”Om du försöker ta självmord inne på avdelningen skriver vi ut dig”

”Om du försöker ta självmord inne på avdelningen skriver vi ut dig”
"...får sitta i väntrummet i timmar tills hon till slut går iväg ensam i natten utan att ha blivit insläppt..." Foto: Equal

Samtidigt som den statligt finansierade kampanjen Stör Döden rullar på för att självmord ska minska, driver myndigheter psykiskt sköra människor till självmordets rand genom att strunta i personernas mående. Och psykiatrin som ska ta emot alla som söker vård verkar ha en egen kampanj  – stör oss inte!

J är i 40-årsåldern och har varit utsatt för våld och sexuella övergrepp under i stort sett hela sitt liv. Hon har lyckats hålla ihop sig för att hon måste finnas kvar för sina två halvvuxna barn men nu har det börjat knaka ordentligt. Hon har en sådan själslig smärta att hon inte längre förmår att hantera självmordstankarna som tränger igenom henne som vassa spjut varje natt med start vid tretiden på morgonen fram till förmiddagen. Hon sover inte. Äter inte. Dricker enstaka klunkar vatten på ett dygn. Det var över en månad sedan hon mäktade med att duscha. Hon dissocierar och kan sitta i timmar i ett tranceliknade tillstånd och bara stirra in i väggen därhemma. Hon känner inte att timmarna går. Ibland lyckas hennes dotter bryta tillståndet. Ibland inte. Hon har börjat drabbas av en känslomässig kyla inför sig själv och inför andra. På ett tillfälligt jobb hon tvingats ta för att hon är så ekonomiskt pressad, har hon försökt att ställa sig framför ett tåg som kommit emot henne i hög fart men ryckts undan av arbetskamrater i sista stund. Vid ett annat tillfälle har hon kört upp en mindre truck på spåren framför ett annalkande tåg och väntat på kollisionen. Oförmögen att ta in arbetskamraten som skräckslagen sitter i sätet bredvid. Tåget har hunnit stanna precis. J känner ingenting.

Medvetslöshet befriande

Någon månad tidigare drabbades hon av Corona i samband med en operation. Hon var mycket illa däran och pendlade mellan medvetslöshet och medvetande.  J beskriver känslan som fantastisk. Att slippa smärtan. Ångesten. Allt lätt. Luftigt. Inga bekymmer. Allt detta berättar J om man pratar med henne. Men det gör man inte i psykiatrin. Pratar. Lyssnar. Man betraktar henne. Observerar henne. Gör efter det sina bedömningar. Och eftersom J sedan barnsben fått lära sig att inte ta plats, gjorde hon det, fick hon stryk, håller hon ihop sig. Talar med låg röst. Krymper ihop när ångestattackerna sätter in. Hon låter samlad. Hon låter adekvat. Men därinne, inom henne, är det kaos och noll kontroll över något. Där är varje andetag en smärtfylld plåga och hon kan inte i ord formulera hur illa det egentligen är.

Släpps slutligen in på psykakuten efter taktisk genomgång

Det är det; det måste vara det; det på ytan behärskade som gör att hon nekas att ens komma till psykakuten på St. Göran när hon ringer och frågar om hon kan komma in. Det finns fall som är värre.

Det måste vara det, som gör att hon när hon några dagar senare åker in till psykakuten utan att ringa och får sitta i väntrummet i timmar tills hon till slut går iväg ensam i natten utan att ha blivit insläppt och utan att någon pratat med henne efter anmälan i kassan. Det finns fall som är värre. Och själva det faktum att hon gick därifrån är väl ett tecken på att det inte var så allvarligt? Att psykiatrin gjorde rätt? Själva det faktum att hon inte tog livet av sig där på natten är väl också ett bevis på att psykiatrin gjorde rätt?

Det är outhärdligt för J. Hon måste ha lindring. Hon bestämmer sig för att åka till psykakuten igen. Jag följer med. Vi har en taktisk genomgång utanför psykakuten över vad hon ska svara på deras frågor, hur hon ska tala, hur hon ska agera för att de ska förstå allvaret så att hon kommer in. Hon orkar inte ta in. Det är ingen idé. Det finns ingen energi kvar. Bara hopplöshet. Vi går in. Hon gör samma procedur som så många gånger förr. Anmäler sig. Den här gången blir väntan kort. Ett inledande samtal. Sedan tas hon in på avdelningen. Jag lovar att vänta kvar. Efter en timme kommer en doktor ut och jag får berätta allt det J inte orkat, inte kunnat. Hon blir inlagd.

Myndigheter pressar på

Det var i början på förra året J sökte kontakt med oss. Under detta dryga år har vi försökt att hjälpa henne i kontakterna med socialtjänst, psykiatri och försäkringskassa. Det har inte varit lätt. Inte beroende på J som alltid gjort sitt och trots extremt dåligt mående kommit på möten. Försökt att lämna in korrekt ifyllda blanketter. Istället handlar det om myndigheterna. De som är satta att hjälpa henne och familjen. Ge stöd. Garantera trygghet. Medverka till ett bättre mående. Socialtjänstens enhet för Våld i nära relationer i hennes hemkommun erbjuder ett skyddat boende under tre månaders tid. Punkt. Sedan tillbaks till lägenheten där hon fortsatt är hotad. Hennes son blir omhändertagen av en annan socialtjänst eftersom J mår så dåligt att hon inte kan ta hand om honom. I den processen involveras den misshandlande pappan. Eftersom han fungerar bättre psykiskt än J, blir han en mer trovärdig part för socialtjänsten än J, som ju saknar föräldraförmåga.

Psykiatrin gör en utredning av J och kommer fram till att hon, trots uppenbara symtom på trauma och en livsberättelse fylld av traumatiska händelser, kommer fram till hon lider en emotionell instabil personlighetsstörning och ADD. Hon erbjuds behandling för det men när det inte känns rätt anses hon tacka nej till vård och blir inte bara utskriven från vården, utan avskriven helt.

Försäkringskassan drar in underhållsstöd och barnbidrag och försätter henne i en situation där hon med sin mycket låga sjukersättning riskerar att bli av med sin lägenhet. Hon som är så sjuk att hon inte fungerar i vardagen måste nu söka ett arbete. Olika myndigheter, satta att garantera vår välmåga, utsätter en mycket skör och sjuk människa för en press som friska välmående människor skulle ha svårt att klara av.

Samtidigt rullar kampanjen Stör Döden på med statliga pengar. En kampanj som uppmuntrar oss att våga tala om psykisk ohälsa och som uppmanar oss att söka hjälp av myndigheter och sjukvård. Hjälp?

Jagad av Försäkringskassan inne på avdelningen

Efter några dagar flyttas J till en avdelning för slutenvård. Jag besöker henne. Det är något bättre än när vi skiljdes åt vid psykakuten. Hon är mycket orolig. Försäkringskassan har jagat henne och förmedlat att nu riskerar hon att bli av med sin sjukersättning, nu riskerar hon att bli återbetalningsskyldig för felaktiga utbetalningar, nu riskerar hon det, och det, och det…Försäkringskassan riktar hot mot en suicidal person inlagd på sluten psykiatrisk vård.
J har ett stort behov av att prata men så fort hon öppnar upp för samtal med personalen om hur dåligt hon mår stoppar de henne och går och hämtar mer lugnande. Sedan försvinner de tillbaks till sitt rum där de sitter och pratar med varandra. Det blir inga samtal för J.
Hon berättar om hur läkaren på avdelningen vid deras första möte sagt: ”Om du försöker ta självmord härinne så skriver vi ut dig”. Återigen hot.
Trots allt är det bättre för J därinne just nu. Hon får med kemiska medel lindring under en tid. Vad händer när hon kommer ut? Troligen en återgång till det helvete som rått innan. Det finns inga på utsidan som står redo att träda in och bistå henne. Förutom vi och hennes barn.

Vi uppmanas att söka vård…men vilken vård?

Under tiden rullar suicidpreventiva kampanjer över oss som uppmanar oss att söka vård när vi mår dåligt. Kampanjerna är riktade mot allmänheten, precis som om problemet ligger hos oss?  Kanske skulle den istället vara riktad mot myndigheter och psykiatrin? Problemen med förnekande av psykisk ohälsa kanske är större där än hos allmänheten?

Med lite god vilja kanske man kan kalla ett hot från en psykiater om utskrivning från slutenvårdspsykiatrin vid suicidförsök av en suicidal patient som suicidpreventivt. Man kan också kalla det för ren och skär idioti. Jag lutar åt det sistnämnda. Men min vilja är inte längre särskilt god. Uttalandet ger också en bild av psykiatrin i Stockholm. Den suicidpreventiva kampanjen heter ”Stör Döden”. Budskapet från psykiatrin är: ”Stör oss inte!”.

Jag är osäker på om J kommer att klara det här. Klara av att ta sig igenom det här. Att hon någon gång kommer kunna leva ett liv hon finner värt att leva. Varje dag fruktar jag ett dödsbesked. Vi får se hur det blir.

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029