Brukarinflytandet i psykiatrin förbättras – men det tar tid!

Brukarinflytande i psykatrin
Förändringar tar tid i vården, orimligt lång tid men långsamt blir det ändå bättre. Foto: AdobeStock.com

En person jag känner har jobbat i Stockholms läns landsting/Region Stockholms psykiatri sedan i början på 2000-talet. Hen började tidigt driva frågan om vikten av att alla patienter hade vårdplaner som patienten själv är delaktig i. Idag, 2022, drygt 20 år senare, är vårdplaner där patienten medverkar i sin egen planering infört nästan överallt, men bara nästan…

Under 2000-talets första år har det skett en långsam kulturförändring bland vårdens personal till det bättre när det gäller att lyssna på patienters vilja och åsikter om vården. Det är något jag själv som utomstående, men ändå närvarande, i vården fått erfara.

Någonstans 2006–2007 hade jag regelbundna möten var fjortonde dag med patienter på dåvarande TUB-mottagningen på Sabbatsbergs sjukhus. Då fanns det inneliggande vård för läkemedelsberoende patienter och det var de jag träffade. Vi samtalade om olika saker, vad som lett fram till beroendet, hur man mådde, vad man tyckte om vården. De allra flesta var nöjda och tacksamma men hade ändå åsikter om vården. Man upplevde att man som patient inte hade tillräcklig kontroll på takten i nedtrappningen. Många tyckte att trappningen var onödigt snabb och därmed onödigt plågsam.

Så småningom utkristalliserade sig ett mönster av synpunkter och åsikter på vården som återkommande gavs av många patienter. Jag skrev ner dem på ett papper och gav dem till chefen för avdelningen som en möjlighet att förbättra verksamheten. Det skulle jag aldrig ha gjort. Någon vecka senare blev jag uppkallad till ett möte med chefen och hela personalen på avdelningen som kände sig oerhört kränkta av patienternas åsikter. Det var väl ingen som hade bett mig om detta, fick jag höra. Och inget stämde för den delen heller. Och om det var så här det skulle vara så var de inte intresserade av att ha mig på avdelningen. Mitt svar blev att om jag inte fick tala med patienterna om det patienterna ville tala om, så var det ju ingen idé att hålla några möten för vad skulle vi prata om då? Så mötet slutade i enighet och jag hade aldrig mer några möten på TUB.

2011 kontaktades vi av klinikchefen för rättspsykiatrin. Man ville utforska möjligheterna till inflytande och en bättre utsluss för patienter på Löwenströmska sjukhuset. Under sex månader hade vi möten med intresserade patienter på en avdelning där. Det var mycket intressanta möten mellan oss som patientföreträdare, patienterna och även en ur personalen som var mycket kunnig. Patienterna hade otroligt många frågor att ställa och ofta frågor som kunde rätas ut vid sittande bord av oss alla tillsammans, inte minst av personalen som satt med. Efter terminen sammanställde jag åsikterna som kommit fram och våra reflektioner över verksamheten som bedrevs och skickade till chefen för Löwet och historien har ju en tendens att upprepa sig: Vi kallades till ett möte. Nu var det en inte lika sur reaktion som kom i dagen utan istället mer ifrågasättande: ”Vad skulle man göra med de här åsikterna?” Var de verkligen representativa?” ”Var det sagt att vi skulle skriva en rapport som denna?” Vi gick därifrån med en lite konstig känsla i magen men till hösten fortsatte vi ändå att försöka ha en verksamhet på Löwet.

2020 sammanställde vi en rapport om den rättspsykiatriska vården i Stockholm och hur den uppfattas av patienter och deras närstående. Den var till delar mycket kritisk mot övermedicineringen, mot den stora sysslolösheten och rättsosäkerheten som råder i rättspsykiatrin. Några månader efter att vi skickat in den kallades vi till möte med klinikledningen som ville berätta om vad de gjort med vår rapport. De berättade att de sett allvarligt på vissa saker och att de arbetat mycket med den som grund. De höll naturligtvis inte med om allt men såg att det fanns mycket av kritiken i rapporten som de kunde känna igen.  Detta var en delrapport de ville ge oss och de skulle jobbar vidare med materialet och såg oss och vår verksamhet som något entydigt positivt för deras verksamhet.  En stor skillnad mot reaktionen på 2000-talet.

Sedan 2000-talet har regionens egen psykiatri inom SLSO, Stockholms Läns Sjukvårds Område, börjat arbeta med att integrera brukarinflytandearbete i vårdvardagen. Regelbundet hålls Patientforum på alla avdelningar i slutenvården där alla patienter som vill kan delta och lyfta sina åsikter om vården och detaljer i vården. Man har anställt brukarinflytandesamordnare, BISAM, som har som enda arbetsuppgift att arbeta med inflytandefrågor och man driver brukarråd där alla föreningar som verkar på området psykiatri deltar och ger sitt perspektiv. Det är inget perfekt system men det är hållbart och visar på en stor attitydförändring mot hur det var förr, hos SLSO.
Det ser betydligt sämre ut hos de privata psykiatriska vårdgivarna, som saknar i princip allt ovanstående, men det är en annan historia…

Förändringar tar tid i vården, orimligt lång tid men långsamt blir det ändå bättre. Det är viktigt att komma ihåg det när det går tungt och man som patient känner sig liten och maktlös, eller när man som anhörig behandlas som något som katten släpat in, av en personal som har en dålig dag…

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Läs också…

Många läkemedelsskador i rättspsykiatrin
Den ”moderna” psykiatrin har inte lämnat fyrsaftsläran

1 Comment

  1. Jag har SIP men den är hemlig, i alla fall för mig. Det var tydligen några anställda brukare som tog initiativ till min SIP trots att ingen av de känner mig eller ens har träffat mig. Hur har de fått reda på att jag var patient inom psykiatrin?
    Vad som sagts på dessa SIP-möten vet jag inte, jag vet inte ens varför jag har en SIP.
    Kontakten med psykiatrin blev märkbart frostig efter att jag fått SIP sen drogs all vård och behandling in. Det är bara SIPen som är kvar och en för mig okänd anställd brukare som påstås representerar mig. Det finns inga patienter som vet vad BISAM är mer än att det är en råtta.

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.