Foto: jozsitoeroe, soupstock
Jag kan känna en lätt bris av romantisering kring psykisk ohälsa och diagnoser.
Att det skulle vara en slags gåva.
Något speciellt.
Samtidigt klagar vi nåt enormt på vården och sänder skräckexempel i media att upplysa oss om de brister som råder och det lidande det innebär för oss med just psykisk ohälsa.
Vi numer lite mytomspunna väsen i vårt samhället.
Till dem som surfar på mentalvågen vill jag mest råda att kliva av den banan.
Det är okunskap som stigmatiserar.
Och det är okunskap som romantiserar.
Jag har fått höra från barn/yngre tonår att det är “inne med bipolaritet“.
Alla vill ha det.
Va ?!?
Är det verkligen så våra barn resonerar ?
Vem eller vad gav dem dessa ideer ?
Jomen alla vet ju hur kreativa alla bipolära är.
Alla vill vara deprimerade nu.
Jag blir mållös och det är få som får mej tyst.
Rädda barnen !
Jag har b.la en bipolär diagnos.
Och det stämmer att jag är kreativ dessutom men vilket pris får inte jag betala för detta ?
Jag ligger i perioder totalt orkeslös i sängen pga depression.
Som om mina muskler förtvinat och mitt skelett gått av för jag KAN inte resa mej !
Det gör ont.
Så där ligger jag med en obrukbar kropp medan tankarna maler på om hur värdelös jag är osv …. ångest, skuld och skam.
Jag orkar inte duscha eller ens borsta tänderna och jag byter inte kläderna heller.
Det finns inga krafter kvar i mej !
(superkrafter ….?!? Up yours !)
Så hur kommer det sej att vi med psykisk ohälsa börjar bli förebilder för barn ?
Något spännande för vuxna.
Och något hemskt för oss drabbade.
Tänk vad olika sätt att se på samma sak.
Det handlar om perspektiv.
Och om vad man vill och väljer att se.
Ingen ser till helheten.
Verkligheten.
Det svarta och hopplösa.
Det är inte vackert och inte intressant.
Föga glamouröst.
Romanslöst.
Skribent Ylva Kristina Larsson
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
