Den ”moderna” psykiatrin har inte lämnat fyrsaftsläran

Den ”moderna” psykiatrin har inte lämnat fyrsaftsläran
Hippokrates knöt människans temperament till varsin kroppsvätska i de fyra slagen sangviniskt (blod), koleriskt (gul galla), flegmatiskt, (slem) och melankoliskt (svart galla). Foto: © [C. Schiller] / Adobe Stock

I påskens närhet och Coronans tidsålder finns också tid till eftertanke. Något jag ägnat mig åt att eftertänka på är medicinsk historia och vilka spår den satt i vår nutid. Särskilt har jag intresserat mig för humoralpatalogin. Humoralpatologin har trots sitt namn inget med humor att göra trots att man kanske kan skratta åt den idag…eller kan man det?

På Wikipedia står följande om humoralpatologin:
Humoralpatologin var en teori om människans fysiologi som utvecklades i antikens Grekland[1], och var den förhärskande synen bland europeiska läkare fram till den moderna medicinvetenskapens genombrott under 1800-talet.

Den humoralpatologiska teorin är uppbyggd kring hur kroppens element och funktioner ska förhålla sig till varandra för att människan ska upprätthålla god hälsa. Hos den friska människan måste det råda en balans mellan kroppens primära kvaliteter (värme, köld, våthet och torrhet). Om denna balanspunkt rubbas genom att någon kvalitet förekommer i större eller mindre utsträckning än normalt, medför detta ohälsa.

Sjukdomsuppfattning och behandling grundar sig på läran om de fyra vätskorna (latin humor). Var och en av kroppsvätskorna antogs alltså ha en kombination av två egenskaper, vilka hänförde sig till temperatur och fuktighetsgrad. Sålunda var den gula gallan varm och torr, den svarta gallan kall och torr, slemmet kallt och fuktigt, blodet varmt och fuktigt. Om den normala proportionen mellan kroppsvätskorna rubbades, uppkom ett patologiskt tillstånd där någon av de nämnda egenskaperna kom att överväga.

Svart galla producerades av mjälten, gul galla av gallblåsan, blod av levern samt slem av lungorna och hjärnan. När lymfkärlen upptäcktes under 1600-talet kom den svarta gallan att ersättas av lymfan.[2]

Den antika temperamentsläran
Den antika temperamentsläran byggde ursprungligen på en sammanställning som den grekiske läkaren Hippokrates gjorde av filosofen Empedokles’ lära om de fyra elementen – luft, eld, vatten och jord – med sin egen teori om fyra grundläggande kroppssafter – blod, gul galla, slem och svart galla (koagulerat blod?).[1] Hippokrates knöt människans temperament till varsin kroppsvätska i de fyra slagen sangviniskt (blod), koleriskt (gul galla), flegmatiskt, (slem) och melankoliskt (svart galla).

Uttryckssymboler som illustrerar humoralpatologins fyra "humör"
Uttryckssymboler som illustrerar humoralpatologins fyra “humör” hos någon som inte är “vid sunda vätskor”. Från vänster: kolerisk (överskott av gul galla), melankolisk (svart galla), flegmatisk (slem), sangvinisk (blod).

Luft ansågs motsvaras av kroppsvätskan blod (latin sanguis, grekiska haima), som ansågs produceras i hjärtat. Överskott av blod skulle göra en person sangvinisk till temperamentet, vilket karaktäriseras av att man är glad, optimistisk och lättsam. Eld ansågs istället motsvaras av gul galla (grekiska chole), som skulle produceras i gallblåsan och vid överskott ge en person ett koleriskt temperament och därmed göra personen uppbrusande och häftig, kolerisk. Jord kopplades till svart galla (gr. melas, svart), skulle produceras i mjälten (jämför mjältsjuka) och, om i excess, ge en person ett melankoliskt temperament, det vill säga göra denna eller denne dyster och sorgmodig – i dagens termer deprimerad. Vatten ansågs motsvaras av slem (grekiska phlegma) och detta ansågs produceras i hjärnan eller lungorna och göra den av överskott drabbade trög och sävlig, det vill säga ge personen ett flegmatiskt temperament.

Behandlingsmetoder
I praktiken granskade läkarna symptomen hos den sjuke genom att till exempel studera urinens kvalitet och följa sjukdomens olika faser vid patientens sjukbädd. Läkarna litade på naturens egen läkande kraft. Likaså ordinerade Galenos motion och luftombyte som medel för att driva ut skadliga ämnen. Vidare användes mediciner, bland annat opium, som ansågs framkalla kyla i sådana fall där värmen var för stor. Man lade stor vikt vid massage, samt bad- och värmevård. För att få balans i kroppsvätskorna var det vanligt med avledande eller utdrivande behandling. Av vätskorna har slemmet, som antogs härröra från hjärnan, tillskrivits en mycket stor roll som sjukdomsalstrande faktor. Det gällde här att underlätta naturens självläkningsprocess och ett av de förnämsta medlen ansågs vara åderlåtning.

Kunde leva kvar på grund av okunskap
Kirurgin var då i allmänhet sår- och ytkirurgi. Människokroppens uppbyggnad och verksamhet klarlades bit för bit efter renässansen, men läkarna saknade fortfarande effektiva mediciner och vårdmetoder. Därför kunde humoralpatologin leva kvar trots att den började ifrågasättas redan på 1500-talet: den tekniska och naturvetenskapliga utvecklingen var inte tillräckligt snabb med att ersätta en föråldrad teori med en ny. Det krävdes nya tekniska hjälpmedel för att ändra de teoretiska sjukdomsuppfattningarna. Innan man kunde se bakterier och virus i mikroskop kunde man inte förstå smittvägarna. Därför blev läkekonsten länge en teoretisk kunskap uppbyggd kring filosofiska resonemang, trots Hippokrates föresatser om det motsatta. De praktiska kunskaperna var begränsade. Fram till 1700-talet fanns inte mycket bot mot de bakteriologiska sjukdomarna, men med denna kunskap – inledningsvis variolisationen och vaccinationen blev det en början till förändringar. Förståelsen om kroppens uppbyggnad satte fart när man började tillåta obduktioner och fick fram dugliga mikroskop.

Den moderna läkarvetenskapens genombrott
År 1858 övergavs fyrsaftsläran. Nu förstods att sjukdomar beror på missförhållanden i de enskilda cellerna inne i den sjuka kroppens organ och inte på att kroppens vätskor är felaktigt blandade. Cellulärpatologin innebar en revolution inom medicinen, med nya tänkesätt på alla medicinska områden. Läran om sjukdomarnas uppkomst genom rubbningar i cellernas livsfunktioner framställdes och utformades av den tyske läkaren och politikern, tillika professor i Berlin alltsedan 1856, Rudolf Virchow (1821-1902) i hans banbrytande arbete Die Cellularpathologie (1858). Virchow uppställde satsen att varje cell uppstår ur en annan cell och äger en viss självständighet. Även de sjukliga processerna i kroppen bör uppfattas som beroende av rubbningar i cellerna.

Humoralpatologin idag
Även om humoralpatologin är avskaffad inom den vetenskapliga medicinen återfinns den alltjämt i vissa folkliga sjukdomsuppfattningar och hos naturfolken. En grundtanke ända sedan Hippokrates och Galenos dagar har varit att hälsan är identisk med det biologiskt naturliga eller det biologiskt normala. En person som i visst avseende avviker från vad som skall anses naturligt eller normalt är i detta avseende sjuk eller defekt. Ett mycket högt blodtryck är onormalt, en mycket låg blodsockerhalt är onormal, en förhöjd sänka är onormal etc. Alltså signalerar alla dessa tillstånd, enligt detta tänkesätt, sjukdom. Denna idé är djupt rotad också hos de flesta moderna betraktare. Både lekmän och läkare talar ofta om sjukdom som onormala eller abnorma tillstånd; hälsan utgörs av ett alltigenom normalt kroppstillstånd.

Men det är inte bara hos vissa naturfolk humoralpatologin lever kvar. Den är djupt rotad i även inom den ”moderna” psykiatrin och dess pådrivare, läkemedelsindustrin. Man brottas i psykiatrin med samma problem som de fysiskt inriktade läkarna gjorde på 1500-talet. Vill säga man hittar inga synbara fysiska förändringar i hjärnan vid psykisk sjukdom och förstår inte hur den uppkommer.

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Gillade du artikeln?

Stötta oss genom att ge en gåva så kan vi skriva fler
artiklar/rapporter/krönikor/intervjuer

Swish till nr: 123 346 43 69 skriv Gåva i meddelandefältet eller skanna QR-koden i din swish-app.

Tack för Ditt stöd! Allt vårt material finns på webben och är gratis att ta del av.