Dödsängeln på St. Göran

Dödsängeln på St. Göran
”Du ska få en injektion” ...Han satte in nålen och rotade runt med den på ett sätt som gjorde väldigt ont så jag ryckte till mig handen... Foto: Equal

Marika var hemlös och gränslöst deprimerad. Hon krigade sig in på en avdelning och sov i två dagar. På det andra dygnets morgon väcktes hon av en sjuksköterska för en injektion. Marika var sömndrucken men fattade att något var fel då han letade upp en åder på armen, sprutan var redan uppackad och förpackningen till injektionsvätskan bruten. Han hann sätta sprutan men Marika slog undan den. Några år senare insjuknade hon i en aggressiv hepatit som höll på att ta livet av henne.

Marika Sellgren var hemlös mellan 2003 och 2010. Det var en svart period präglad av enorm ensamhet, umbäranden och depression.

– Det här var 2006. Jag hade varit hemlös i flera år. Det var fruktansvärt kallt den vintern, jättemycket snö.  Jag var svartlistad på alla härbärgen. Jag hade blivit upprörd på ett ställe och därför var jag svartlistad. Överallt.  Jag var så trött och ledsen och bestämde mig för att lägga mig och dö på trappan in till landstingshuset så att politikerna skulle se mig ligga död där, ihjälfrusen.  Men så kom en snöröjartraktor och väckte mig och jag pallrade mig iväg till psykiatrin.

– Jag var djupt deprimerad och sökte hjälp på psykiatrin men det var nästan omöjligt att komma in: ”Jag var inte sjuk – jag var hemlös”. Psyket satte mig i taxi till socialjouren men jag kom ingen vart så jag åkte tillbaka till St. Göran.

– Till slut släpptes jag in på psykiatrin i alla fall. Jag fick sova och det var varmt.  När jag vaknade på natten frös jag och mådde dåligt och ville ha en kopp te. Det fick jag. Sedan ville jag ha en till. Då sa personalen att jag var gränslös.

Vaknar av en man med en använd spruta i handen

Foto: Equal

– På morgonen efter andra natten vaknar jag av att det kommer in en man med en rondskål av pappkartong och där låg en spruta och småflaskor med injektionsvätska. Jag registrerade utan att förstå att flaskorna hade brutna förpackningar och de var använda. Och då var ju sprutan också använd. Men jag förstod inte det just då. ”Du ska få en injektion” sa han. En injektion får man vanligtvis i sätesmuskeln i rumpan men han tog min hand och satte sprutan i en åder ovanför handleden på mig. Han satte in nålen och rotade runt med den på ett sätt som gjorde väldigt ont så jag ryckte till mig handen och frågade: ”Vad gör du?”. Han drog ut sprutan och tittade på mig med ett stenansikte och så bara gick han sin väg utan ett ord.

– Han kom tillbaka efter tre minuter och sa: ”Du är utskriven”. Jag hade inte ens fått träffa en läkare.

– ”Men det går ju inte”, sa jag. ”Jag måste ju ha läkarsamtal innan jag blir utskriven”. Men jag var ute på ett par minuter. Jag var bara hemlös. – inte sjuk.  Jag hade 30 års journaler på att jag var psykiskt sjuk och hade haft trubbel. Men jag blev mer eller mindre utslängd därifrån av stenansiktet.

”Det vet man väl hur det går till bland hemlösa” sa doktorn

Sedan går det två år. Marika är fortfarande hemlös och hamnar på en psykavdelning som tycker att hon är för svårbehandlad. De skickar henne vidare till en rättspsykiatrisk avdelning på St. Göran. Där tar man allmänna prover på henne. Som en slags somatisk hälsokontroll.

– De tog ett prov, och sedan ett till, och så fick jag veta att jag hade hepatit i den allvarligaste aggressivaste formen. Och då säger jag” Men herregud, hur…”

– Jag hade förträngt händelsen på St. Göran. Jag måste det, för att överleva. Men jag visste att jag inte injicerat eftersom jag inte var någon missbrukare.
”Det vet man väl hur det går till bland hemlösa” sa läkaren. Men jag var ensamvarg i hemlöshetsvärlden för jag orkade inte med dem. Jag höll mig ifrån människor. Jag satt på biblioteken dagarna i ända. Men det var inte tal om att skriva en remiss till en hepatit-mottagning, såklart, eftersom jag var hemlös, och så blev jag utskriven därifrån.

”Ditt minne är konstruerat”, sa doktorn

Foto: Equal

– 2008 skickade dåvarande enhetsläkaren på Serafens psykosmottagning, Sören Axelsson, en remiss till hepatitmottagningen. Där konstaterade de att jag hade en mycket aggressiv form av hepatit. Då fanns ingen bot, så jag såg döden framför mig. Det var lite stabilare för mig boendesmässigt då, så jag hade tid att tänka på hur jag hade kunnat bli smittad.

– Jag berättade för Sören om händelsen på St. Göran, att jag inte varit missbrukare, att jag aldrig injicerat och inte gillar narkotika. Sören fick mig att tro att jag hade konstruerat minnet vilket fick mig att misstro mig själv överhuvudtaget.

– Jag är ambivalent när jag går därifrån – jag vet inte vad jag ska tro. Jag kan inte ha konstruerat fem minuter av falskt minne. Från att han kommer in, dödsängeln – ger mig sprutan- och tills jag blir utkastad. Fantasin börjar ju skena. Paranoia, jag kan inte definiera det som något annat.

Se Uppdrag gransknings film om Marikas kamp där Equal ger sin syn på situationen för hemlösa i Stockholm.

SVT Uppdraggranskning

Se Uppdrag gransknings film om Marikas kamp där Equal ger sin syn på situationen för hemlösheten i Stockholm.

Läkaren ville inte utreda – senare började han jobba med patientsäkerhet

– Jag föreslog för Sören att han skulle ta reda på vad som hänt och fann ett sätt att göra det. Ta reda på personal som arbetat – vilka patienter hade fått injektioner på morgonen – vem av dem hade hepatit c- infektion – vem hade givit dem injektionen. Men han var inte intresserad. Det var bekvämare att hävda det konstruerade minnet. Några år senare blev han chef för Norra Stockholms Psykiatri och började arbeta med patientsäkerhetsfrågor på Socialstyrelsen.

– På infektionskliniken får jag vänta. Det finns ingen behandling. Det börjar gå utför för mig och jag tror att jag ska dö. Jag hade en och en halv miljon viruspartiklar per enhet blod. Men så kom behandlingen med de nya dyra läkemedlen. Man valde ut de som hade störst behov av behandlingen och jag var en av dem. Efter två veckors behandling hade jag 23 viruspartiklar per enhet och sen blev jag frisk.

Ser ”dödsängeln” på annan avdelning – några år senare

– Två år efteråt är jag på min egen öppenvårdsmottagning. Då ser jag mannen som gav mig sprutan. Han jobbar där som vikarierande sjuksköterska. Jag hade gått upp 20 kilo och han kände inte igen mig.

– Varför fick jag ingen hjälp att anmäla detta? Att utreda det här? Jag har försökt att glömma, men kan inte – det höll på att kosta mig livet. Det finns ”dödsänglar” i vården, det vet vi. De dyker upp med ojämna mellanrum. De säger sig vilja bespara samhället kostnader. De säger sig vilja minska människors lidande. Jag råkade ut för en sån, en som ville göra slut på en psyksjuk, hemlös, värdelös kvinna. Och jag tror att han jobbar kvar fortfarande.

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Läs också…