Inför tillfälligt stopp för ECT i tvångsvård

Under hösten skrev vi om Hannas upplevelser av elbehandling och de permanenta minnesförluster hon fått av behandlingen. Sverige har fått kritik för sin stora användning av ECT. Kritik som regering och myndigheter tar lätt på.

Många som fått ECT behandling vittnar om svåra minnesstörningar (t.ex. förlust av barndomsminnen), dålig koncentrationsförmåga, huvudvärk och illamående. Det handlar alltså om allvarliga kognitiva funktionsnedsättningar som håller i sig under långa perioder och t.o.m. kan bli livslånga. Socialstyrelsen hävdar däremot att kognitiva biverkningar i form av minnesstörningar är vanliga men i regel övergående efter en behandlingsserie. Man medger också, i klassisk socialstyrelsestil, att de i vissa fall kan de vara ihållande en längre tid efteråt, och att det inte kan uteslutas att de blir bestående i enstaka fall.

Sverige bryter mot mänskliga rättigheter

År 2017 besökte Nils Muižnieks, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Sverige. Han kritiserade Sveriges användning av ECT under tvång. Muižnieks är oroad av Sveriges mångåriga användning av tvångsbehandling på psykiatriska kliniker och hur det används. Nils Muižnieks menar att det borde vara standard att patienten skriftligt ska medge behandling med ECT.

Europarådets kommitté mot tortyr har år 2009 och 2015 kritiserat Sverige för att behandling med ECT kan ske efter ett muntligt medgivande från patienten (som för Hanna). De kritiserar också det faktum att om en patient ändrar sig och motsätter sig behandling med ECT kunde sådan behandling ändå äga rum med tvång. Genom detta förfarande bryter Sverige mot de mänskliga rättigheterna. Europarådets kommitté mot tortyr menade att det i dessa fall bör ske en oberoende psykiatrisk granskning för att besluta om sådan behandling kan ske mot patientens egen vilja.

Tortyrkommitté vill att Sverige ändrar tvångslagstiftning

Kommittén rekommenderade redan 2009 att så kallat informerat samtycke skulle ges skriftligt för alla typer av behandlingar, men trots detta har de skriftliga bevisen inte införts. Kommittén driver också att om en patient nekar till behandlingen bör en utomstående läkare och en oberoende instans pröva huruvida patienten verkligen ska ges denna behandling. Patienten bör också få skriftlig information om att hen har rätt till att få en utomstående bedömning. Europarådets kommitté mot tortyr rekommenderade vidare att Sverige ändrar lagstiftningen kring samtycke vid tvångsbehandlingar så att en patient som inte vill genomgå en behandling ska ha rätt att överklaga den.

Sverige tar lätt på kritiken

Europaparlamentet har antagit ”Recommendation 1235 (1994) on psychiatry and human rights”. I den föreslås bl.a. att psykokirurgiska ingrepp och ECT-behandling endast ska få utföras om det finns skriftligt informerat samtycke av patienten eller ställföreträdare, och om beslutet har blivit bekräftat av en särskild kommitté. Detta är något som inte accepteras av Sverige.

De svenska tvångsvårdslagarna, LRV, lagen om rättspsykiatrisk vård och LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård medger användande av ECT under tvångsvård. Den officiella svenska hållningen är att ECT-behandling har bevisat god effekt vid depressioner och inte, såvitt känt, ger bestående skador. Därför finns inte enligt den svenska regeringen anledning att generellt undanhålla tvångsvårdade patienter sådan behandling när det finns medicinsk indikation.vg
Sverige förefaller att ta lätt på kritiken man får. Den dåvarande regeringen besvarade kritiken den fick från Europarådets kommitté mot tortyr år 2015 med att chefsöverläkaren har ansvar för att avgöra vilken slags behandling en patient får vid tvångsvård. Den gången gällde det ECT-behandling vid den rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö. Regeringen meddelade att regionkliniken inte ansåg att ett skriftligt medgivande från en tvångsvårdad patient som led av en allvarlig psykisk störning skulle bidra med något. Detta svar accepterades av regeringen.

Minnesproblem beror på sjukdom…

Finns ingen självrannsakan i Sverige om de biverkningar som många patienter får? Svaret är nej. År 2016 publicerade Socialstyrelsen “Minnesstörningar hos patienter som behandlats med ECT”. Anledningen till detta var att under två år tog Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) emot ett drygt hundratal berättelser från patienter som beskriver biverkningar som de anser beror på behandling med ECT. I publikationen hävdar Socialstyrelsen att sjukdomarna som ligger till grund för ECT-behandling, till exempel ångest, depression och andra svåra psykiska sjukdomstillstånd, påverkar de kognitiva funktioner som är avgörande för en normal minnesfunktion. Och att det faktum att den sjukdom som leder till att patienten behandlas med ECT i sig kan orsaka minnesstörningar. Det gör det svårt att avgöra om störningen beror på behandlingen eller grundsjukdomen.

…enligt Socialstyrelsen.

Patienterna berättade för Socialstyrelsen om långvariga minnesstörningar, bristande information om biverkningar och ett dåligt bemötande från vården. En del patienter berättade för Socialstyrelsen att de fick ECT under tvångsvård. Några berättade att de upplevt att de blivit hotade med tvångsvård om de inte velat ta emot behandlingen. Men detta ingick inte i Socialstyrelsens kartläggning som en särskild faktor. Socialstyrelsen hänvisar till ett nationellt kvalitetsregister för ECT. Man registrerar bland annat en minnesskattning av patienter. Men minnesskattningen görs inom en vecka efter avslutad ECT-behandling och det redovisas inte hur stor andel som upplever minnesstörningar en längre tid efter avslutad behandling. Med tanke på de många patienternas berättelser om långvariga problem med minnet är en vecka, en nästan skrattretande kort tid att göra uppföljningar på.

Mer delaktighet – men inte för tvångsvårdade patienter

Socialstyrelsen driver en officiell linje att patienter behöver bli mer delaktig i sin vård och behandling. Man vill att den som bedriver hälso- och sjukvård ska försöka uppnå bästa möjliga samförstånd med patienten kring viktiga frågor om vård och behandling. Man menar att en förutsättning för detta är att patienten är välinformerad om sitt hälsotillstånd och de olika behandlingsalternativ som erbjuds utifrån patientens livssituation och personliga förhållanden. Eftersom Socialstyrelsen inte tar upp tvångsbehandling är det svårt att se hur utfästelser om mer delaktighet kan förbättra vård och behandling som ges med öppet eller dolt (se ovanstående stycke) tvång.