Substansberoende och LARO

Här får du läsa om rätten till behandling enligt socialtjänstlagen och LARO (läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende) som ges av regionernas hälso- och sjukvård. Vi tar upp ett antal vanligt förekommande scenarier och berättar om vad som gäller när de uppstår. Du får leta igenom rubrikerna nedan för att finna det som du vill veta.

Om du har ett missbruk eller beroende ska du få hjälp av socialnämnden i din kommun. Detta gäller oavsett om du har ett alkohol-, narkotika- eller spelmissbruk. Enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) har den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv.

Med begreppet livsföring i övrigt avses alla de olika behov som den enskilde kan ha för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå och som inte omfattas av försörjningsstödet, t.ex. bistånd till läkarvård eller tandvård samt vård- och behandlingsinsatser för missbrukare. En individuell bedömning måste göras i varje enskilt fall. Även behandling för spelmissbruk kan i vissa fall vara en insats som ligger inom socialtjänstens ansvarsområde (se prop. 2000/01:80, s. 92 f).

Av 5 kap. 9 § SoL framgår att socialnämnden ska aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket. Nämnden ska i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka att planen fullföljs.

Om du och din socialnämnd inte delar samma syn på vilken behandling som du ska få gäller följande:

Av förarbetena till socialtjänstlagen framgår att vid bedömningen av vilken insats som kan komma i fråga måste en sammanvägning göras av olika omständigheter såsom den önskade insatsens lämplighet som sådan, kostnaderna för den i jämförelse med andra insatser samt den enskildes önskemål. Det kan inte finnas en obegränsad frihet för den enskilde att välja sociala tjänster oberoende av kostnad (prop. 2000/01:80 s. 91).

Högsta Förvaltningsdomstolen avgjorde i HFD 2013 ref. 39 att en kvinna med ett alkoholmissbruk fick rätt till vistelse på behandlingshem trots att kommunen ville endast ge henne öppenvård. Kvinnan hade tidigare fått öppenvårdsinsatser och var negativt inställd till mer öppenvård. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att båda vårdformer var lämpliga, men kvinnan var helt avvisande till ytterligare öppenvårdsbehandling. Mot bakgrund av att tidigare öppenvårdsbehandling inte lett till önskat resultat och vikten av att den hjälpbehövande är motiverad att genomföra insatt behandling ansågs kvinnan vara berättigad till vård på behandlingshem för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå.

Det finns ganska många domar från olika kammarrätter som avslår vistelse på behandlingshem och istället beviljar öppenvård pga behandlingshem är mycket dyrare. Bla i Kammarrätten i Sundsvall genom dom 2661-13.

Om den behandling som Socialnämnden föreslår bedöms vara lämpligare än den behandling du föreslår har du inte rätt till behandlingen som du vill ha. Kammarrätten i Stockholm avgjorde mål 4655-15. I detta mål hade en man ett alkoholmissbruk av sådan karaktär att han bedömdes vara i behov av relativt intensiva hjälpinsatser. Tidigare behandlingar i öppenvård har endast varit av mindre omfattning och nämnden har ansett att en strukturerad öppenvårdsbehandling vore en mer lämplig insats ån ett behandlingshem. Nämnden gjorde även bedömningen att mannen hade relativt goda förutsättningar för att tillgodogöra sig behandling i öppenvård.

Kammarrätten anser att mannens levnadsförhållanden vara relativt stabila, trots hans missbruk. Han har ett ordnat boende och personer i sin omgivning som inte hade missbruksproblem. Han hade också varit etablerad på arbetsmarknaden. Vidare hade mannen en förhållandevis kort missbruksbakgrund. Detta år omständigheter som talar för att en öppenvårdsbehandling skulle kunna bli lyckosam. Med hänsyn till angivna omständigheter och då öppenvårdsbehandling endast har prövats i begränsad omfattning tidigare ansåg kammarrätten att en vistelse på behandlingshem inte var nödvändig för att mannens behov av vård skulle kunna tillgodoses. Kammarrätten ansåg också, såsom nämnden har påtalat, att det kunde finnas vissa fördelar med att behandlingen genomförs på hemmaplan eftersom mannen då har möjlighet att lära sig hantera problemen i den vardagliga miljön.

I ett mål ville en kvinna få behandling på ett visst behandlingshem. Här konstaterade dock Högsta Förvaltningsdomstolen att utformningen av en insats bör överlåtas till kommunen. De kunde inte beordra kommunen att kvinnan skulle behandlas på det behandlingshem hon ville utan det var upp till kommunen att besluta om vid vilket behandlingshem kvinnan skulle få vård.

En skiljelinje mellan kommunen och hälso- och sjukvårdens ansvar är att kost, logi och stödsamtal bekostas av kommunen. Specialiserad samtalsterapi och all medicinsk behandling tillfaller regionen. Den vård och behandling som ligger inom socialtjänstens ansvarsområde, är framför allt behandling för missbruk av alkohol, narkotika och liknande. Men även behandling för spelmissbruk kan i vissa fall vara en insats som ligger inom socialtjänstens ansvarsområde. Vård- och behandling av barn och unga är också sådana insatser som blir föremål för biståndsbedömning. Den skiljelinje som måste dras är, enligt regeringens uppfattning, mot sådana insatser som är att hänföra till hälso- och sjukvård och som är sjukvårdshuvudmannens ansvar att tillgodose. Det kan inte vara rimligt att t.ex. kostnader för psykoterapi, alternativ medicinsk behandling eller andra sjukvårdande insatser skall bekostas av socialtjänsten. Det är viktigt att markera att kommunernas yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver inte skall omfatta insatser som åligger annan huvudman. Att enskilda i vissa fall kan vara missnöjda med att de inte får den behandling de önskar inom hälso- och sjukvården får inte medföra att kommunerna tvingas ta över det ansvaret från landstingen (prop. 2000/01:80, s. 93).

Idag är köerna till psykiatrin och psykologbehandling som ges av hälso- och sjukvården i regionerna ofta mycket långa. Ibland är väntetiderna längre än ett år. Trots detta har du i normalfallet inte rätt att få psykologsamtal betalade av kommunen.

För att kommunen, på grund av sitt yttersta ansvar för den som vistas i kommunen, ska tvingas ge bistånd för behandling i avvaktan på att ansvarig huvudman vidtar behövliga åtgärder krävs att vården inte kan anstå. Detta har Högsta Förvaltningsdomstolen slagit fast ett flertal tillfällen, bla i HFD 2001 not. 92.

I vissa fall är kommunen skyldig att betala för hälso- och sjukvård som faller under regionens ansvarsområde. Detta är alltså när vården inte kan anstå. Då kan kommunens yttersta ansvar enligt 2 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001 :453), SoL, medföra en skyldighet att tillfälligt betala för vården till dess att ansvarig huvudman (vanligen regionen) ger vården som behövs. Bedömningen om vården kan anstå eller inte är komplicerad, och det är svårt att vinna i domstolen. I mål HFD 5266-10 gällde en kvinna med tvångssyndrom som inte hade erbjudits nödvändig vård av landstinget (numera region). Högsta Förvaltningsdomstolen begärde in ett yttrande från Socialstyrelsen. De sa att det inte varr acceptabelt att kvinnan, som svårt sjuk person, får vänta på nödvändig vård och behandling för att de ansvariga huvudmännen inte kan komma överens. Trots detta ansåg domstolen att det inte framgick av läkarintyget eller utredningen i övrigt att vårdbehovet skulle vara så akut att kommunen på grund av bestämmelserna i 2 kap. 1 § SoL är skyldig att tillfälligt tillgodose hennes behov.

I ett annat mål (4449-12) i Kammarrätten i Göteborg gällde det en kvinna med omfattande psykiatrisk problematik med självskadebeteende, och med ett behov av sociala insatser och stödinsatser för att klara sin vardag. Hon överklagade ett beslut från Socialnämnden om att avslå hennes ansökan om att få komma till ett behandlingshem. Även här yttrade sig Socialstyrelsen. De ansåg att kvinnan behövde insatser som omfattar både kommunen och landstingets ansvar.

Utredningen i målet visade enligt kammarrättens bedömning att kvinnan hade behov av vistelse på behandlingshem för att uppnå en skälig levnadsnivå. Det framgick vidare att hennes vårdbehov avsåg insatser som faller inom både landstingets och kommunens ansvar. Huvudmännen har således ett gemensamt ansvar för att hennes behov ska tillgodoses. De har dock inte upprättat en individuell plan. Domstolen ansåg att kvinnans problem hade accelererat trots omfattande insatser från psykiatrin och med hänsyn till den allvarliga utvecklingen rörde det sig om vård som inte kunde anstå.

Begreppet vård som inte kan anstå är en utvidgning av den vård som definieras som omedelbar, det vill säga inte bara akut vård. Begreppet omfattar behandling av sjukdomar och skador i de fall där även måttlig fördröjning bedöms kunna medföra allvarliga följder för patienten.

Följande kan räknas som vård som inte kan anstå (Socialstyrelsen):

  • akut vård och behandling (omedelbar vård)
  • vård och behandling som är mer än omedelbar vård
  • vård och behandling av sjukdomar och skador där även en måttlig fördröjning kan innebära allvarliga följder för patienten
  • vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd
  • vård för att undvika mer omfattande vård och behandling
  • vård för att minska användningen av mer resurskrävande akuta behandlingsåtgärder
  • vård som är följdinsatser av vård som getts (inklusive psykiatrisk vård)


Men det är alltså i slutändan domstolen och inte Socialstyrelsen som kommer avgöra vad som är vård som inte kan anstå i det enskilda målet.

Förutsättningar för att ge en patient LARO-behandling

  • Den patient som ordineras läkemedelsbehandling vid opioidberoende skall ha fyllt 20 år. Om särskilda skäl föreligger, får en patient ordineras läkemedelsassisterad behandling även när han eller hon ännu inte fyllt 20 år.

    Här träder allmänna råd in och beskriver särskilda skäl som att patienten fått andra behandlingsinsatser än LARO men utan att detta lett till önskvärt resultat.

  • Den patient som ordineras läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende skall av den läkare som ordinerar behandlingen bedömts ha ett opioidberoende sedan minst ett år.

  • Den läkare som ordinerar läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende skall ha specialistkompetens i psykiatri eller beroendemedicin.

  • Läkaren skall vidare vara verksam vid en vårdenhet som av vårdgivaren är anmäld till Inspektionen för vård och omsorg enligt gällande rutin

  • Vårdenheten där läkaren är verksam skall kunna erbjuda psykologisk eller psykosocial behandling eller rehabilitering eller kunna ordna så att sådan behandling eller rehabilitering kan erbjudas genom annans försorg

Villkor vid ordination

  • Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende får endast ordineras till en patient som även ges psykologisk eller psykosocial behandling eller rehabilitering.

Läkarundersökning

  • Läkaren skall innan ordination av läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende personligen undersöka patienten och göra en sammanvägd bedömning av patientens beroende, hälsotillstånd och sociala situation.

  • Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende får inte ordineras, om patienten är beroende av alkohol eller andra narkotiska preparat och beroendet i kombination med den läkemedelsassisterade behandlingen innebär en påtaglig medicinsk risk för patienten.

Frihetsberövande

  • Om en patient som har ordinerats läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende blir isolerad enligt smittskyddslag eller frihetsberövad, ska läkaren ta ställning till om det finns förutsättningar att fortsätta behandlingen på ett patientsäkert sätt.

Plan för vården

  • Läkaren skall upprätta en plan för varje patient som ordineras läkemedelsassisterad behandling vid opiatberoende. Planen ska upprättas i samråd med patienten. Av planen skall det framgå; Vilka behandlingsåtgärder som skall vidtas, i vilken tidsföljd behandlingsåtgärderna ska komma och vilka mål och delmål som satts upp för behandlingsåtgärderna. Vidare skall ingå vilka medicinska kontroller som skall göras under behandlingens gång och vilka särskilda villkor som gäller för behandlingen.

Det finns mycket forskning och erfarenheter som visar att användning av läkemedel är mycket viktigt i rehabiliteringen av heroinmissbrukare. Detta är ett bevis på att långvarigt bruk medför så stora skadeeffekter på hjärnans receptorer att behandlingen inte lyckas om man inte också gör något för att stimulera dessa receptorer.

I Sverige är ansvaret för missbruks- och beroendevården delat mellan olika huvudmän, främst mellan kommuner och landsting/regioner. Landsting och regioner ansvarar för de medicinska insatserna, där LARO ingår. Exempel på andra medicinska insatser är abstinensbehandling (avgiftning), vård för psykiatrisk samsjuklighet och sprutbytesverksamhet. Kommunernas socialtjänst ansvarar för de vård- och behandlingsinsatser som inte är medicinska, och som kan ske i form av öppenvård, institutionsvård (behandlingshem) eller tvångsvård (utifrån LVM, lag om vård av missbrukare i vissa fall).

En del av de insatser som ingår i socialtjänstens ansvarsområde erbjuds ofta även inom den medicinska beroendevården. Stödsamtal och viss psykosocial behandling, exempelvis återfallsprevention, ingår normalt i LARO. För att LARO-patienter ska få tillgång till andra insatser krävs dock samverkan med socialtjänsten. Utöver vårdinsatser svarar socialtjänsten även för en rad andra insatser som ofta är aktuella för patienter i LARO, som försörjningsstöd, psykosociala stödinsatser, boendestöd och vissa sysselsättningsinsatser.

Enligt Socialstyrelsen ska vårdgarantin gälla LARO-behandling. Du ska få besöka den specialiserade vården (till vilken LARO hör) inom 90 dagar från det att remiss har utfärdats eller om någon remiss inte är nödvändig, från det att den enskilde har sökt kontakt med den specialiserade vården. Samtidigt är trycket hårt på LARO mottagningar och det är ibland långa väntetider, beroende på var i Sverige du bor.

Vårdgaranti innebär bland annat att du ska erbjudas vård inom en bestämd tid och att du ska få hjälp med att åka någon annanstans om hemregionen inte kan erbjuda dig vård inom den tiden. Med LARO är det dock inte praktiskt möjligt att söka vård i en annan region än där du bor eftersom du måste hämta medicin dagligen.

När du har samsjuklighet, eller dubbeldiagnoser, t.ex. om du har psykisk ohälsa och beroendeproblem, är det ibland svårt att få vård. Vården i Sverige är uppdelad mellan specialiserade enheter inom hälso- och sjukvård (t.ex. psykiatri och missbruk) och även mellan kommuner och regioner. Kommuner har ansvar för viss missbruksbehandling såsom behandlingshem medan regioner har ansvar för psykiatrisk hjälp. Ibland fungerar samarbetet mellan de olika enheterna bra, men alltför ofta fungerar samarbetet dåligt.

Om regionen inte vill betala för din vård kan du i vissa fall få hjälp från kommunen. Detta gäller om du har ett behov av vård som är akut, som inte kan anstå. I annat fall är du tyvärr ganska rättslös. Om hälso- och sjukvården inte vill eller kan ge dig vård finns det inte mycket du kan göra åt det. Du har ingen rätt att överklaga att du inte får vård.

Om du inte får hjälp eller är missnöjd med hjälpen du får

Du kan ringa till oss på Equal om du inte får hjälp eller är missnöjd med hjälpen du får. Vi jobbar bla som sociala ombud och hjälper dig med myndighetskontakter. Vi kan också följa med dig på möten med socialtjänsten om du behöver det stödet.

Mejl: info@equalsthlm.se
Telefon: 070-7972029

Denna tjänst tillhandahålls av föreningen Equal -för ett jämlikt Stockholm.
Saknar du något som du tror skulle passa in på dessa sidor hör av dig till oss info(@)equalsthlm.se

Sjuk vård? – artikelserie

Många av oss vanliga dödliga medborgare har märkt hur svårt det blivit  att få en läkartid inom rimlig tid på vårdcentralen vi tillhör. Och om vi har flera hälsoproblem samtidigt, vilket ju är vanligt, så vägrar vårdcentralen att titta på dessa vid ett och samma tillfälle, utan vi får vackert boka tid för varje enskilt hälsoproblem. Detta leder självfallet till att det blir väldigt många människor som bokar upp väldigt många tider, vilket förlänger köerna.