Diagnoser och prognoser

Birgitta Forsgård menar att läkare ibland sätter fler diagnoser än vad som faktiskt är nödvändigt vilket resulterar i fler utskrivna mediciner.

Nyligen läste jag en artikel. En professor och överläkare hade skrivit den. Han menar att det skrivs ut alldeles för mycket mediciner. Särskilt de äldre kan få livsfarlig medicin som dessutom inte är individanpassad. Läkarna har för lite kunskap om kroppens åldrande. Konsekvensen för patienterna blir att biverkningarna ger dem större obehag än sjukdomen som föranledde läkarbesöket. Han skriver att många läkare försöker få ned blodtrycket som hos en yngre människa, vilket kan vara direkt skadligt. I flera studier som gjorts har äldre med högre blodtryck levt längst.

Jag läste artikeln med intresse då jag samma dag pratat med en äldre släkting som för en månad sedan hamnade på akutmottagningen. Bara hon själv förstod att det var felaktig läkemedelsbehandling hon varit utsatt för. När hon kom hem slutade hon med alla pillren och blev frisk.

Inte minst psykiatrin får man ifrågasätta. Läkemedelsindustrins ambition är att tjäna stora pengar.

En god vän som heter Eva hade varit hos en psykiatriker eftersom hon hade ett trassligt förhållande med sin sambo. Hon ville prata med någon som har sekretess. Psykiatrikern ville skriva ut recept. Helt i onödan, då den sunda Eva förstod att lyckan inte skapas vare sig av piller eller ur brännvinsbuteljen. Hon har läst att psykiatrin har nära 400 diagnoser enligt diagnosförteckning.

Så här kan man tänka sig ett besök hos doktor Botvid: Lotta hade fått slut av sin lille. Efter att ha anförtrott Botvid detta ansåg han att hon hade ”Separationsångeststörning”. Jag skriver ut något att sova på och något som du kan ta på dagen mumlade han. Sen frågade han henne om hon varit och shoppat, samtidigt som han stirrade på hennes stora kassar som hon hade ställt ifrån sig. – Jag antar att du har ”Shoppingsjuka” sa han och skrev så pennan glödde. Nej, den sjukdomen lider jag verkligen inte av, uttryckte sig Lotta. – Nu kan man konstatera att du besväras av ”Oppositionell trots”, en alltmer vanlig mental sjukdom, jag ökar dosen på ett av recepten fortsatte han. Frågade sedan om hon ofta känt behov av att hävda sig. Först då blev Lotta irriterad på honom. – Menar du att jag skall ha medicin också utropade hon. Botvid såg strängt på henne och påpekade att hon hade ”Bristande behandlingsföljsamhet”. Tillade att den diagnosen inte var ovanlig. När han ville ha nästan tusen kronor gick hon. Lotta konstaterade att det hade varit mycket bättre, dessutom billigare, att anförtro sig en god vän.

Dagen efter berättade hon för sin gamla moster om sitt besök. – Vilken tur att du inte tog emot recepten på alla antidepressiva medicinerna. Det är inte ovanligt att de ger både aggressivitet och våldsamhet som följd sa hon.

– Det ordnar sig alltid, allt som sker är ingen slump och du kommer säkert att träffa en kille som passar dig bättre, sa hennes moster. – Flera gånger i min ungdom fick jag slut, det var sorgligt just då sa hennes moster, men det gav mig erfarenhet som jag haft nytta av fortsatte hon. – Take it easy sa mostern.

Vår västerländska modell för hur sjuk- och hälsovård bedrivs, d v s allt ifrån forskning om och tillverkning av läkemedel, läkares undersökningar och diagnoser till utförda vårdinsatser, är att pengar förs och betalas efter hur sjuka folk är. I gränsfall finns således en risk för att benägenheten ökar för att utfärda diagnoser – ibland på ifrågasatta och felaktiga grunder. Frågan är om inte den klassiska kinesiska modellen vore bättre. Enligt den betalas t ex läkare istället efter hur friska patienterna är.

Skribent: Birgitta Forsgård
info[@]equalsthlm.se
070-7972029