Det finns naturligtvis situationer där socialt utsatta får hjälp.
Men de som är socialt utsatta och inte får hjälp har ökat. Skälet är att det anses legitimt att avslå en ansökan genom att hänvisa till “det är ditt eget ansvar att förändra din situation”. Detta skulle jag inte delge andra om jag inte själv fått det bekräftat i beslut på egna ansökningar. Konstigt nog gav avslagen mig en skuldkänsla, en känsla av att vara ovärdig som människa.
Jag hade då inte styrkan att motsätta mig besluten och avslagen. Jag höll med.
Idag kan jag se det på ett annat sätt som jag tyvärr inte kunde då. Inte mäktade med. Först nu inser jag att jag trots allt nog inte var så värdelös som de fick mig att tro.
“Det måste till en politik som ser till så att själva systemfelet åtgärdas där de sociala klyftorna minskar.”
Socialtjänsten har som riktmärke att människor ska ha en “skälig livsnivå” och kunna ta del av samhället. Men man lägger mycket stor vikt vid att sålla bort de som inte har rätt till hjälp. Om sen en eller annan slinker med som skulle haft rätt till hjälp, ja det är sånt man får räkna med. Ingen tar sig tid att ta reda på om det är rätt eller fel.
Skulle man fråga de som anses leva i ett socialt utanförskap, skulle majoriteten av dem med all förmodan berätta att om de fått den hjälp de hade rätt till från början skulle deras situation tagit en annan och mer positiv vändning. Men det är ingen som frågar.
Man ser sig själv som en förlorare när myndigheter tar beslut och när inställningen mot klienten är att det är ens eget fel att man befinner sig där man gör. Man saknar en tilltro till sin egen roll i sammanhanget.
De krav som ställs på den egna individens ansvar att förändra sin situation har accepterats i för stor utsträckning. Utan att ta ansvar för de konsekvenser som den drabbades situation leder till.
Individers rättighet att överklaga ett beslut finns där. Men det känns mer som en symbolisk rättighet, än att beslutet omprövas på riktigt. Denna teori har jag efter mina egna avslag på beslut. Det kändes många gånger som att hur mycket jag än överklagade skulle mina ansökningar aldrig beviljas. Ska man vid ett besök behöva ha med en egen advokat med juridisk kunskap för att åtminstone hävda sin rätt?
Det måste till en politik som ser till så att själva systemfelet åtgärdas där de sociala klyftorna minskar. En fördelningspolitik utformad så att de rika inte ska känna sig hotade av att de fattiga vill hamna på “skälig livsnivå”. Inget annat kan vara av mer värde än så. Inte minst för att ge människor en chans att komma tillbaka, med en tilltro på sitt eget värde. Att få känna samhörighet och tillhöra det samhälle som så många gärna vill vara en del av. Varför ska det vara så svårt att få till en politisk utveckling där socialt utsatta faktiskt SKA ha rättigheten att få gå åt bara ett håll.
Uppåt.
Skribent: /Nettan
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
