”När hon får veta att museibesöket med skolan kommer att kosta 100 kronor så väljer hon att stanna hemma istället. Hon berättar inte för sin mamma, hon vet redan att de ändå inte har råd med den summan” (Ur rapporten ”Man följer bara med och är tyst”).
Strax är sommarlovet över för våra barn i Sverige. Då återgår förhoppningsvis alla barn, även gymnasielever tillbaka till skolans värld med andra vuxna, och rutiner som de är vana vid. Det innebär också att barnen varit ifrån varandra och möts på nytt. Att berätta eller ställa en fråga om vad man har gjort under sommaren tänker jag kommer som en naturlig del av att varit frånvarande ett tag och man vill ta igen och få veta vad de andra har hittat på. Det är ett sätt att visa omtanke och att skapa relation genom att visa sig vara intresserad av den andra.
Som vuxen i skolans värld blir det ett extra ansvar med vetskapen om att alla barn inte haft ett ok sommarlov, med lek, vila och utflykter. I barnkonventionen står det att alla barn har rätt till social trygghet, en skälig levnadsstandard och samt lek, vila och fritid. Vi vet alla att det inte ser ut så för alla barn i vårt land.
Inom forskningen definieras fattigdom som antingen relativ eller absolut. Ekonomisk utsatthet kan inte förstås utan att förstå konsumtionens roll i samhället, konsumtion ingår som en del i barns identitetsskapande, då vi idag lever i ett konsumtionssamhälle. Det visar sig att just kläder är ett sätt för barn och ungdomar att presentera sig själva. Det utgör också en grund i att jämföra sig med andra. Vad händer då när vi som nu tex står inför terminsstart och vad du gjort under din semester är en stor del av vårt sätt att ha sommarlov?
Det är socialtjänsten som ska kliva in när en person har behov av hjälp som inte kan tillgodoses av personen själv eller på andra sätt. Alla människor ska uppnå en skälig levnadsnivå- gör man inte det ska man erbjudas hjälp.
Socialtjänstlagen (förkortas SoL, jag kommer fortsättningsvis använda mig av den förkortningen i texten) som infördes 1982, kom med en vision om något helt nytt inom socialvårdens historia. Den nya lagen skulle ersätta de gamla lagarna med rötter inom fattigvården. Den skulle bygga på medbestämmande och frivillighet för dem som var beroende av socialtjänstens insatser.
”Vi närmar oss nu terminsstart. En tid där barn kommer tillbaka från sommarlov med berättelser om utflykter och annat skoj. Ett avbrott från det vardagliga, redo att ta sig an skolans uppgifter med ny energi.”
Under de dryga trettio år som förflutit sedan socialtjänstlagen introducerades 1982 har utvecklingen på socialbidragsområdet inneburit att det ekonomiska biståndet blivit mindre tillgängligt och mindre generöst. Konsekvenserna av förändringarna är att det på olika sätt också blivit väsentligt svårare att få bistånd idag än tidigare och att avståndet mellan ” vanliga inkomster” och ekonomiskt bistånd ökat över tid.
SoL är en ramlag, det innebär att varje kommun, med lagstiftningen som grund kan utforma sin verksamhet på det sätt som de anser lämpligt. Det innebär att saker kan se olika ut på olika ställen i landet, vilket kan innebära både fördelar och nackdelar.
Det som är bra med det är att kommunerna har möjlighet att lägga upp socialtjänstens verksamhet på olika sätt, och kan då ta hänsyn till de socioekonomiska behoven och förutsättningarna i just den kommunen. Ett bekymmer med en ramlag är att den inte framgår vad en person har rätt eller inte har rätt till vilket försvårar socialtjänstens arbete.
Socialstyrelsen säger såhär om skälig levnadsnivå:
”den skäliga levnadsnivån är inte fastställd till ett visst belopp och kan även innebära andra värden än pengar. Behovsprövningen ska vara individuell och ta hänsyn till omständigheterna i det specifika fallet”
När socialtjänstlagen reviderades 1998 infördes en så kallad riksnorm, som angav en lägsta gräns för bidragets nivå. Nivån på riksnormen fastställs årligen av regeringen utifrån underlag som tas fram av konsumentverket. Vid ett antal tillfällen har regeringen valt att frångå konsumentverkets förslag, vilket har medfört att normen blivit lägre än om rekommendationerna hade följts.
Hur ser det då ut för barn idag i Sverige när det gäller ekonomisk utsatthet?
Inte sedan mätningarna började på 1970-talet har fler personer i Sverige levt med låg ekonomisk standard. I ungefär var fjärde kommun levde över 70 procent med låg ekonomisk standard.
Så vad innebär det att ha låg ekonomisk standard? År 2019 låg gränsen för låg ekonomisk standard för en ensamstående person på 157 000 kronor, vilket motsvarar en disponibel inkomst på 13 000 konor i månaden (SCB).
Hur tänker då barn om fattigdom?
En pojke berättar i studien att hans familj aldrig har pengar, att han ofta känner oro över om de ska kunna betala sin hyra, så att de får bo kvar i sin bostad. Eller flickan som inte vill berätta att skolutflykten kostar 100 kronor. Hon vet redan om att familjen inte har råd, hon är istället hemma och tyst (Ur rapporten: ” Man följer bara med och är tyst”).
Vi närmar oss nu terminsstart. En tid där barn kommer tillbaka från sommarlov med berättelser om utflykter och annat skoj. Ett avbrott från det vardagliga, redo att ta sig an skolans uppgifter med ny energi. I samma andetag vill jag lyfta de barn som kommer från hem där man har fått semestra på innergårdens lekplats, med knappa möjligheter för både utflykter och kanske uppdatera sin garderob inför den kommande terminen.
Att växa upp i en familj där pengar är en bristvara, där redan det lilla barnet lär sig att ta ansvar över familjens ekonomi bland annat genom att inte önska sig något tänker jag ger konsekvenser i hur det barnet kommer att se på sig själv. Där önskningar kanske upplevs både besvärliga och skamfyllda. Så min uppmaning till vuxna i år är att fråga hur mår du? Istället för vad har du gjort i sommar.
Skribent: Maria Lundberg, Socionom.
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
