I Sverige får de som är satta under förvaltarskap rösta i riksdagsval – men inte köpa en soffa på avbetalning utan förvaltarens medgivande. Kontrollen är minst sagt bristfällig och nu finns tecken på att branschen håller på att professionaliseras och privatiseras.
1948 ratificerade Sverige FNs konvention om de mänskliga rättigheterna. Det var innan de flesta läsare av denna artikel ännu var födda, ja det är t.o.m. innan den annars så lastgamla artikelförfattaren var född.
Andra världskriget var över, nu väntade evig fred, utveckling och harmoni. Det kunde bara bli bättre. Bland alla de vackra orden och meningarna i konventionen fanns artikel sex som slog fast att: ”Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening”.
Detta betyder fritt översatt att alla människor har rätt att bestämma över sitt eget liv och sina handlingar, men sjuttiosju år senare så tvingas vi dessvärre till att konstatera att så inte är fallet. Det finns en grupp som inte har makten att bestämma i sina egna liv. Det handlar om de personer som har blivit dömda av tingsrätten att ha en förvaltare. Exakt hur många det är finns det ingen som vet, eftersom det är ingen som har ansett att det vara mödan värt att ta reda på det.
Dagens förvaltarskap inte rättssäkert
Personerna har visserligen rösträtt d.v.s. de får vara med och bestämma om landets väl och ve men de får inte köpa en soffa på avbetalning, inte teckna något telefonabonnemang eller några streamingtjänster och de får definitivt inte flytta till en annan bostadsort utan förvaltarens medgivande. Allt måste gå via förvaltaren som har mandat att styra och ställa utifrån eget huvud och sin egen personliga filosofi. Man kan med fog ifrågasätta hur rättssäkert det är? Det är snarare hazard än rättssäkerhet, det handlar om att ha turen att få en förstående, empatisk, kunnig, innovativ och inkännande förvaltare. Annars har man oturen att få en som inte bär på dessa egenskaper. Har man riktig otur så får man en oärlig förvaltare som stjäl eller förskingrar, vilket de facto har hänt men det är lyckligtvis endast i ett fåtal fall.
Förvaltare ofta äldre män med äldre mäns värderingar och livsstil
Merparten av förvaltarna vill säkert väl och gör så gott de kan utifrån sina förmågor men det betyder inte alltid att de är lämpliga att utföra dessa känsliga uppgifter som de får i knäet. För mig som står utanför och kikar in på denna cirkus så känns det paradoxalt att samhället tar sig rätten att utestänga vissa människor från att fatta egna beslut om det personliga och vardagliga samtidigt som de personerna har mandat att via valsedeln ta ställning tillviktiga beslut för landet i stort. Demokrati är absolut en viktig sak men egenmakt borde vara minst lika viktigt om inte viktigare? När tingsrätten har dömt någon till att leva under en förvaltare så är det kommunernas överförmyndarnämnder som utser vem som skall utföra uppdraget. Det finns inga formella krav mer än att vederbörande inte skall figurera i belastningsregistret men gruppen förvaltare är ändå en relativt homogen samling figurer, då den mestadels består av äldre män med värderingar som äldre män oftast bär på.
En del av dem ser primärt uppdraget som en möjlighet att dryga ut pensionen med lite extra pengar. Om de åtar sig ett större antal huvudmän (de som utsätts för övergreppet kallas så) så är det en lukrativ inkomstkälla för en oftast minimal arbetsinsats. Ett av problemen med de äldre männen är att de ofta inte förstår huvudmannens behov och önskningar: ”Sådant fanns inte på min tid, vad skall det vara bra för?” Den i dubbel bemärkelse gamla finansministern Ann Vibble ansåg på sin tid att alla borde ha minst en årslön som en buffert på ett sparkonto. Det är en uppfattning som säkert delas av många nitiska förvaltare i vårt avlånga land och som låter sina huvudmän leva ett vardagsliv på extremt små summor. Ann Vibble lämnade visserligen jordelivet redan år tvåtusen men värderingarna har envist etsat sig fast. Jag har ingen aning men troligtvis så dog stackars Ann med en årslön på banken. Man kan ju undra vad den gjorde för nytta där? Varje tid har sina värderingar, sin moral och sina rättesnören, det blir självklart kulturkrockar om en sjuttioårig gubbe (som jag) skall bestämma över en tjugoårig problematiker. Vadå vegetariskt, det är väl inget fel på blodkorv? Vadå köpa? – du ska spara!
Olycklig blandning av offentligt och privat
Om konflikter uppstår så anses huvudmannen som för besvärlig och tidskrävande och då är det ingen som vill vara förvaltare åt hen. Detta problem som också kan ses som en möjlighet snappades upp av en smartskalle i Västerås som bildade ett företag som förser kommunerna med förvaltare mot en ersättning som i sin tur genererar en hygglig vinst till hans företag. Eftersom det precis som i så många andra ekonomiska sammanhang är ”mängden som gör det”, så var det 2023 43 kommuner som anlitade det privata företaget för att utföra sådant som de borde gjort själva. Som med så mycket annat i mellanmjölkens land så har vi hamnat i en olycklig blandning mellan det allmänna och det privata. Jag anser att om vi skall behålla systemet med att beröva individer sin rättshandlingsförmåga så skall dessa uppdrag utföras av specialutbildade kommunala tjänstemän som arbetar under en kunnig ledning, med rättssäkra metoder och med stöd av kvalificerad handledning, samt att de skall arbeta mot det uttalade målet att rusta huvudmannen till att på sikt återerövra kontrollen i sitt eget liv.
Att vara förvaltare borde ses som ett socialt arbete och då skall också målet vara att göra klienten så självgående som möjligt. Om det går riktigt bra så skall man inte längre behövas. När Sverige 1948 ratificerade FNs konvention om de mänskliga rättigheterna så var det nog ingen som trodde att vi år 2025 ännu inte skulle ha uppnått det som vi då högtidligt fastslog, allt skulle ju bara bli så mycket bättre, men då är då och nu är nu – For the times they are a changing.
Skribent Hans Johansson
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Läs också…
