Min bror gick bort för tre år sedan en sen höstkväll. Jag vet inte riktigt hur olyckan gick till eftersom han var ensam när det hände. Han låg precis utanför kanten vid en skogsdunge. Jag tror att han skulle gena för att ta sig hem snabbare. Från den plats han låg kunde man se hans hus så det var inte så långt till det som kanske kunde ha räddat honom.
Min bror var narkoman
Från det han var väldigt liten hände det saker kring honom. En gång, han kanske var tre-fyra år, försvann han. Det visade sig att han hade gått till centrum med en femöring i handen och lagt den på disken, tagit en hockeyklubba och sen gått hem. En ganska rolig och gullig historia tycker jag så här i efterhand. Det finns fler gulliga och roliga historier om min bror som inte får plats i den här krönikan. Det jag vill säga är att han var väldigt orolig (vild) som liten och vuxen. ADHD skulle man förmodligen säga idag, som också blev den diagnos han fick i slutet av sitt liv.
Det går åt mycket energi att vara anhörig
Det gick det inte en dag som jag inte tänkte på honom. Något som jag inte funderade på så mycket då så ibland när jag läst eller hört att “det går inte en dag som jag inte tänker på…” i någon annans text eller intervju brukade jag tänka att, det kan man ju inte göra hela tiden, tänka på någon? Men efter det att min bror gick bort så har jag funderat ganska mycket på det och kommit fram till att det faktiskt är så, jag tänker på honom varje dag då och nu, mer eller mindre, men varje dag.
Minst tänkte jag på honom när han satt i fängelset. Då visste man var han befann sig. Även om det kunde hända och hände hemska saker där med, men det var ändå bättre på något vis. Värst var det när han var ute. Då kändes det som att precis vad som helst kunde hända. Och det gjorde det oftast. Jag var ständigt orolig för att han skulle ta en överdos t ex. Det går åt väldigt mycket energi att gå omkring och vara orolig hela tiden som anhörig.
Jag minns att jag tänkte: Men vad fan! Hur kan man ha sån jävla otur! Han var ju på väg att rätta till sitt liv!
Genom åren kom vi längre och längre ifrån varandra.
Kontakten mellan oss var i princip obefintlig. Vi hade våra egna liv, han på sitt håll och jag på mitt. Oftast fick jag reda på vad som hände via vår mamma. Till henne hörde han oftast av sig eller så fick hon reda på saker via brev som kom till henne eftersom han fortfarande var skriven där. Eller så ringde det på hennes dörr och där stod polisen med en husrannsakan utan någon som helst förvarning.
Frontalkrock
Jag kommer ihåg att jag skrev ett brev till min bror en gång när han satt inne. Som han faktiskt hade sparat trots det liv han levde. Så det betydde nog en hel del för honom och även för mig. Vid ett tillfälle minns jag att han var på väg till Sundsvall för att lägga in sig på behandlingshem, äntligen tänkte jag, men han var påverkad av något så han råkade ut för en bilolycka. Frontalkrock med en lastbil. Jag minns att jag tänkte: Men vad fan! Hur kan man ha sån jävla otur! Han var ju på väg att rätta till sitt liv!
Han hamnade på sjukhuset i Sundsvall och senare kom han ner till Södersjukhuset i Stockholm. Jag minns att vi sa att nu måste han väl ändå fatta att han inte kan fortsätta så här? Jag besökte honom på Södersjukhuset och kände direkt att något inte stämde. Några månader senare när han kommit ut från sjukhuset var det dags igen med droger och allt annat som han höll på med.
Till slut kom han till ett behandlingshem
Han gick tolvstegstegprogrammet och blev faktiskt drogfri. Jag besökte honom vid ett tillfälle och det var en helt annan bror jag mötte. Det var en väldigt fin upplevelse. För första gången på många år kände jag att det här kanske går vägen! Han kanske klarar det den här gången. Han bestämde sig för att bo kvar där uppe, att inte komma ner till Stockholm igen, bryta sitt mönster, bryta med kompisar. Han träffade nya vänner som kändes bra. Jag kommer ihåg att mamma var väldigt glad och hon tyckte det var skönt att han bestämt sig för att stanna kvar.
Det var en fin tid tillsammans
Det gick några år, minns inte hur många men han gick en mediautbildning, började fota och filma och tyckte det var väldigt kul. Fick en egen lägenhet som jag besökte vi flera tillfällen. En sak som också hände samband med hans utveckling var att han och jag plötsligt hade något gemensamt. Vi båda gillade att fota! Nu när vi hördes på telefon eller träffades kunde vi prata om något som vi båda gillade och det kändes som att jag äntligen hade en riktig bror igen, att dela något med. Det var något nytt i vårt förhållande som vi sakta börjat bygga tillsammans.
När han kom ner till Stockholm bodde han hos mig istället för sin mamma (vilket hon uppskattade). Vi gick ut och fotade tillsammans han följde med mig och träffade mina barn och vänner. Det var en väldigt fin tid tillsammans. Vi fick en relation vi inte hade haft sen vi var små.
Han jobbade som målare
Han fick jobb och ja, det flöt på. På somrarna kom han ner till Stockholm, bodde hos mig och jobbade som målare. Efter några somrar bestämde han sig för att flytta tillbaka till Stockholm. Det hade hänt lite grejer där upp som gjorde att han kände att han inte klarade av att hålla sig från drogerna så han började med Subutex för att hålla drogsuget i schack. Det medförde att han blev utfryst av de som ansåg att, är man en tolvstegar så får man inte ta något som kan anses som ett substitut för droger.
Det var inte bara det som hända, det var andra saker också som inte var till hans fördel så att säga och som det ofta är med människor som har ett beroende. I vilket fall som helst så flyttade han ner, bodde hos mig tills han fick en egen lägenhet. Det gick bra ett tag men snart var han där igen och det gick fort. Han föll handlöst ner i drogträsket igen. Men han hade varit drogfri ganska länge så en lite plattform hade han som hjälpte honom att orka ta sig tillbaka och flytta norröver igen i ett hus. Han hann bo där i ca 1.5 år innan olyckan.
Hjälp utifrån
När jag ser på allt i efterhand så förstår jag ju att vi hade behövt mycket hjälp utifrån. Framförallt vår mamma. Att det inte blev så beror naturligtvis på många faktorer. Framförallt ett större samarbete föräldrar emellan och även syskon men också ett tillgängligare skyddsnät för anhörig från samhället. Väldigt mycket tror jag beror på vem man är som människa, hur mottaglig man är, att t ex erkänna för sig själv att ens barn inte klarar av att leva utefter de normer som finns kan vara nog så svårt. Men att få hjälp utifrån tycker jag måste komma tidigt, det är inte alltid man ser själv. Att inte döma ut någon i förväg. Att försöka se människan.
Text: Thomas Hultgren
