Det finns två olika sätt att se på bidrag. Det ena sättet utgår från att bidragstagaren inte vill eller kan göra nytta. Målet är ett samhälle där bidragen försvinner genom att alla i stället får den ersättning de förtjänar enligt vilken nytta de gör på marknaden. Det andra synsättet utgår från att bidrag handlar om en omfördelning i samhället där de som har fördelar, rikedom och trygghet skattevägen måste göra samhället mer jämlikt. Bidragen är till för att ge alla samma möjligheter.

Enligt det första synsättet är bidragen en gåva från samhällets skattebetalare till de andra. En onödig belastning man tvingas till för att inte den sociala oron och ojämlikheten ska bli så stor att samhället inte fungerar.
Enligt det andra synsättet är bidrag en rättighet, en omfördelning i samhället som är en offensiv handling för att komma närmare målet: ett rättvist och jämlikt samhälle.
I praktiken leder bägge ideologierna till samma beslut. De som inte har tillräcklig inkomst för att klara sig måste ha bidrag. Skillnaden blir synlig först när man diskuterar hur bidragen ges och hur de förändras.

Orsaken är ideologisk

För oss är bidrag ett enkelt sätt att se till att ekonomin i samhället fungerar bättre och att vardagen blir lite rättvisare. Vi anser bidragen vara en rättighet. Bidrag sett på det här sättet är med andra ord en positiv kraft i samhället. Ändå är det sällan så bidrag diskuteras i den politiska och ekonomiska debatten. Orsaken är ideologisk. När man ser bidrag som något nödvändigt ont, något man är tvungen till på grund av att systemet inte klarar av att fördela resurserna, då blir också diskussionen negativ.

Att minska bidragen blir då ett mål i sig, oberoende av om det ökar klyftorna i samhället. Eftersom bidragen enligt denna ideologi dessutom ges till de som inte ”klarar konkurrensen i samhället” så försöker man också omge bidragen med villkor, krav och individuell press så att personen i fråga ska ”ta sig ur bidragsberoendet”. Genom ett i grunden kränkande beteende försöker man avskräcka människor från de bidrag de har rätt till.

Människor som behöver bidrag, det vill säga människor som inte har tillräckligt höga inkomster, blir på det här sättet behandlade som en underklass, som ”misslyckade”, och den behandling de utsätts för upplevs ofta mer som ett straff än som ett stöd. Detta i sin tur skapar utanförskap, ilska, ovilja att ”integrera sig” och så vidare. Bidragens uppgift, att minska oron och utslagningen i samhället, kan om de omgärdas av alltför mycket byråkrati, moralism och kontroll leda till raka motsatsen.

Socialbidragsfusket en liten kostnad

De olika synsätten på människor och samhället är oförenliga och gör diskussionen om bidrag och bidragssystemen oerhört laddade. Motståndare till bidragssystem försöker återkommande ”avslöja” fusk och ”utnyttjande av systemet” från olika grupper. Det här är avslöjanden som vid närmare granskning inte håller. Fusket med ”socialbidrag” är en liten kostnad jämfört med fusket genom skattesmitning, skatteplanering och kapitalflykt. Det betyder inte att fusk är acceptabelt, det betyder bara att man kan fundera på prioriteringarna vi i dag gör kring vilket fusk som motarbetas hårdast. Stora insatser kan göras med tusentals socialsekreterare för att bygga kontrollsystem som ska ”stävja fusket” i bidragssystemet, medan antalet poliser som på allvar sysslar med ekobrott kan räknas i tiotal. Vi hävdar att orsaken till denna märkliga prioritering inte i första hand är moralisk. I stället är det en politik vars egentliga syfte är att minska den offentliga sektorns utgifter.

För oss står det helt klart: Bidrag är ett utmärkt politiskt instrument för att göra världen rättvisare och bättre för de många. Man ska kunna leva på sitt bidrag – inte bara överleva!

Källa: ETC

Tillbaka till Bidrag vs Avdrag