Socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor med omhändertagna barn … som att bli förflyttad till 60-talet!
Jag har nu under ett antal ombudsarbeten fått ärenden som innehar omhändertagna barn enligt LVU. I dessa ärenden har kvinnan varit utsatt för våld i relationen med barnets far. Som en följd av våldet har man ådragit sig en komplicerad social situation beträffande bostad. Man kan helt enkelt inte bo kvar på grund av hotbilden. På grund av misshandeln har man ådragit sig psykiska skador som sätter sig på funktioner. Man börjar minnas sämre. Man får svårigheter att planera. Klarar inte av att jobba. Man blir sjukskriven. Får gå på försörjningsstöd. Man får en försämrad eller obefintlig ”föräldraförmåga” och barnet omhändertas. Det kan ju vara okej i stunden för att man faktiskt under en period i sitt liv, pga av våldsutsattheten, inte mäktar med mycket annat än sig själv. Det blir ett LVU eller en frivillig placering enligt SoL.
Man ska helst sluta älta eller leva i det förgångna enligt soc barnhandläggare
Sedan efter en tid ska placeringen omprövas. Socialtjänstens barnhandläggare börjar då utreda förutsättningarna för att barnet ska kunna tas hem. I detta läge är terrorn, tillmälena, slagen, mannen utövat som bortblåst. Det är oviktigt och historia enligt den metodik socialtjänsten använder idag. Nu ska det blickas framåt, och man undersöker makarnas förmåga att samarbeta. Och om man då som våldsutsatt inte klarar av att hålla en kontakt med sin förövare om barnet anses man inte vara villig att samarbeta. Det spelar ingen roll om det är så att man börjar skaka av rädsla när man får ett sms från förövaren, eller ett mejl. I det här läget ska man stå över sådant, man ska sluta ”älta” och leva i det ”förgångna”. Nu ska man bara se till barnets bästa för barnet har ju behov av, och rätt till, bägge sina föräldrar i den officiell retoriken och praktiken.
Tvingas till kontakt och samverkan
Det är som att denna del av socialtjänsten, barn- och ungdomsutredare, i just denna del verkar i en annan tidsålder, fjärran från sina kollegor ett par meter bort som arbetar med våld i nära relationer. Den tidsålder där kvinnan fick räkna med en och annan smäll av sin make och våldtäkter inom äktenskapet inte kunde äga rum juridiskt. En tidsålder där traumaskador inte existerade. Det är skygglappar på och in på enkelspåret. Man sätter press på kvinnan, brottsoffret, och tvingar henne till kontakt och ”samverkan” med förövaren i tron om att detta är för ”barnets bästa”. Hur det på något sätt kan vara till gagn för något barn att uppfostras eller ens ha kontakt med en man som metodiskt bryter ner och terroriserar kvinnor i sina relationer övergår mitt förstånd. Men inte socialtjänstens, och heller inte lagstiftarens. Barnet har rätt till båda sina föräldrar. Punkt.
Om resultatet för barnet är oklart är resultatet för kvinnan solklart. Man tvingas till kontakt med sin förövare om man ska kunna hävda sin roll som förälder i socialtjänstens fortsatta utredning och beslut. Detta oavsett vad man varit med om och hur man mår på grund av det. Så ser det ut. I världens mest jämställda land pressas, och utpressas våldsoffer, till kontakt med sina förövare av de myndigheter som är satta att skydda dem. Socialtjänstens ena hand ger skydd och stöd, den andra fortsätter att lappa till. Samma beteende som förövare brukar ha.
Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Läs också…
Socialtjänsten pressade våldsutsatta Angelica
Men kära socialutskott, har ni inte sett programmet?
Snack i backen: Våld i nära relation
