men jag beviljades en mindre summa pengar till inköp av ett tält och en sovsäck. Jag överklagade men ställde samtidigt in mig på en sommar som campare. Det var semestertider och förvaltningsrätten skulle inte göra sig någon brådska för min skull.  
Tiden som tvångscampare var relativt behaglig. Dagarna flöt på med rutiner som krävde mycket tid och tanke. Arbetssökandet gick inte så bra trots goda vitsord, högskoleutbildning och bred erfarenhet, men i det stora hela njöt jag av friheten och var nöjd med mitt nya liv.  

”Någon” hade pissat i min sovsäck

Några hundra meter från mitt tält låg det ett kluster av villor. En sen eftermiddag kom det en delegation villaägare klädd i grälla golfkläder. De undrade vad jag gjorde där och uppmanade mig att flytta, de t.o.m. erbjöd mig lift i en SUV men jag tackade nej till det generösa erbjudandet. Jag försäkrade dem om att jag var en fridens man och att de inte behövde oroa sig över min närvaro. Jag var varken pederast eller cykeltjuv, jag var hemlös men jag hade inga som helst planer på att störa deras trygga villaidyll.  
När jag kom tillbaka till mitt tält dagen efter så var det sönderskuret och ”någon” hade pissat i min sovsäck. En känsla av sorg och vanmakt spred sig i mitt inre. Jag befann mig i en rik kommun i ett av världens rikaste länder och så behandlar vi varandra såhär, varför gör vi det? Varför är det så förtvivlat svårt att dela med sig? Varför är vi rädda för varandra? Och framförallt varför väljer vi hat framför kärlek? 

De såg ingen människa

De visste inte vem jag var och de brydde sig inte om att ta reda på det heller. De såg ingen människa de såg ett problem och en presumtiv cykeltjuv. De kunde valt att se en medmänniska, en hemlös stackare som uppenbart befann sig i materiell nöd och som där och då hade behövt acceptans, kanske t.o.m. någon form av uppmuntran: Är det något som du behöver? Finns det något som vi kan hjälpa dig med? Hur har det blivit såhär? 

Corona dödar de fattiga – men ingen bryr sig

Det är skillnad på att se en medmänniska eller att se reflektioner av sin egen rädsla i det udda och avvikande, men hade det verkligen blivit en bättre värld om alla hade bott i överdimensionerade villor och varit ekiperade i löjliga sportkläder? Jag vet inte svaren på dessa frågor men jag inser att vi lever parallella liv i ett allt mera segregerat och orättfärdigt samhälle. De rikare blir rikare medan de fattiga blir allt jävla fattigare. Coronan dödar flest människor bland de trångbodda men den dödar troligtvis ännu fler bland de hemlösa. Men där saknas det beläggande statistik eftersom ingen egentligen bryr sig om dem som vi låtsas att de inte finns. 

Plötsligt fanns pengar till coronabidrag – till de rika

Däremot så finns det statistik som vidimerar att det är betydligt fler människor i Sverige som har två bostäder än vad det är personer som helt saknar en dörr att stänga om sig. Under pandemin så har staten kastat ut miljarder till Volvo, SAS, elitidrottsföreningar och Robert Wells m.fl. Helt plötsligt vekar det finns hur mycket pengar som helst. I ett huj så är all snålhet och spariver som bortblåst men det gäller naturligtvis inte de socialt utsatta som lever kvar i samma invanda misär som de alltid har gjort. Om man redan har pest så är inte koleran lika förödande, man vänjer sig och det är kanske också en del av problemet. Vi vänjer oss att se sociala orättvisor som rättvisa, som en självklar naturlag som inte går att ändra på.  

Hur behandlar vi de som har det svårast?

När jag flera år senare hade lyckats bygga upp en social plattform och ett någorlunda fungerande liv så observerade jag en tiggande man utanför min lokala butik. Det var nollgradig skånsk fuktig skitvinter. Han var klädd i lager på lager men hans plågade ansiktsuttryck indikerade tydligt på hur fukten och kölden hade jobbat sig in på bara huden. Jag tummade på det symboliska femkronorsmyntet som skulle köpa mig tillfällig sinnesro men jag hejdade mig. På knagglig utrikiska ställde jag de frågor som golfgubbarna inte hade ställt till mig: 

Är det något som du behöver? Finns det något som jag kan hjälpa dig med? Hur har det blivit såhär? 

Jag tror att det kallas medmänsklighet, jag vet samtidigt att ett lands humanism mäts efter hur väl eller illa vi behandlar dem som har det svårast. 

Skribent: Hans Johansson
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Gillade du artikeln?

Stötta oss genom att ge en gåva så kan vi skriva fler
artiklar/rapporter/krönikor/intervjuer

Swish till nr: 123 346 43 69 skriv Gåva i meddelandefältet eller skanna QR-koden i din swish-app.

Tack för Ditt stöd! Allt vårt material finns på webben och är gratis att ta del av.

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.