Det finns en grupp på Facebook med koppling till min ort. Bl a söker man här hjälp för allehanda saker, upphittade/bortsprungna djur, tips på en bra hantverkare och publicerar vackra naturfoton.
Några skriver att de saknar att vara här och längtar till semestern i sommar.
Det finns de som då delar med sig av att de efter många års återkommande semestrar, har till slut bosatt sig här permanent.
“Det är det bästa vi gjort!” skriver de.
Varför ser inte jag det så?
Det är med hatkärlek som jag känner och ser det. En baksida som den där euforiska turisten inte ser.
De kommer under en tid under sommaren när det kryllar av aktiviteter och evenemang. Kulturlivet blommar upp. Fullt av små öppna ateljéer med allehanda konst.
Turisterna ser det som ett nöje där de är omedvetna om hur stängt samhället är under vintern. De har lockats till de kritvita stränderna för bad och camping.
“Har mejlat och ringt så många spontanansöknigar.”
Det finns en livsmedelsbutik. En bensinmack. En pizzeria, ett café och hotell där restaurangen endast har öppet under sommarsäsongen.
Hit har jag sökt både med spontanansökan och tjänster som publicerats. Likaså på caféet. Vid ett besök stod det två vilsna tafatta ungdomar i övre tonåren i kassan och jag förstod då vad för personal de hade eftersökt.
Frågade Arbetsförmedlingen om de godkände en praktik våren 2020. Det beviljades med 4 veckor. Det blev 3 veckor där eftersom den 4:e veckan tog skolan slut. När sommarlovet kom försvann också den enda bussen dit. Så det blev tyvärr tack och adjö…
AF såg det tacksamt nog inte som att jag slutat självmant utan såg att en fortsatt praktik inte var möjligt.
Det må vara att man anser att jag borde ha körkort för att öka mina chanser. Jo så är det ju.
Ett annat jobb blev aktuellt vid en stor turistanläggning här. Med en garanterad plats utifrån min kompetens föll arbetet bort just för att jag inte kunde ta mig dit under helger. Buss fanns, men endast på vardagar.
Nej! Absolut inte! Jag är inte i den mentala delen av mitt liv där jag vill bli pensionär! Behöver fart och fläkt.
Har mejlat och ringt så många spontanansökningar. Helt enkelt för jag finner det som störst chans att erhålla ett arbete.
Tänk att det ska vara så svårt att finna jobb inom kultur när det trots allt finns så många av dem här! De är visserligen kortare säsongsarbeten, men skulle ge mig så mycket.
Nej jag vill inte låta bitter. Söker naturligtvis även jobb runt omkring för jag är beredd att pendla. Kostnad för ett månadskort kan gå på 1400 kr.
Så mycket är lockande för turister som gillar naturliv. Fågelskådare och vandringsleder. Säsongsöppna vandrarhem, Bed & Breakfast logi, festande ungdomar, konserter med livemusik och uteliv. Jo, jag har sökt jobb där också.
Det är i det här sökandet av jobb som jag förstår är upp till mig som ska ge resultat. Det stödet jag är lovad infaller förmodligen först efter att jag erhållit ett arbete. Ja så till vida att en arbetsgivare ser min potential snarare än mina hinder. Än har det inte gett resultat.
Tiden går och snart anses jag mer av andra att vara utan all rätt. Det är som att man inväntar ett “bäst före datum”, och all min rättighet ses som att det nu har det har gått för lång tid….
Det skulle naturligtvis kännas befriande att gå i pension. Det blir ändå då i en vetskap att jag aldrig mer kan påverka min nivå på pensionen. Kan jag få en hyfsad motsvarighet som pensionär nu, så som jag skulle få om jag jobbar, ja då blir det en värdering att jag inte går med förlust.
Nu är det ju inte så.
Det blir till att acceptera att bedömningen av det är för att andra anser att det är det mest fördelaktigt att gå i pension. För AF blir det en mindre att ta ansvar för. Ett för dem en offentlig positiv statistik med en minskning över de som varit långtidsarbetslösa.
Nej! Absolut inte! Jag är inte i den mentala delen av mitt liv där jag vill bli pensionär! Behöver fart och fläkt. Ja inte bokstavligen, men kan INTE acceptera att bli pensionär just bara för att systemet anser det vara rätt.
Till viss del ser jag det som diskriminering. En förutbestämd åsikt att vid en viss ålder måste man själv inse att man är för gammal. Det må vara att det idag är ett faktum att det är arbetsgivarnas inställning.
För när CUF för ett tag sedan gjorde sin lilla reklamsnutt om den där Britt-Marie som var lat i fikarummet, ja då uppmärksammade man den allmänna åsikten till det offentliga rummet.
För om nu Britt-Marie anses vara lat och gammal på ett jobb, hur ska då alla andra “Britt-Marie:s” uppfattas som arbetslösa? Naturligtvis gäller det även för män.
Att de sedan gick ut och bad om ursäkt där de insåg att det var diskriminering, gjorde ändå att visa på sanningen. Reaktionerna att anamma reklamsnutten så som CUF tänkt, sig blev något helt annat!
Skribent: Nettan
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Läs också…
2 Trackbacks / Pingbacks
Kommentarerna är stängda.