Min krossade dröm om Sverige
För sex år sedan, efter att i nästan arton år ha prövat lyckan utomlands återvände jag till Sverige full av hopp. Jag hade ambitioner, och trodde på vårt lilla lands löften om jämlikhet och möjligheter. Jag trodde på de progressiva ideal som jag växt upp med, dem som Sverige var känt för världen över, och såg fram emot en nystart – en plats att bygga min framtid på, i ett solidariskt, tryggt och rättvist samhälle.
Men det var inte vad jag återvände till. Jag återvände till en nation med ett trasigt system, som tvärtemot den vackra bilden gynnade övergrepp, och inför dem likgiltig rättsröta. Mitt liv, mina drömmar och min fysiska och psykiska hälsa krossades av ett land som betraktar sig som inkluderande, men som behandlar invandrare, minoriteter, de utsatta och de svaga med fientlighet och förakt.
Det här är min historia – en berättelse om motstånd inför systematiskt maktmissbruk, ett vittnesmål om hur Sveriges institutioner gång på gång svikit mig på samma sätt som otaliga andra.
Svenskt hedersvåld i Västerås
När jag återvände till Sverige bosatte jag mig i Västerås, min gamla hemstad, med planer på att påbörja en litterär karriär. Min framtid verkade ljus – jag hade ägnat flera år åt att skriva en självbiografisk trilogi, som efter många äventyr och missöden nu närmade sig nuet, det lyckliga slutet, och där tänkte jag snart sätta punkt. Och sista raderna skulle firas med en liten sommarflört, det var jag väl värd? Men just där och då avbröts både skrivandet och livet. Det i början lättsamma förhållande som jag råkade in i förvandlades överrumplande snabbt till en långvarig mardröm.
Han var en ung svensk man, yngre än mig, och som det skulle visa sig en produkt av ett rättssystem som stundom låter just de farligaste individerna komma undan. Han höll mig fånge i ett hem och ett förhållande som jag inte ville ha, manipulerade och utpressade mig känslomässigt, och berövade mig all min frihet. Här kunde man tro att hans familj skulle ha ingripit. Men de hjälpte honom! De skrattade med honom åt mitt lidande, drog rasistiska skämt på min bekostnad och behandlade mig som en helt mindervärdig varelse.
I två år blev jag fysiskt, känslomässigt och ekonomiskt utnyttjad. Varje försök att fly möttes av mer våld mot min kropp och mitt psyke. När jag skrek på hjälp blev jag ignorerad av grannarna. Hans familj vägrade att ingripa. När jag till sist anmälde min förövare hånade de mig och sa att ingen skulle ta mig på allvar. Märk noga vad de sa, det är dessa svenskars egna ord:
”Du känner inte till det nya Sverige. Systemet skyddar sina vita.”
Polisen i min lilla hemstad närmast bekräftade mina förövares rasistiska inställning. De fick solklara bevis på hur jag blivit frihetsberövad, misshandlad och ekonomiskt utnyttjad. Myndigheterna gjorde inget. Inte heller när jag gav dem bevis på familjens grova skattefusk reagerade de. Rättvisan var utom räckhåll. Uppenbarligen var jag inte tillräckligt ”svensk” för att räknas.
Kamp mot allt och alla i Stockholm
Efter det hemska i Västerås, när jag äntligen fått hjälp att slita mig loss, tog jag min tillflykt till Stockholm. Jag trodde att åtminstone drömlandets huvudstad skulle ge mig jämlika möjligheter, och stöd efter allt som skett. Istället hotades jag av ekonomisk kollaps efter att västeråsfamiljen stulit mina tillgångar, därmed även av hemlöshet, och för mina nödrop belönades jag med byråkratiska strider utan slut:
Stockholms socialtjänst, som ska hjälpa stadens utsatta, såg på mig med idel misstänksamhet. Varje ny handläggare jag mött har behandlat mig med förakt och förminskat mig, och snarast ökat på mitt trauma. Jag bad om deras hjälp att komma på fötter efter vad jag erfarit, men blev alltid ignorerad. Så utan något som helst stöd försökte jag klara mig själv. Jag var i hemskt skick, men tog på mig alla möjliga jobb och gjorde allt jag kunde för att överleva. Men trots alla ansträngningar att återuppbygga mitt liv, fortsatte systemet att svika mig. För min PTSD, sociala ångest och de fysiska skador som jag ådragit mig lämnades obehandlade, och bara förvärrades: Jag behövde, jag bad om terapi och sjukvård, men jag fick ingen hjälp av betydelse. Jag blev lämnad att navigera genom ett fientligt system som såg mig som en börda, inte som en medmänniska i behov av hjälp. Istället tvingades jag till ett liv på flykt.
Allt jag ville var att hitta ett tryggt boende till mig och mina två katter. Men för varje flytt förvärrades mitt mående, och varje flytt innebar nya hinder och förvärrat bemötande från myndigheter och hyresvärdar. I synnerhet Socialtjänstens uraktlåtenhet är anmärkningsvärd. Har jag inte försökt tillräckligt länge att reda mig på egen hand? Har jag inte blivit utsatt för tillräckligt många övergrepp, ropat tillräckligt länge på hjälp? Är detta system ämnat att hjälpa människor, eller bara en fasad?
Övergreppen i Bromma
För att ge ett av många exempel: I Bromma där jag landade i Stockholm skulle jag finna stabilitet och leva min nyfunna frihet till fullo. Men än en gång blev jag en måltavla för rasism, misstro och utnyttjande. Mina grannar, en grupp äldre svenska och finska kvinnor, trakasserade mig dagligen. De kallade mig för ”hora” och ”häxa” för att jag var andlig. Till och med mina katter var äckliga enligt dem, och jag borde ”åka tillbaka till mitt land”.
Efter en konflikt med en av de finska kvinnorna, en som jag förut hjälpt genom olika svårigheter, gick hon så långt som att hon spred falska rykten om mig, vandaliserade min fars lånade bil och anklagade mig för allvarliga brott, vilket ledde till att jag förlorade mitt hem. Hyresvärden utan bevisning eller grund till dessa falska anklagelser gladligen valde att behandla mig riktigt illa och orättvis att det till sist blev fysiskt omöjligt att bo kvar.
Även de äldre männen i området utsatte mig för trakasserier, dessa var ofta av sexuell natur. En av dessa män, som jag varit snäll mot, äldre och ensam som han var, utnyttjade min medkänsla en nyårsafton: Han drogade mig och våldtog mig sedan. Vid senare tillfälle blev han ångerfull och var ledsen för allt han gjort och talade länge och väl om detta, vilket jag påpassligt nog spelade in på mobilen. Denna 24 minuter långa och detaljerade bekännelse lämnade jag sedan till Polisen. Trots så solida bevis lades fallet ned! Här fanns en förövare som själv erkände sina brott. Men Sverige lät honom ändå slippa undan, ännu en svensk som går fri för vad han gjort mot en invandrarkvinna.
Våldtäkterna i Hässelby
Jag flyttade gång på gång, alltid med förlust av pengar och ägodelar som följd på grund av samma sorts hyresvärdar och blundande myndigheter. Min sista fasta adress var ett litet radhus ute i Hässelby, där jag höll mig vid liv på småtjänster – det allmänna ville ju inte hjälpa mig på något sätt. Mina föräldrars sista sparpengar lånade jag till detta försök att få vila, att få lite andrum för att kunna läka. Men även här mötte jag bara nya hemskheter. Ett kriminellt förortsgäng fick upp ögonen för mig, och jag blev fastbunden och våldtagen medan mitt hem plundrades. Med min journalistiska bakgrund har jag lyckats ta reda på mycket om detta gäng, och åtminstone av denna anledning borde polisen vara mig behjälplig med skyddad identitet och boende. Men vad den istället gör är att skydda en väktare som överföll mig bara några månader innan, när en av ortens kriminella, en svensk, snattade i butik och avvek för att ge mig skulden. Väktaren, en fullblodsrasist (som aldrig blivit dömd för misshandeln av sin fru) släpade då in mig på ett lagerrum och misshandlade mig där. När polisen kom som räddande ”änglar” blev följden småningom att jag dömdes för snatteri, medan min förövare med uniformens rätt gladligen begick mened som ”vittne”. Min tid i Hässelby ändade med en hyresvärd som inte var mindre hemsk än de andra, och nu står jag helt utan, skydd, hus och hem, och är likförbannat fortfarande förföljd av ett gäng kriminella. Vad man gör istället för att ge mig riktigt skydd är att förflytta mig från det ena ohälsosamma härbärget efter det andra, detta i takt med att varje ställe bevisat sin inkompetens i att skydda mig och gängen med pinsam regelbundenhet åter fått känning på var jag för tillfället vistats. Jag känner mig övergiven av Sveriges ”rättvisa”.
Mina självmordsförsök
Med varje nytt trauma, varje svek och varje flytt blev min flykt mer än en rörelse genom rum – den blev en reträtt in i mig själv. Jag flydde inte längre bara från platser, utan från min egen existens. Jag var en skepnad utan värde, en skugga ej värd att rädda. Det stod klart att jag aldrig skulle få vara en del av det nya Sverige, aldrig få forma mina berättelser till böcker som kunde bära min röst genom tiden. Och jag plågades som av röster, som ifrån Brommas och Vällingby/Hässelbys socialtjänst, och de ekade om och om igen med sina myndighetsstämmor:
“Varför är hon kvar?”
“Är hon fortfarande på fötter? Men va’fan, jävla människa. DÖ!”
Så kändes det. Som om min existens i sig var en provokation, och mina drömmar var noll och intet värda. Det började som en stilla viskning, en tanke som jag avfärdade. Men när månader blev till år och hopplösheten grävde sig djupare in i mitt bröst, blev den omöjlig att ignorera. Jag, en människa som aldrig tidigare tänkt tanken att ge upp, kom på mig själv att googla på effektiva suicidmetoder.
Mitt första försök var hängning, men jag dog inte. Sen beställde jag Fentanyl på nätet, men istället för att slippa undan vaknade jag i min egen spya, halvförlamad. Jag försökte köra rakt in i en vägg med bilen men tanken på mina två katter, mitt sista allt på jorden, räddade mig. Vid ett annat tillfälle stod jag på kanten av mina föräldrars hus, åttonde våningen, redo att släppa taget, men fick en hisnande syn om min förstörda mor, hur hon skulle tvingas identifiera den pöl av blod och ben långt ned på marken som varit hennes dotter. Vid ännu ett försök tog jag andra tabletter, men spydde blod och fick en ytterligare stroke. Jag körde mot trafik på motorvägen – men ville inte skada andra på min bekostnad. Hittills har diverse anledningar avhållit mig, sådan otur. Men om inte en drastisk förbättring sker snart så kommer dessa försök inte att vara mitt sista.
Vädjan från ett vandrarhem
Jag är en skugga av den positiva, glada kvinna jag var när jag först kom tillbaka till detta land. Jag, som hade så höga förhoppningar om min framtid. Jag hade så höga tankar om Sverige. Det går inte en dag utan ständig ångest för egen del. Och att se mina katter vantrivas i vårt lilla rum utan möjlighet att gå på promenader, ett rum utan kök, badrum eller en vanlig säng att sova i – är detta Sverige? Hjärtat är i tusen bitar. Landet har dödat min själ. Systemet är lika trasigt som den psyksjuka killen som höll mig fången.
Sverige måste ta itu med sina misslyckanden! Polisen måste ställas till svars för sin likgiltighet och sina fördomar. Socialtjänsten ska ge det stöd som den säger sig erbjuda. Rättsväsendet måste sluta straffa offer och samtidigt släppa förövarna fria. Hela samhället måste göra upp med rasismen bakom sin murkna fasad.
Jag har inte alltid orkat leva med allt detta. Jag har gjort sex försök att ända mitt liv, kanske lyckas ett sjunde. Men jag kommer inte att försvinna tyst. Texter som denna, mina ord och mina manus som berättar om allt, finns kvar. Ingen ska behöva utstå vad jag behövt utstå, och ingen ska behöva kämpa i tyst ensamhet. Sverige måste sluta att svika sina mest utsatta. Sverige, du land som svek mig.
Skribent S.H.P
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Läs också…
