Förödmjukande och mentalt härdande att vårdas i rättspsykiatrin

Förödmjukande och mentalt härdande att vårdas i rättspsykiatrin
I juridisk mening lider jag av en allvarlig psykisk störning. Därför att överläkaren betraktar mig som sinnessjuk. Foto: marjan4782 (AdobeStock.com)

Vi fick ett brev från en person som är patient i rättspsykiatrin. Brevet ger en stark inblick i hur det är att vara patient i ett av de mest slutna och odemokratiska systemen som finns i samhället.

Hej. 

Jag sitter på en rättspsykiatrisk avdelning. Efter att jag dömdes framför allt för misshandel, en smäll och för ringa narkotikabrott hamnade jag snart här. Jag har haft tid att utvecklas som person. Jag har en viss nervositet när det är mycket oljud och myller. Men det hanterar jag.

På kreativitet följer en viss känslighet tror jag. Jag har föreställningen att jag är kreativ. Trots det fungerar jag bra socialt och jag är fullt kapabel att arbeta. Jag är oftast glad. Och arbetslös.

Med tanke på min förbättring finns det anledning att tro att jag inte borde vara här längre.

Patienten måste inse att han är sjuk – annars kan vården misstas för straff

I juridisk mening lider jag av en allvarlig psykisk störning. Därför att överläkaren betraktar mig som sinnessjuk. Han känner mig inte, men han är övertygad om att han vet vem och vad jag är. Och det sätt på vilket han menar att jag är sjuk är en form av reduktion av mitt medvetande och alla mina möjligheter att leva som jag vill. Till saken hör att jag är en ganska fredlig människa. Och att det var cannabismissbruk, hemlöshet, och desperation som gjorde att jag till slut blev paranoid och våldsam. 

Jag hade önskat att mina vårdgivare ville ta hänsyn till min förbättring och att det fanns en lyhördhet för mina resonemang. Men de tycker väl helt enkelt att jag är respektlös mot deras tradition. Det handlar om att patienten skall förstå att han har en psykisk sjukdom. Annars kan vården misstas för ett straff. Det går inte att samarbeta då. 

Läkare håller monolog

Men min behandlande läkare (den elfte sedan jag kom hit) villkorar remiss för ”ny medicinsk bedömning” med att jag ska genomgå en slags avancerad hjärnröntgen. Vilket jag inte vill göra. Jag gissar att metoden som är ganska nyutvecklad är förlegad om tio år. Med en sådan undersökning kunde man dra förhastade slutsatser om mig. Det kunde bli kvittot på att jag har en så ovanlig hjärna att jag tycks höra hemma i rättspsykiatrin. Så länge jag finns. Det vill jag ogärna. Trots att psykiatri är mycket intressant. Det handlar ju trots allt om modern själavård. Och inte biologism. Och rättspsykiatriker är förstås intelligenta varelser.

Men under de nio månader som nuvarande läkare ansvarat för min vård har jag mött honom under sammanlagt 24 minuter. Två möten i monologform (jag har i princip inte fått en syl i vädret). Han uttrycker sig tvärsäkert om hur svårt sjuk jag är. I rättssalen, när det stod klart för Förvaltningsrätten att jag skulle vårdas ytterligare sex månader i slutenvård, i och med att överläkaren ansett så och ansökt om detta, hade han ett ganska dramatiserande språk. Det var plötsligt ”sannolikt” att jag skulle bli våldsam om jag skrevs ut, eftersom jag förmodligen skulle återuppta mitt missbruk. Och han förklarade ingående hur mitt haschmissbruk åsamkat en skada på hjärnans struktur (trots att jag heller aldrig tidigare har genomgått någon hjärnundersökning – jag vill inte det.) som komplicerar, eller har resulterat i, min allvarliga psykiska störning. Det var lite kusligt. I verkligheten berodde nog denna sannolikhet mest på att det framgått att jag motsatte mig ansökan om fortsatt vård.

Förödmjukande och härdande att vårdas i rättspsykiatrin

Vad är det då jag inte begriper? Jo förstås, om jag inte förstår att jag har en sjukdom i mitt medvetande och därför har svårt att förstå mig på verkligheten, då är jag mer sjuk. Halvt medvetet frågar jag mig: ”Vad händer, är min självuppfattning en vanföreställning?”
Det är förödmjukande och på samma gång mentalt härdande att vårdas i rättspsykiatrin. 

Många människor omkring mig, dvs sådana som jag har en reell relation till, sådana som tagit sig tid att lära känna mig, är övertygade om att jag har haft drogutlösta psykoser. Det lutar även jag mot. De gånger jag omhändertagits av svensk psykiatri med konstaterad psykos har alla föranletts av att jag konsumerat cannabis motsvarande utrymmet i ett smärre radhuskomplex. Inför min nu fortfarande pågående vård gjordes en rättspsykiatrisk undersökning. Jag skrattade och pratade för mig själv under några veckor. Fortfarande marinerad i cannabinoider. Och en av mina tidigare diagnoser fastslogs.

Jag vet att det finns många som suttit mycket längre än jag. Och jag ”gillar läget” Jag obstruerar inte min vård annat än i nyanserade brev till sjuksköterska och läkare. Jag tar min medicin. Jag är skötsam. Och tro det eller ej, ganska social och trevlig.

Rättspsykiatri – som dålig science fiction

Det är konformism in absurdum att en samhällsinstans som har det övergripande ansvaret för att ”kriminella galningar” inte ska springa runt i frihet vårdar patienter på ett sätt som bryter ned deras personer på ett sätt att alla de som låter sig knäckas oftast verkar ångersamma nog att få komma ut fort, återfalla och snabbt hamna i slutenvården igen. Alla andra får stanna 3-7 år bara därför att de ifrågasätter patologiseringen eller livligt argumenterar mot orimligheterna i vården. Detta kunde för en konspirationsteoretiker eller en vanlig paranoid psykotiker verka som ett sätt att hantera oliktänkande. Ärligt talat detta är Sverige 2020, ett av världens kanske mest humana rättssystem. Jag får lov att ta mig samman. 
Att man på ett övergripande plan vill passivisera skogstokar köper jag rakt av. Men att förvara istället för att behandla och kräva av de internerade att de ska begripa att de vårdas och inte förvaras, för att man ska våga släppa ut dem i verkligheten igen. Det är lite som tråkig science fiction. 

Har bott på avdelningen i 4,5 år

Sedan jag kom hit till min avdelning har jag blivit tillfrågad om hur jag mår ett trettiotal gånger. Det börjar bli tjatigt. Jag har ju bara bott på avdelningen i fyra och ett halvt år.

Jag tycker att det vore modernt och spännande om vården kom att handla mer om rehabilitering.

Personligen (insiktslös om min svåra sjukdom och min insiktslöshet) tror jag på hjärnans plasticitet. Därför motionerar jag. Och mediterar. Och jag vet att det är mina nya friska vanor som gör att jag mår så mycket bättre. Långt mer än vad medicinen åstadkommer. En medicin som mest verkar förslöande, gör att jag drömmer mardrömmar varje natt och att jag inte kan hålla vikten. Ändå tar jag all medicin jag är förskriven. Jag tänker inte experimentera med den. Adaption.

Men andra läkare har uttryckt att jag kanske inte borde ha någon diagnos. Den tanken är svindlande. Jag önskar till stjärnorna att jag skulle bli friskförklarad. Då skulle jag också slippa flera år i rättspsykiatrisk öppenvård. Och börja leva mitt liv som jag vill. Långt från missbruk och psykisk ohälsa.

Känner ni igen er?

Skribent: D.S. 2020-08-30
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Gillade du artikeln?

Stötta oss genom att ge en gåva så kan vi skriva fler
artiklar/rapporter/krönikor/intervjuer

Swish till nr: 123 346 43 69 skriv Gåva i meddelandefältet eller skanna QR-koden i din swish-app.

Tack för Ditt stöd! Allt vårt material finns på webben och är gratis att ta del av.

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.