Vad händer när vi vanliga dödliga inte följer lagar och förordningar och blir påkomna med det? Jo, då får vi böter, eller ibland fängelse.
Vad händer när personal i kommuner och regioner inte följer lagar och förordningar? Jo, då får de stimulansmedel som ska uppmuntra och locka dem att följa lagarna.
I Sverige råder de dubbla måttstockarnas tyranni. Är man bara tillräckligt stor som juridisk person, en myndighet, en semimyndighet (SKR), en kommun, en stat, ett större företag, kan man välja vilka lagar man vill följa och vilka man inte vill. Benägenheten att stora elefanter bråkar med varandra är liten. Man vill inte stöta sig. Vi vill ju alla samma sak. Vi strävar alla åt samma håll.
Exemplet SIP
Ett typexempel på detta är hanteringen av SIP, Samordnad individuell Plan. Detta fantastiska verktyg som skulle lösa alla samverkansproblem mellan vård och omsorg och sätta patientens/klientens behov i fokus. Problemet var ju inte, enligt makthavarna, vilket många patienter och klienter bittert fått erfara, att insatser som skulle ge hjälp och stöd inte ville göra det, utan problemet formulerades som att det inte fanns en samordning mellan alla välvilligt inställda samhällsaktörer som bara väntade på att få ge individen drösar av hjälpinsatser.
Bestämmelser om SIP fördes in i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen år 2010. Med detta borde ju då alla probelm varit lösta – men icke. Efter ett antal år tyckte myndigheterna att det gjordes alldeles för få SIPar av socialtjänst och hälso- och sjukvård. Kommunerna och regionerna använde sig inte av den här finfina möjligheten lagstiftaren erbjudit och faktiskt också tvingat på dessa storheter. Vad gjorde man då då?
Stimulansmedel i flera omgångar
Jo, man erbjöd kommunerna och regionerna stimulansmedel med syftet att öka antalet SIPar. Så ett antal tjänstemän landet runt fick arbeta under några år med att fördela stimulansbidrag och hålla stimulerande utbildningar för berörda personer.
Personerna och organisationerna verkar dock inte ha blivit tillräckligt stimulerade för nu 2024, 14 år efter att lagarna ändrades och SIP blev en lagstadgad skýlighet att delta i för huvudmännen kan man läsa på kommunförbundet i Stockholms hemsida:
”Utveckling och tillämpning av samordnad individuell plan (SIP)
Statistik visar att SIP inte genomförs i den utsträckning som lagstiftningen anger. Exempelvis rapporteras avvikelser frekvent om brister i deltagandet vid SIP.
En uppdragsledare tillsätts som finansieras av så kallade UPH-medel (Uppdrag psykisk hälsa).
En arbetsgrupp tillsätts.
En referensgrupp bildas med representation från samtliga samrådsgrupper.
Genomförande av uppdraget
En kartläggning och utredning av aktuella frågeställningar genomförs:
Kartläggningen ska svara på:
•Vilka hindren är för att använda SIP. Hur kan de undanröjas?
•Vilka nationella/samordnande initiativ tas för att utveckla SIP?
•Om det finns behov av utbildning och andra stöd för att implementera arbetssätt kring SIP?
I kartläggningen ska följande frågor utredas.
•I vilka situationer ska det finnas en SIP?
•Ska det finnas SIP på olika nivåer med olika hantering beroende på målgrupp/situation?
•Ska skolan ha möjlighet att kalla till SIP?
•Ska fler yrkesgrupper kunna ta del av SIP-dokumentation via Lifecare SP?
•Behövs beslut om användning av Lifecare även utanför utskrivningsprocessen?
•Rutiner för SIP på distans via videomöten
I uppdraget ska kunskap inhämtas från pågående och genomförda utredningar och utvecklingsarbete i vårt län såväl som andra län.”
Nya tjänstepersoner får nya stimulansmedel för att undersöka saker alla inblandade redan vet men som ingen säger något om, eftersom ni vet: ”Man vill inte stöta sig. Vi vill ju alla samma sak. Vi strävar alla åt samma håll.”
SIP – en felaktigt konstruerad lagstiftning
Efter att ha deltagit på hundratals SIP-möten genom åren kan jag föregripa den stimulerande kartläggningen och ge svar direkt:
– SIP är meningslöst eftersom kommunerna rutinmässigt skickar underhuggare till möten som inte kan fatta beslut/alternativt har ett nekande beslut med sig från chefen som hen ska förmedla på mötet.
– Vårdpersonal har för längesedan insett att SIP är meningslösa och väljer att inte delta eftersom det tar för mycket tid och resultat uteblir. De är oftast villiga att ge vård om socialtjänsten ger patienten förutsättningar i form av mat för dagen och ett någorlunda stabilt boende. Om detta inte erbjuds är det ofta, enligt dem, meningslöst att ge t.ex psykiatrisk vård.
Patienten/klienten har slutat att kalla till SIP eftersom erfarenheten är att det inte leder till något och att det man eventuellt kommer fram till på ett SIP-möte inte är värt pappret det är skrivet på. Ett beslut på ett SIP-möte har inget mandat eftersom lagstiftaren hade bilden av att kommun och region alltid ville hjälpa, stötta, vårda, när det i själva verket inte alls är så alla gånger.
Att en SIP ens äger rum är ett tecken på att någon part inte är intresserad av att göra sitt. I de fall där alla aktörer vill göra sitt, behövs ingen SIP. Då löser man det. Allt ovanstående gör SIP till en meningslös och felkonstruerad lagstiftning
Silkesvantar och hårdhandskar
Man hade kunnat tänka sig att staten skulle tvinga fram en följsamhet mot lagstiftningen men inte. Här utdelas inga viten eller andra påföljder för i riksdagen sitter riksdagspolitiker som tidigare varit regionpolitiker som tidigare varit kommunpolitiker och inte vill man bestraffa sina gamla kompisar. Där är det silkesvantar och stimulans som gäller. Men mot medborgare, och särskilt fattiga sådana, har staten hårdhandskar på. De ska följa lagen, annars jävlar…
Skribent: Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se
Rapport: Samordnad individuell plan – spelar ingen roll
Se vår korta film om SIP
SIP – det låter som namnet på ett diskmedel, men står för Samordnad Individuell Plan och uppfanns för att säkerställa att personer med behov av insatser från flera olika håll ska få de insatser de behöver. I år fyller SIP 10 år och man kan konstatera att SIP inte fungerar. Troligtvis för att SIP bygger på felaktiga utgångspunkter. I denna film ger vi vår syn på hur SIP fungerar och på hur SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, skildrar att SIP fungerar…
Var på sip-möte på psykiatrin, som god man.. överläkaren förklarade att min klient måste bo på LSS-boende och att hens handikapp var större än vad som tidigare sagts. Biståndshandläggaren valde ändå att sätta hen i en egen lägenhet med en dag personal på 14 lägenheter.. nu slappa hen alla katastrofer och trauman som hen skulle behöva uppleva för att slutligen ändå komma till det boende hen hade behov av.. men det berodde på tur och mina kontakter i systemet, och inget annat!