Artikeln är en del av: Artikelserien om LVU-kampanjen
Varje gång jag granskar en rättsosäker utredning för ”barnets bästa” från socialtjänsten känns det som en knytnäve i magen.
Bakom varje rättsosäker utredning finns verkliga människor, verkliga liv. Och alltför ofta tragedier.
Socialtjänstens rättsosäkra utredningar får ofta tolkningsföreträde i våra domstolar, trots att de ofta så tydligt saknar transparens och repeterbarhet, något varje advokat och domare vet krävs men blundar för, när det så sällan finns.
För vad är de verkliga konsekvenserna av dessa utredningar på lång sikt? Hur kan de godtyckliga förslagen från socialtjänsten – som borde skydda barnets bästa men kan motarbeta det så ofta får tolkningsföreträde i domstolar. Hur påverkas barn, föräldrar och samhället för år, årtionden, och livet ut?
Osynliga ärr som aldrig läker
Det är en scen ingen förälder någonsin föreställt sig: att stå ansikte mot ansikte med ett myndighet som finns för att hjälpa men istället blir en källa till smärta. När rättsosäkra utredningar inom socialtjänsten griper in i en familjs liv, bär föräldrarna tunga lass.
Tänk dig att vara omgiven av murar av misstankar, där ditt ord ständigt ifrågasätts. Du vet vem du är, du känner din kärlek till ditt barn, men plötsligt blir du betraktad genom en förvrängd lins av tvivel och skepticism, från socialtjänsten. Och så många andra som tänker ”ingen rök utan eld”.
Den här typen av miljö skapar en känsla av maktlöshet. Föräldrar kan uppleva en känsla av att “dö inuti”, när det system de litar på för att skydda deras familj istället blir en fiende.
Ångesten växer. Sömnlösa nätter tillbringas med att gråta i kudden, granskning av varje påstående i utredningen, och en ihållande rädsla för framtiden.
Depressiva symtom kan bli lika närvarande som skuggan vi kastar i solljuset. Känslan av värdelöshet, självförakt och en överväldigande hopplöshet kan ta över deras dagliga liv. För vissa föräldrar kan dessa erfarenheter även ge upphov till posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). De konstanta påminnelserna, de plötsliga panikattackerna när ett brev från socialtjänsten dyker upp i brevlådan, eller när ett okänt nummer visar sig på mobilskärmen.
Djupare än bara individuella psykologiska sår
Familjedynamiken kan störas, relationer kan spännas till bristningsgränsen. Föräldrar kan även börja ifrågasätta sin egen förmåga att vara goda vårdnadshavare, trots att deras enda “fel” var att hamna i skottlinjen för en rättsosäker utredning från socialtjänsten.
Vad betyder allt detta för oss och vårt samhälle? När vi talar om socialtjänstens rättsosäkra utredningar måste vi se bortom de juridiska och byråkratiska aspekterna. Vi måste förstå den mänskliga kostnaden, den osynliga men påtagliga smärtan som de som oskyldigt drabbats bär på.
Det är dags för oss att stå upp, att erkänna de psykologiska sår som dessa utredningar orsakar och att arbeta för en förändring. För i hjärtat av varje förälder som kämpar finns en enkel, brinnande sanning: kärleken till sitt barn. Och den kärleken förtjänar rättvisa, respekt och förståelse. Inte ”ingen rök utan eld”.
Barnens tysta strid i systemets grepp
Det finns få saker i världen som är mer hjärtskärande än ett barns tysta lidande, särskilt när det orsakas av de strukturer som borde vara deras beskyddare.
Dessa rättsosäkra utredningar har en oproportionerligt djup påverkan på våra barn. Skador som kan bli långvariga och kanske även permanenta.
Barnens värld präglas av enkelhet: De litar på vuxna, på sina föräldrar, på systemet. Men när detta system sviker, när det är orsaken till förvirring, separation eller till och med trauma, skakas deras fundament. Deras tillit, den så kritiska byggstenen i varje barns psykologiska välbefinnande, kan brytas sönder.
För dessa barn kan en rättsosäker utredning manifestera sig som mardrömmar, ångest eller en konstant känsla av osäkerhet. En del barn drar sig tillbaka, blir inåtvända, medan andra kan bli arga, frustrerade, utagerande. Skolan, en plats som borde vara en fristad för inlärning och vänskap, kan bli en stridszon. Koncentrationssvårigheter, sjunkande betyg eller problem med kamrater kan bli vanligt.
De djupare psykologiska sår som socialtjänstens rättsosäkra utredningar ger kan även leda till långvariga problem. Vissa barn kan börja tvivla på sitt eget värde, kan börja känna att de på något sätt förtjänade detta trauma. Detta skadade självvärde kan följa dem genom tonåren och in i vuxen ålder, påverka deras relationer, deras självbild och deras framtid.
Vad säger det om vårt samhälle
Och vad säger det om oss som samhälle när kritiken mot socialtjänstens rättsosäkra utredningar i många olika avslöjanden i media helt ignoreras av socialtjänster, Socialstyrelsen och våra ansvariga politiker?
Ja, vad säger det om ett samhälle där den myndighet som ska hjälpa våra minsta och ibland deras föräldrar, istället kan utsätta våra mest sårbara barn och deras föräldrar för detta?
Det är inte bara barnen som drabbas; det är vår kollektiva själ, vår moraliska kompass, som riskerar att gå vilse.
Varje gång ett barn drabbas av en rättsosäker utredning, blir det en påminnelse om det akuta behovet av att reformera systemet. Dessa barn är inte bara siffror på ett papper, eller namn i en byråkratisk process. De är vår framtid, våra hopp, våra drömmar.
Martin Luther King sade att den stora tragedin inte är de onda människornas brutalitet – utan de goda människornas tystnad. Det gäller även här. Ofta är det så att det bara är de drabbade som när de själva börjar stå upp för sina barns och sina rättigheter, som förbättringarna kommer. Det var så kvinnofrågor fick berättigad plats. Det var så homosexuella fick plats i samhället.
Vi som drabbats av socialtjänstens rättsosäkra utredningar måste förstå att bara vi kan stoppa detta. Men då duger det inte med trollande, hat och hot. Då behöver vi tillsammans lära oss nödvändiga kunskaper samt sätta av tid i vår vardag för denna kamp. Det tar tid och vi måste låta det ta tid.
Detta kämpande i vardagen är vår ideella förenings agenda.
Vi som känner detta, det är dags att vi skriker ut vår frustration, att vi inser att det är oacceptabelt att vi själva utsätts men också att inget annat barn och ingen annan familj ska gå igenom detta helvete. Vi drabbade måste tillsammans kämpa för rättssäkra utredningar för alla våra barns skull och för vår framtid. Det är dags att agera. Nu.
Skribent Erik Philipson, ordförande Barnets bästa ideell förening
Följ artikelserien om “LVU-kampanjen”
PS. Vi ordnar konferens utifrån detta 2023, lördag 16 september i Stockholm och lördag 23 september i Göteborg.
Känslosamt skrivet, man kan förstå den oerhörda smärtan. Det är ofattbart hur Socialsekreterarna inte bryr sig eller inte förstår vad de utsätter barn och familjer för. Dom skapar trauman och raserar tilliten till människor. Vet ni att de söker upp 5-åringar och barn med funktionsnedsättning på skolan för att förhöra dem? När skolor orosanmäler finns en risk att barnet far illa istället, blir traumatiserad, förlorar tillit till skolans personal eller i värsta fall blir omhändertagen. Socialtjänsten tar inget ansvar för vad de ställer till med, de tar inte heller åt sig kritik. Framför du kritik kan du drabbas själv. De jobbar med makt och kontroll INTE för barnets bästa. Jag tror inte de vet vad som är barnets bästa. Det är min erfarenhet men det kanske finns bra socialsekreterare också bara att jag aldrig träffat dem.