Norra Stockholms psykiatri

Rebecca Grey krönika
Foto: Thomas Hultgren


”Har du suicidtankar?”
Psykologen satt knappt en meter ifrån mig med stirrig blick och höll nästan tillbaka andan i väntan på mitt svar.
Fast sanningen var att denna person egentligen befann sig ljusår ifrån mig, så kändes det i alla fall.
Och för denna person skulle jag avslöja mina mest skambelagda hemligheter för.
“Nej” svarade jag.
Är det någon som faktiskt svarar ja på denna fråga?
Jag satt där, mitt emot en person vars största farhåga med största sannolikhet var att ta ett beslut som kan leda till en annan människas död.
Och där satt jag, lika rädd för att bli fråntagen min frihet, som hon var för att göra en felbedömning av min psykiska hälsa.

Galen, sjuk och instabil

Jag var inte där för att jag mådde tipptopp, jag var inte heller därför att det verkade vara ett roligt tidsfördriv. Jag var där för att jag var livrädd, och precis lika livrädd var jag för att ta emot hjälp, för att för mig var myndighetens hjälp inget annat än ett fängelse.

Jag kan inget annat än undra varför de inte istället frågar,
“Vill du leva?”

Att fråga “Har du suicidtankar?” är för mig att jag i mina tankar gått så långt att jag bestämt dejt med att hoppa från västerbron.
Hur ska jag kunna känna tillit till en annan människa när det redan känns som att de sitter och försöker peka ut mig i ett lexikon av “Hur psykisk ohälsa yttrar sig: A-O”

Och där satt jag med en människa med samma fruktan inför mig som jag för de.
Jag kände mig redan galen, sjuk, instabil, ja allt det där. Jag litade inte på någon, jag kunde inte relatera till någon och minst av allt någon som använder termer som “suicid” och som monotont går igenom frågor som ska ge de en uppfattning om hur mycket jag ville dö.

Det är som att försöka kommunicera med någon som inte talar samma språk som en själv. Jag var inte mottaglig för hjälp, för det enda jag associerade det med var att bli fråntagen min frihet, att hela mitt kommande liv behöva bli klassad som “en av de”, för alltid i klorna på psykiatrin och Socialen.

Allt jag ville var att stänga av, att få hamna i en temporär koma. Och det hjälpte drogerna mig med.

Text: Rebecca Gray
Foto: Thomas Hultgren