I denna film berättar Filipe Costa själv om hur han och andra inom Psykiatri Södra försökte bygga upp en psykiatri som anpassade sig efter patienterna, istället för att patienterna skulle anpassa sig efter psykiatrin.
”Jag skulle aldrig låta mina barn bli psykiatriker”, säger Filipe om den rådande situationen.
1989 var den svenska psykiatrin inne i en stor förändringsprocess. Beslut fanns om att de stora mentalsjukhusen skulle stängas. Istället skulle vården av sjukhusens patienter ske ute i samhället. En enmansutredning tillsattes som skulle belysa frågorna om ”service, stöd och vård till psykiskt störda.”
Psykiatrikernas yrkesförening gjorde en lägesbeskrivning över den svenska psykiatrin som man lämnade till utredaren. Där framkom att man från psykiatrikernas håll var kritiska till de föreslagna förändringarna och ville behålla de stora institutionerna. Filipe Costa, en politiskt radikal psykiatriker var kritisk till psykiatriska föreningens styrelses kritik. Filipe Costa hade många idéer om hur en psykiatri anpassad efter patienternas behov ute i samhället skulle kunna se ut. Han skrev ett långt svar som målade upp en annan bild än föreningens lägesbeskrivning.
30 år senare kan man konstatera att Filipe Costas förhoppningar om en social psykiatri försvunnit tillsammans med de stora institutionerna. Vi har istället en subspecialiserad, fragmentiserad, biokemiskt inriktad psykiatri med ganska dåliga resultat för patienterna.
Intervjuare: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Se också…
Alain Topor – psykiatrin kan inte lösa samhällsproblem
