Barbro Lundh dog i sviterna av en maktfullkomlig och slarvig vård och omsorg. Sonen, P-O Lundh, polisanmälde skeendet och menade att en rad tjänstefel begåtts. Vårdåklagaren lade ner anmälan. I vården och omsorgen i Sverige råder i praktiken straffimmunitet för personal högre upp i hierarkierna genom sättet man hanterar lagar och regler på.
Fredagen den 11 september kl. 23 dog Barbro Lundh från Västerås på äldreboendet hon aldrig velat vara på. Hon dog i ensamhet eftersom hennes son av hennes förvaltare förbjudits att närvara på boendet.
Veckorna innan Barbro dog hade hon, mycket fysiskt dålig, körts upp till lasarettet i Västerås. På en medicinavdelning där konstaterades att den troliga orsaken till hennes dåliga mående var överdosering och förgiftning av neuroleptika, malignt neuroleptikasyndrom.
Både Barbro och P-O som nära anhörig hade under flera år försökt att föra fram att Barbro inte mådde bra av just dessa mediciner, neuroleptika. Barbros rapporter och upplevelser nonchalerades av ansvariga läkare som fortsatte förskrivningen och personalen såg till att hon fick i sig medicinerna, vare sig hon ville eller inte:
– Hon ville inte ta medicinerna men de pulvriserade tabletterna och gömde den i hennes mat, under osten på hennes smörgåsar. Hon hade ingen chans att värja sig. I praktiken var det tvångsmedicinering.
Läs också…
Vårdåklagare – leder sällan till åtal
Brister i vården förnekades av vården
Barbro bad P-O om hjälp eftersom personalen inte brydde sig om vad hon sa. Men P-O blev lika överkörd som Barbro blev. Han försökte föra dialog med personal, föreståndare och chefer. Dialog som inte ledde till någonting. Han började anmäla missförhållandena och fick delvis rätt av IVO men ingenting förändrades i sak.
“– Det här visar hur dysfunktionellt systemet är. Myndigheterna lever i en egen värld.“
P-O begärde SIP-möten för att diskutera vården men då hävdade vården att man redan haft SIP-möte. Utan P-O. Men de sa att Barbro var nöjd. Det finns dock ingen dokumentation och Barbro har inte deltagit. IVO har konstaterat att såväl SIP som fasta vårdkontakter och kommunikation har saknats hela tiden.
Barbro och P-O ville ha läkemedelsgenomgångar för Barbro då det fanns mediciner hon inte mådde bra av och mediciner som inte hjälpte. Vården hävdade att man redan haft läkemedelsgenomgångar och fortsatte att ge samma mediciner man alltid gjort. De ville ha en fast vårdkontakt som skulle se till Barbros bästa och som kunde svara på hennes, och P-Os frågor. Vården hävdade att Barbro hade fast vårdkontakt. Någon person som agerade som fast vårdkontakt hade de dock aldrig träffat. Dokumentation som stöder vårdgivarnas påståenden saknas och IVO har bekräftat bristerna.
De flesta hade nog givit upp inför den maktfullkomliga apparat äldreomsorgen i Västerås uppträdde som. P-O gjorde inte det utan fortsatte envist att hävda att lagar och regler ska följas. Till slut uppfattades P-O som så besvärlig att kommunen satte Barbro under förvaltarskap. En förvaltare som till slut såg till att P-O inte fick träffa Barbro.
– Jag har hur mycket dokumentation som helst om brister i vården av Barbro, om rena tjänstefel, om misskötsel och vanvård. Jag har hundratals sidor som visar på detta men jag har inte fått något gehör. Vården har hela tiden förnekat att det varit några problem överhuvudtaget – allt har fungerat bra enligt dem, oavsett vilken kritik IVO utdelat eller inte.
Polisanmälde för tjänstefel
Veckan efter att Barbro gått bort gick P-O till polisen och började redogöra för de brott han ansåg hade begåtts som lett fram till Barbros död.
– Det är inte helt lätt att polisanmäla en sån här sak, konstaterar P-O. Flera olika aktörer var inblandade i ärendet, det kommunala boendet, psykiatrin, familjeläkaren och de olika avdelningarna på sjukhuset och socialtjänsten. Dessa ska samarbeta med patient och närstående för att samordna vården och insatserna. Detta har man systematiskt struntat i Västerås. Jag har drivit detta sedan 2012. IVO har bekräftat att det inte finns någon samordnad planering, att det inte fungerar. Den yttersta konsekvensen av detta blev att Barbro dog efter läkemedelsförgiftning och i påtvingad ensamhet.
– Polisen ville ha ett namn som anmälan skulle rikta sig emot, berättar P-O, och då blev det verksamhetschefen på boendet. Barbro var på boendet som en konsekvens av kommunens myndighetsutövning. I samband med myndighetsutövningen ska det säkerställas att hennes behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet tillgodoses. Ytterst är det verksamhetschefen på boendet som ska stå för detta enligt HSL. Om detta åsidosätts är det tjänstefel enligt definition som jag tolkar det. Sedan var det ett långt polisförhör där jag berättade allt det här. Polisen och åklagaren fick all dokumentation jag hade så det var ju ett mycket omfattande utredningsmaterial.
Tjänstefel blev ”vållande till annans död” – sedan lades utredningen ner
– Men åklagaren satte egenmäktigt en annan brottsrubricering: ”Vållande till annans död”.
Sedan la hon ner ärendet eftersom hon tyckte att hon inte kunde bevisa detta brott. Hon vägrade att svara på frågan om hur hon kommit fram till den brottsrubriceringen. Hon brydde sig inte om tjänstefelen jag anmälde. Hennes syfte var väl att lägga ner kan man tänka. Det troliga är ju att formellt har det här säkert gått korrekt till men det är ju absurt då hennes brottsrubricering inte har någon motsvarighet i min anmälan. Åklagaren formulerade själv ett brott som hon inte tyckte att hon kunde bevisa. Jag har ingen information som tyder på att hon ens försökte.
– När man beter sig på det här sättet från vårdens sida är det, som jag ser det, att betrakta som våld mot äldre (enligt Torontodeklarationen 2002) och våld är ju straffbart enligt brottsbalken även om det utförs av personal i omsorgen och vården. Om hon börjat nysta i materialet jag gav henne och hittat de fel och brister som bevisligen hade skett, vilket jag menar är vanvård, misshandel och tjänstefel hade man kommit fram till att Barbro dog pga systematiska försummelser och våld mot äldre. Då skulle vållande till annans död eventuellt kunna ramla ut som en konsekvens av alla de samverkande brister och fel som Barbro utsattes för.
Men åklagaren gjorde ingen utredning och hon vägrar att motivera sitt agerande, säger en besviken P-O.
– Det här visar hur dysfunktionellt systemet är. Myndigheterna lever i en egen värld. Hon bryr sig inte om det. På ett högre plan ställer det ju fler frågor: Vad har vårdåklagarna gjort hittills? Varför finns de när de beter sig på det här sättet? Varför ska vi avlöna dem med skattemedel? Vilken nytta gör de?
Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
FAKTA
Vad gäller vid förundersökningar?
Förundersökningar, och hur de ska bedrivas, regleras av rättegångsbalkens 23 kapitel. Där står följande:
1 § Förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.
2 § Under förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom, samt målet så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.
4 § En förundersökning ska bedrivas objektivt. Vid förundersökningen ska undersökningsledaren och den som biträder honom eller henne söka efter, ta till vara och beakta omständigheter och bevis som talar såväl till den misstänktes fördel som till hans eller hennes nackdel.
Förundersökningen ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller orsakas kostnad eller olägenhet. Förundersökningen ska också bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Om det inte längre finns anledning att fullfölja förundersökningen, ska den läggas ned.
4 a § En förundersökning får vidare läggas ned om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottets straffvärde inte överstiger fängelse i tre månader eller om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller om särskild åtalsprövning samt något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom att förundersökningen läggs ned.
Skillnaden i straffvärde mellan tjänstefel och vållande till annans död är inte så stor som man skulle kunna tro. Följande står i Brottsbalken 20 kap. Om tjänstefel m. m.
”1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar.
Om ett brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt, skall dömas för grovt tjänstefel till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande.”
”7 § Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas
1. om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag, eller
2. om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag. Lag (2010:370).”
Man kan begära omprövning av en åklagares beslut – av åklagarkammaren.
Så här står det på brottsofferguiden om förundersökningar:
”Du kan ha en annan åsikt än åklagaren om bevisen eller om det som kommit fram i utredningen och därför anse att förundersökningen inte borde läggas ner. Du har i sådana fall möjlighet att begära prövning av beslutet att lägga ner utredningen. Du vänder dig till åklagarkammaren för att begära prövning. Prövningen kan alltså leda till att beslutet att lägga ner utredningen ändras och att åtal kan väckas.”
Research: Dennis Aberos
