Grunden i barndomen – mina föräldrar

Ylva Kristina Larsson
Men …. jag är här. Tack vare den gåva jag fick som litet barn. Konsten att ta hand om mej själv ! Foto: Privat

Ylva berättar här en fin berättelse om barndomen på 80-talet när hennes föräldrar byggde ett nytt hem på landsbygden utanför Uppsala.

Det är tydligt 80-tal 🌻
Där står jag.                                   
Inte så erfaren av livet än men mycket bestämd redan i det enkla och vardagliga. Här är jag hjälpsam i husbygget av mitt barndomshem på landsbygden utanför Uppsala.
Det sprängdes sten, gjöts grund, snickrades takstolar och restes väggar ….
Spik för spik föll panelen på plats.
Färgen målades på och huset stod rött mot den stora mörka skogen.
Hemma.
Ja det är där jag är ”hemma”.
Inte pga huset.
Eller skogen.
(jag är mörkrädd)
Men pga människorna i huset.
Grunden.
Min grund.
Mina föräldrar.
Bertil och Kristina.
Dem som ju med vad de hade gav mej det bästa de kunde och hade som de trodde på.
Jag fick den gåvan.
Och det är genom den som jag är här idag.
För genom alla svåra stunder.
Alla hemska upplevelser.
Alla dumma beslut.
Och alla andras mindre goda handlingar mot mej så har jag alltid kunnat resa mej igen. Alltid ….

Ibland när jag ser tillbaka på allt jag har som blev och är mitt liv så ser jag nånting så svårt att tro på.
Ett liv med så mycket konstiga händelser att hälften inte borde fått plats ens.
Och den andra hälften inte borde fått hända.
Men …. jag är här.
Tack vare den gåva jag fick som litet barn.
Konsten att ta hand om mej själv !

I mej.
I min ryggrad.
Min själ.
I hela mitt väsen finns grundläggande principer om ”rätt och fel”.
Sen att det måste utredas lite innan jag alldeles bestämt kan avgöra hör bara till 😉
Att gå vilse i livet är en liten stig vid sidan av vi alla tar nån/några gånger för att lära av ….
Kanske den stigen ger störst lärdom på många vis om ges tillfälle nog att reflektera.
Att få tillåtas den.
För att sen gå hem igen till tryggheten.
Den finns – inuti.

Jag fick mycket stöd och hjälp att bygga min grund, jag har bara inte förstått det förrän nu.
Jag har ett stadigt fotfäste, ibland är stormen bara för stark en stund ….
Som att det behöver skakas till för att stå still.
Ibland.

Ja på det här fotot är jag ca 5-6 år gammal och skall alltså flytta ut till det nybyggda huset som mina föräldrar byggt till familjen på vinst och förlust.
Det glada 80-talet 😊

Jag tycker att det syns allra bäst på mina höga tennisstrumpor, ”tubsockor” hette de väl ?
Jag minns att det långa håret klipptes till mer ”dresserat” till skolstarten sen till hösten.
Jag ville inte alls gå där i skogen.
Det fanns inga lekparker.
Inga barn på gården.
Men jag har alltid haft en bra och livlig fantasi så jag kom att roa mej själv så småningom ….
I skogen.
Vilken omställning ändå.
Jag minns det tydligt hur svårt det var.
Att förstå.
Men det var bara så.

Det är 40 år sen nu ….
”Tiden går fort när man har roligt”
Euhmmmm …. tiden kidnappar livet !!!
– Time is such a waste of life ! //

Livet har lärt mej så mycket.
Och jag är tacksam !
Ja jag är tacksam trots allt.
För om jag skall gräma mej och gnälla över gårdagen så får jag ingen morgondag så jag passar på och lever idag ….

Låter simpelt.
Men det är svårt.
Skitsvårt !!!
Men hur svårt vore det inte att aldrig få gå framåt ?!? Att sitta fast och missa det som kan vara min väg ämnat att möta ? Att inte få se eller uppleva livet som jag faktiskt fick ….
Vilket slöseri det vore.
Vilken förlust.

Jag ser fram emot nya kunskaper.
Sånt som bara livet kan lära mej.
Upplevelser.
Min grund är stadig, den är skamfilad och vindpinad nog att uthärda en 40 år till iaf.
Fasaden är bara en yta.
Den bör vara slitstark snarare än fager lixom.
Men den är en prägel.
Ett signalement 😉
Jag har länge varit ”bara en yta” för min omgivning …. varit ett skal, en mur ….
Jag var bara rädd.
Nu är jag trygg.
Trygg nog för många beslut.
Många vägar och nya mål.
Och jag har en vilja av stål.

Så tack för de där små svarta träskorna som jag lät klappra i galopp mot grusvägen när jag drömde att jag var i nån helt annan värld.
Tack för alla stora sprängstenar som var mina olika fantasidjur och kamrater där i skogen.
(i brist på andra 😂)
Tack för den lilla röda lekstugan.
För grunden.
Reglarna.
Stolarna.
Plåten och panelen.
För värmen.
Tryggheten.
För den lilla barndomen före verkligheten.

Tack🌻

Den 10 september vill jag uppmärksamma #suicidpreventionsdagen 2020. #vågaprata
#psykiskohälsa
MEN !
Glöm inte att prata om allt bra som är.
Minst lika viktigt.
Minst !!!
Ge dej själv en stund att reflektera.
Att minnas.
Tänka.
På och över livet.
Det är nu och det är här.
Väldigt flyktigt och kort.
Oxå en tanke till de som valt att gå bort.
Och en tanke …. generell …. till förfogande tom för plats för allt och inget.
– Och ingenting är jag. #enenkeltkompliceradtjej

Skribent: Ylva Kristina Larsson
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Gillade du artikeln?

Stötta oss genom att ge en gåva så kan vi skriva fler
artiklar/rapporter/krönikor/intervjuer

Swish till nr: 123 346 43 69 skriv Gåva i meddelandefältet eller skanna QR-koden i din swish-app.

Tack för Ditt stöd! Allt vårt material finns på webben och är gratis att ta del av.

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.