Vuxenenheten Södermalm 2014

Rebecca Grey krönika
Foto: Thomas Hultgren


Efter en lång väntan fick jag på eget initiativ äntligen en tid hos en handläggare på.
Jag möttes av en ung tjej, hon kan inte varit mycket äldre än jag.
“Varför är du här?” frågade hon.

Tankarna slog mig att jag kanske behövde bli heroinist först

Jag grät så mycket att jag hade svårt att över huvud taget prata.
Kortfattat så hade jag ingenstans att bo, jag använde i princip allt förutom heroin, mina föräldrar ville inte veta av mig, jag ville inte veta av mig.

Nu var jag för första gången i mitt liv villig att göra vad som helst för att bara få komma bort från mig själv. Jag romantiserade om att få LVM, jag bad på mina bara knän om att få bli berövad av min frihet.
Tankarna slog mig att jag kanske behövde bli heroinist först, för att få hjälp.

Jag fick som svar att de skulle diskutera mig på deras möte nästa vecka, och om jag hade tur så skulle min situation vara så pass kritisk att de skulle starta ett ärende åt mig.
Under tiden blev jag rekommenderad att bara flytta. Vilket ledde till många nätter hos män jag bara sov hos för att slippa sova ute.

Sluta må dåligt

Egentligen verkade hon tycka att jag bara skulle kamma mig och skaffa ett jobb.
Utan någon dokumenterad problematik så antar jag att det fanns andra i mer akut behov än jag.
Jag hade ju inga bevis på att mitt liv var ohanterligt, för jag hade ju haft tur. Tur med att lyckas fly undan ambulanspersonal, tur med att inte vara från en typisk missbrukarfamilj, tur med att inte bli genomskådad av BUP eller psykiatrin.
Jag hade ju faktiskt alla förutsättningar att bara rycka upp mig och sluta må dåligt.
Varför kunde jag då inte göra det?

Idag är jag drogfri, jag bor i en jättefin försökslägenhet genom Östermalms vuxenenhet. Jag har drömmar, drömmar som inte handlar om att fly.
Jag har haft tur, tur med att få den fantastiska hjälp jag tillslut fick.

Men min fråga är, ska det verkligen vara så här?

Text: Rebecca Gray
Foto: Thomas Hultgren