Johanna Langhorst har gjort två mycket lyssningsvärda dokumentärer i Sveriges Radios P1, I välfärdens skugga. I dokumentärerna skildrar hon hur samhället fungerar inte fungerar för personer som har en sammansatt problematik. Dokumentärerna bygger på erfarenheter Johanna själv gjort som anhörig i mötet med socialtjänst, psykiatri, skola och beroendevård.
– Det pågår ett systematiserat maktmissbruk, säger Johanna. Alla vet om det. Ingen makthavare som kan göra något åt det, gör det på grund av lojaliteter med andra makthavare
Journalisten Johanna Langhorst arbetar nu på radioprogrammet Funk i P1. När jag genomför min intervju med henne är hon trött, slut. Matt inför misären hon mött. Hela dagen har hon intervjuat en flyktingfamilj i Skarpnäck:
– Det här är en stor familj, kvotflyktingar utsedda av FN-organet UNHCR att plockas bort från flyktingläger. Sverige har som stat erbjudit sig att ta emot dem och ge dem en chans att bygga upp ett liv här. Två av barnen, de är vuxna, har så grava funktionsnedsättningar att de måste tas om hand dygnet runt. De kan inte vara ensamma ens på toaletten. De har kommit som kvotflyktingar just för att de har de här grava funktionsnedsättningar och Sverige som stat satsar uttalat på att nå personer med det. Vad gör då socialtjänsten med den här familjen för att hjälpa dem?
– Jo, de sätter familjen i helt olika system. Mamman som är analfabet och inte pratar ett ord svenska ska söka 20 jobb i veckan för att få ekonomiskt bistånd. De funktionsnedsatta syskonen kan inte prata, inte läsa, inte skriva men får ingen assistans Ingen kan representera de här syskonen. Föräldrarna kan inte tala för dem, och de själva kan inte tala för sig. De är helt utelämnade. De funktionsnedsatta syskonen sköts om gratis dygnet runt av sina unga vuxna syskon och sin mor. De trodde att de kom till paradiset men i stället är det kaos när de kommer hit. Den praktiska hjälp de har fått, har de fått av en liten ideell förening.
Lyssna på Johanna Langhorst dokumentärer “I välfärdens skugga”
Många tips från utsatta efter dokumentärerna
Johanna har fått tipset om familjen efter sina två radiodokumentärer, I välfärdens skugga. Ett tips av många. Ett stort antal personer har kontaktat Johanna efter att ha hört dokumentärerna:
– Jag har fått väldigt många anhöriga i örat som osammanhängande berättat liknande historier som de jag varit med om och skildrar, med barn som är döda eller lever i största misär. Där det finns både psykisk ohälsa och missbruk eller bara det ena eller andra.
– Det finns en outsinlig källa till fruktansvärda berättelser. De vill att jag ska skildra deras fruktansvärda fall men jag kan ju inte göra det, om varje enskilt fall. Det finns ingen som vill sända ut det heller. Dessutom väcker det upp starka känslor hos mig eftersom jag varit i den situationen de är. Jag har slagits så mycket mot myndigheter samtidigt som jag haft PTSD. När man måste slåss mot myndigheter som man är i beroendeställning till, och som ljuger, slingrar sig och beter sig illa så väcks en massa trauman som finns i bakgrunden upp. Det blir jättejobbigt på ett personligt plan.
Inga makthavare har reagerat
Det är en stor fråga Johanna Langhorst närmar sig i dokumentärerna. Myndigheter som ljuger. Som inte följer lagen. Som gör annat än de ska. Som har format system och riktlinjer som leder till att alla ”professionella” inblandade gör rätt i sin lilla del men som slutresultat leder till att människor som behöver hjälp, stöd och vård inte får det. Och att det verkar vara meningen att det ska vara så.
Om reaktionerna från drabbade varit många är reaktionerna från dem det berör, makthavare, politiker desto mindre, för att inte säga totalt frånvarande:
– Makthavarna har inte direkt stått på kö för att prata om det här. De vill inte prata med mig. Det pågår något jag skulle vilja kalla ett systematiskt maktmissbruk på myndighetsnivå. Alla vet om det, men ingen vill ändra på det. Ingen vill ta det ansvaret på sig, det skulle bli dyrt och krångligt. Det ligger så djupt rotat i vår samhällskultur.
– Vi har ett extremt decentraliserat styre i Sverige. Motsvarigheten finns inte i andra länder. Decentraliserad makt kan leda till stor ojämlikhet och korruption om man inte har en bra tillsyn. Ojämlikheten kommer ibland upp i det offentliga samtalet men ingen gör något åt den, eller tillåts göra något åt den.
“Det är inte ren korruption det som pågår. Det här gör man för att göra karriär…”
Stora behov av en vassare tillsyn
– Vi skulle behöva en ny slags tillsyn, en betydligt vassare statlig tillsyn som bet ifrån ordentligt mot myndigheter på alla nivåer. Eller avskaffa av det kommunala självstyret och ge staten ordentliga verktyg för att få myndigheterna att följa lagen, men det kommer inte att ske. Det kommunala självstyret är heligt. Alla politiker i riksdagen kommer från kommunpolitiken. De är uppfostrade där och sedan kommer de in i riksdagen och då har de ju en massa kompisar i politiken på regional- och kommunal nivå. Hur ska de förklara för sina kompisar att de bör ställas till svars och få betala dryga viten för att de och deras underlydande inte följer lagen?
– Det är svårt att göra de här förändringarna när de har de lojaliteter de har. Det blir lite av en maffiastruktur.
Myndigheter och utredningar måste uttala sig försiktigt
– Ta Samsjuklighetsutredningen som exempel. Samsjuklighetsutredningen har genom sina direktiv beskurits på sitt uppdrag. Samsjuklighetsutredningen får inte kommentera ansvarsdelen eller tillsynsdelen när det gäller vård och omsorg av personer med samsjuklighet. Då blir det svårt för dem att göra en utredning som är på riktigt eftersom det är där problemen ligger. Däremot får de kommentera att ekonomin inte räcker till. Men språket man väljer, också från IVOs sida, när man ska uttala sig om problem man ser måste man ta på sig särskilda glasögon för att förstå. De har ett fikonspråk, lite som att man bor i en diktatur där man inte får formulera sig på ett sätt så att folk förstår. Man måste uttrycka sig subtilt och finkänsligt för att inte reta upp makten – men vilken är makten? Det finns ju inte en straffande makt här, som kommer och skjuter din familj om du skriver något olämpligt. Däremot kan man ju bli av med anställning och karriär om man uttalar sig för hårt. Det är märkligt att det här får pågå i en demokrati och rättsstat.
– Det är inte ren korruption det som pågår. Det här gör man för att göra karriär, för att inte få sparken eller vara duktig och spara pengar åt den egna enheten.
I Sverige finns inga konsekvenser för myndigheter som bryter mot lagen
– Jag intervjuar en professor i förvaltningsrätt i en av dokumentärerna, Olle Lundin. Han är specialiserad på korruption och tillsyn och åker runt i andra länder och föreläser. Han berättar hur åhörarna blir som fågelholkar när han berättar att det i Sverige i praktiken inte finns någon tillsyn. Och att det inte finns några konsekvenser för de tjänstemän och myndigheter som inte följer lagarna. ”Fungerar det här systemet?” brukar åhörarna fråga. ”Ibland” är hans svar. I alla andra länder finns det konsekvenser när myndigheter bryter mot lagar, men det finns inget annat land som inte har ett system alls för det här.
Rädslan för att uttala kritik finns på alla nivåer
Johanna har i arbetet med dokumentärerna upptäckt att det finns en rädslans kultur i de svenska myndigheterna och i vård- och omsorg, även på låga nivåer:
– Jag hittade ingen innanför systemet som vågade uttala sig. De vågar inte. Jag hittade en undersköterska från psykiatrin som vågade men hon fick inte uttala sig för att Sveriges Radio var rädd att hon skulle hamna i klistret. Vi har ju både källskydd och meddelarfrihet i Sverige men det hjälper inte. Personen jag talade med hade väldigt hård kritik mot hur psyket fungerar. Hon skulle säga upp sig men ville ändå vara anonym. De jag talat med som inte vågade vara med, har belyst att de sett alla de problem jag tar upp i dokumentärerna och hur svårt det är för dem att göra sitt jobb på ett sätt de skulle vilja arbeta på. Men de vågar inte.
Det är en mörk bild av det svenska samhället Johanna visar upp i dokumentärerna. De är ett måste att lyssna på för personer som är drabbade av systemen och måste ha med dem att göra, eller personer som är intresserade av ett rättvist och öppet samhälle som tar hand om sina svagaste och mest utsatta medborgare.
Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Bra artikel och utmärkta åsikter. Speciellt socialtjänsten befolkas av en välmående medelklass som mera är ditsatta för att bevaka pöbeln än för att bistå medmänniskor i nöd. Om någon mot förmodan reagerar och anmäler ett ärende till IVO så rycker de ut och håller käcka wourk shops tillsammans med sina likasinnade medelklasskamrater, efter det gör man en utvärdering som utmynnar i konstaterandet att tidigare var det inte optimalt men nu är allt bra.
I bästa fall kommer det också att bli förändringar i framtiden men var finns återupprättelsen, ursäkten och skadestånden till dem som drabbades när det inte var optimalt ? När det begicks lagbrott? bristfälliga utredningar? felaktiga aktanteckningar? och fusk i största allmänhet ?
Medan brottsoffren får försöka att självläka, belönas förövarna med avgångsvederlag eller utvecklande dramaövningar. Det sker över hela landet, det sker dagligen och det är en bra illustration till det allt mer ojämlika samhälle som vi kallar Sverige. Heder åt Johanna som ännu orkar gräva i skiten, någon måste säga att kejsaren är naken, men fan vet om det hjälper ?