I världens modernaste land så stiftar vi lagar som speglar vår humana människosyn. I det gamla förlegade Sverige så fanns det en lösdriverilag som kriminaliserade ”lösdriveri” d.v.s. bostadslöshet men den lagen slopades i progressiv anda 1965 [1]. I det framväxande folkhemmet skulle det naturligtvis inte finnas någon hemlöshet så varför kriminalisera något som ändå inte existerade?
Självklart så var det en absurd tanke att kriminalisera enskilda människors olycka men det tvingade samtidigt makthavarna till att acceptera problematiken och att till viss del även ta ansvar för densamma. De hemlösa hamnade på anstalter som säkert var otrevliga på många sätt men det fanns lagad mat och sängar att sova i.
Ingenstans att sova? Du är ju inte kriminell i alla fall.
I det nya liberala välfärdssverige så har vi lämnat över ansvaret för bostadslöshetens konsekvenser från samhället till de enskilda individerna. Jaha du har ingen stans att sova i natt, det var ju synd men det gör dig inte kriminell, kan du inte glädja dig över det?
Paradoxen är att vi i realiteten har ersatt ett otidsenligt system med ett obefintligt. Att inte bli stämplad som kriminell lösdrivare är en klen tröst när det är tio grader kallt och du skall försöka att sova i en trasig sovsäck. Den intressanta frågan är om det är samhällets eller individens fel att ett fåtal tvingas sova på gatan medan alla vi andra ligger i bekväma sängar. Gör det den enskilde till kriminell eller vilar ansvaret på dem som har skapat och som även bibehåller de djupt kränkande och orättvisa strukturerna?
Tanken att kriminalisera lösdriveri d.v.s. hemlöshet kanske inte var så dum trots allt? Knäckfrågan är väl snarare vem eller vilka som skall hållas ansvariga för brottet?
Fotnot
1965 ersattes lösdriverilagen med lagen om ”samhällsfarlig asocialitet” men även den lagen togs bort 1981, så kom inte och säg att samhällsutvecklingen inte går framåt. I varje fall ur ett semantiskt perspektiv.