Jag är omgiven av människor som har ADHD. Som äter mediciner mot ADHD och fungerar socialt och i arbetslivet tack vare dem. Som har ADHD men inte äter mediciner men kanske knarkar lite istället. Personer som kanske borde ha diagnosen ADHD men struntar i det och skaffar sig ett liv där just de fungerar. Jag har också arbetat tillräckligt länge i ”branschen” för att ha varit med om den otroliga ökningen från under 10 000 personer i landet som fick ADHD – mediciner 2002 till dagens nivåer där långt över 120 000 personer får mediciner
Recension: Störningen; ADHD, pillren och det stressade samhället
Författare: Katarina Bjärvall
Förlag: Ordfront
Under de här åren har jag varit på något som närmast måste beskrivas som väckelsemöten där människor i kör har sjungit: ”ADHD!” och där predikanten beskrivit ADHD som en ”superkraft”.
När min son hade lite trubbel i mellanstadiet för åtta år sedan var vi tvungna att ta honom till BUP där de gjorde ett ADHD-test på honom trots att han är så långt från ADHD man kan tänka sig. Eftersom han inte fick någon diagnos – fick han heller inte någon resurs, vilket han ju helt klart behövde under en period, men diagnosen var ett villkor. Under de här åren fick jag in rapporter från min sons skola om hur barn i hans mellanstadieskola hade med sig piller hemifrån som de skulle ta under skoltid. Och naturligtvis delade man ”knarket” med andra barn som också skulle få testa.
Sakligt men ändå vasst
I många år har jag tänkt att jag skulle vilja skriva en bok om ADHD-explosionen och om diagnossamhället. En bok som tar upp ämnet sakligt. Som tar upp och problematiserar siffror, som diskuterar (vänskaps)korruptionen hos de myndigheter som är satta att bestämma i frågorna, som ifrågasätter diagnoserna men självklart inte människor och deras problem i ett samhälle som utvecklas snabbt. Nu är den boken skriven. Av journalisten Katarina Bjärvall. I boken ”Störningen: ADHD, pillren och det stressade samhället” tar hon upp egentligen alla aspekter av den svenska ADHD-epidemin. Hon intar en kritisk hållning utan att vara helt avståndstagande till det som sker.
Har alltid funnits de som har svårt att hänga med
Katarina Bjärvall går igenom diagnosens historia, medicinernas historia och hur de används i ett samhälle där alla, inte minst barn, peppras med intryck från den digitaliserade vardagen. I historien hittar hon spår av att det i många stora skiften i ett samhälles utveckling funnits de som inte hängt med. Hon nämner till exempel när folkskolan introducerades i Sverige på 1800-talet. Med kraven på att sitta stilla, vara tyst och välvårdad, komma i tid och säga efter läraren. Där slogs en grupp barn ut som tidigare passat in. Vad ska man göra med gruppen som inte hänger med? Ja, i vårt nuvarande samhälle klistrar vi en etikett på dem och ger dem mediciner. Mediciner som noga och genomtänkt marknadsförts av läkemedelsföretag.
Diagnosinflation
Enligt officiella siffror har 7,5 % av alla pojkar i åldrarna 10 -17 år i Sverige en ADHD-diagnos. Liksom 3,5 % av flickorna och 1,5 % av de vuxna. Behöver det sägas att marknadsandelarna flickor och vuxna har den högsta ökningstakten vad gäller diagnosticering? I Frankrike, som har en annan syn på ADHD än vad vi har, är motsvarande siffror väsentligt lägre. Hur kan det komma sig att skillnaderna är så stora?
I boken tar Katarina Bjärvall tar ett helhetsgrepp över hela situationen. Hon menar, i likhet med allt fler, även så kallade experter, att det råder en överdiagnosticering av ADHD. Vill säga att personer som inte har ADHD ändå undersöks och behandlas för diagnosen. Det här leder till en diagnosinflation vilken i sin tur urholkar diagnosen vilket gör att människor som verkligen har problem av den inte tas på allvar och inte får den hjälp de ska ha och har rätt till.
Socialstyrelsen behöver andra ”experter”
Socialstyrelsen gör av och till genomgångar och rapporter om ADHD, och för den delen andra diagnoser. Allt som oftast använder de sig av ”experter” som angett kopplingar till läkemedelsindustrin. I och med denna redovisning verkar Socialstyrelsen anse att problemet med kopplingarna är löst. Det kommer därför inte som någon överraskning att i Socialstyrelsens behandlingsrekommendationer brukar medicinering komma väldigt högt. Tänk om Socialstyrelsen i nästa utredning om ADHD skulle våga sig på att ge Katarina Bjärvall eller andra personer med ett samhällsperspektiv en plats bredvid alla biologer. Det skulle öka kvaliteten på det aktuella arbetet. Det skulle öka trovärdigheten för Socialstyrelsen. En trovärdighet som i nuläget inte är särskilt hög.
Det är bara att buga sig för Katarina Bjärvalls journalistiska hantverksskicklighet.
Det är bara att rekommendera boken för alla som är intresserade av ämnet. En fördel är också att den är så lättläst att folk som verkligen har ADHD kan ta sig igenom den utan problem.
Och glöm inte att fråga er: Vad är det som är stört egentligen?
Recensent: Per Sternbeck
Läs också:
Norsk undersökning visar: Många barn med ADHD har inte ADHD
Att kunna tänka två saker samtidigt – en text om debatten kring ADHD
