Kemisk misshandel standardprocedur i svensk sjukvård

Kemisk misshandel standardprocedur i svensk sjukvård
Margit suckar i sin ångest: ”Var är det jag har hamnat egentligen?”, frågar hon sig med en suck. ”Du har dessvärre hamnat i svensk sjukvård”, säger jag. Foto: Pixel-Shot (AdobeStock.com)

Svensk sjukvård hanterar patienter i sorg på samma sätt idag som 1990 – med bensodiazepiner. Och när patienten har fräckheten att bli beroende av det där beroendeskapande preparatet erbjuds hon elchocker eller antipsykotika. När hon tackar nej blir det snabb avgiftning och sjukvården tar inget ansvar för det nästan garanterade misslyckande. Det är som att tiden har stått stilla.

Det är tisdag i september och jag sitter hemma och skriver. Då ringer telefonen. Hon heter Margit, är 75, kommer från Piteå och har bränningar, myrkrypningar, svettningar, darrningar, svår ångest och svårt att sova. Jag har haft det här samtalet tusentals gånger förut och det är så oerhört tröttsamt att höra samma berättelse om och om igen. Det jag tröttnar på är naturligtvis inte Margits, och alla andra patienters lidanden, utan den svenska sjukvårdens rena fientlighet och ignorans när det gäller att ta till sig kunskap från patienter och kunskap överhuvudtaget om olika så kallade läkemedels oönskade verkningar.  Jag hade det här samtalet 2003 när jag började med det här. Jag har det här samtalet nu. Tiden står stilla. Åtminstone i svensk sjukvård.

Bensodiazepiner vid sorg

Margit fick sina Oxascand tillsammans med Imovane utskrivna när hennes make dog för tre år sedan. Istället för att hjälpa Margit att bearbeta och komma igenom förlusten bedövade man bort den med bensodiazepiner. Nu tre år senare tycker sjukvården att det är dags för henne att sluta. Margit för nertrappning på tal, men då skrattar bara förskrivande läkare och menar att det inte behövs nån nedtrappning. Margit äter tre tabletter Oxascand. ”Ta bort en i veckan” säger läkaren. ”Sedan kommer allt vara bra”.

Blev erbjuden ECT och neuroleptika – mot abstinens

Under de här tre åren har Margit, som alltid bara tagit den dos doktorn förskrivit, av och till känt sig krasslig, sjuk och konstig. När hon gått till hälsocentralen har de bara tittat på henne konstigt när hon dragit sina symtom. När hon uppsökt psykiatrin med samma symtom har de erbjudit henne både Risperidon, en tung neuroleptika, och elbehandling, ECT. Marit har tackat nej och fortsatt lida. Nu efter tre veckor har hon nollat och mår sämre än någonsin. Hon ringer till Sunderbyns sjukhus och frågar boendeavdelningen där om det verkligen är rätt det hon råkat ut för. ”Oj vilken lång nedtrappning du har fått”, blir svaret. ”Här brukar vi sätta ut en tablett om dagen. Hade du kommit in till oss hade du varit tablettfri efter tre dagar. ” Det är som att tiden stått stilla.

Sjukvård anser sig inte behöva kunna något om mediciners negativa verkningar

I sitt dåliga och märkliga mående har Margit nu letat reda på vår stödtelefon på nätet. Hon vet inte riktigt vart det är hon ringer men snabbt står det klart både för henne och mig att hon hamnat fullständigt rätt. Hon frågar vart hon ska vända sig?
”Ingenstans i sjukvården”, säger som jag brukar. ”Det du råkat ut för saknar evidens och kan liknas vid kemisk misshandel, men dessvärre är det du varit om ett standardförfarande inom svensk sjukvård. Svensk sjukvård kan inte, och anser sig inte behöva kunna, något om de här frågorna. Du måste börja lita på dig själv och att det du känner är rätt”.

Margit, 75, blir narkoman…i sjukvårdens ögon

Jag tipsar henne om Ashtons bensomanual (www.evoca.info) och att hon ska läsa igenom den och lära sig grunderna. Sedan kan vi tillsammans utarbeta ett hållbart och evidensbaserat nedtrappningsschema… givet att hon har tillräckligt med tabletter men där blir det farligt. Risken är överhängande att om hon berättar för sjukvården att hon blivit beroende av medicinerna hon fått utskrivet av sjukvården kommer denna att betrakta Margit, 75, som manipulativ narkoman och klippa förskrivningen direkt. Med ännu större lidande som följd. Det är som att tiden stått stilla

Misslyckas patienten är det alltid patientens fel

Margit suckar i sin ångest: ”Var är det jag har hamnat egentligen?”, frågar hon sig med en suck.
”Du har dessvärre hamnat i svensk sjukvård”, säger jag. ”Svensk sjukvård som dövar bort sorg med kemiska preparat istället för att hjälpa patienten igenom sorgen. När patienten utvecklar tolerans och beroendesymtom erbjuder sjukvården i sin okunskap tyngre och direkt skadlig behandling som bot mot abstinens som man tolkar som underliggande psykisk sjukdom. När patienten sedan vill sluta avgiftar man henne på ett par dagar eller veckor helt på tvärs emot vad all evidens pekar på och utsätter henne därmed för oerhört stort lidande helt i onödan, i det som måste kallas kemisk misshandel. Och misslyckas patienten och återfaller, är det alltid patientens fel. Det är där du har hamnat.”

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Gillade du artikeln?

Stötta oss genom att ge en gåva så kan vi skriva fler
artiklar/rapporter/krönikor/intervjuer

Swish till nr: 123 346 43 69 skriv Gåva i meddelandefältet eller skanna QR-koden i din swish-app.

Tack för Ditt stöd! Allt vårt material finns på webben och är gratis att ta del av.

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.