I våras bjöds vi in att medverka i Socialtjänstpodden som drivs av socionomernas fackförening Akademikerförbundet SSR för att diskutera vem som ska ha huvudansvaret för beroendevården, hälso- och sjukvården eller socialtjänsten. Det var en intressant träff där det framkom att intresset för beroendefrågor är litet bland socionomer. Något som onekligen märks i debatten där det nästan enbart är läkare som med hög svansföring vill ta över hela ansvaret. Equal driver en annan linje där vi vill ha kvar det delade huvudansvaret med stärkta rättigheter för den som är i behov av beroendevård. Men om socialtjänsten inte är intresserade, kan vi då fortsätta att tycka som vi gör? Tveksamt. Vi fick oss lite frågor tillskickade som förberedelser. Här kommer frågorna från SSR och våra svar:
- Uppdrag gransknings reportage om Sanne som hamnar mellan psykiatrins och socialtjänstens stolar har ju satt fokus på något som länge varit ett problem inom beroendevården – att psykiatriska problem och beroendeproblem inte behandlas samordnat och samtidigt. Därför föreslår socialutskottet att regeringen ska se över ansvaret för vården för personer som har både en psykiatrisk diagnos och är beroende så att den får en huvudman. Många verkar också anse att den huvudmannen ska vara regionerna, hur ser du och Equal på det?
Var bor Sanne? Sanne bor i Region Stockholm. Sedan mycket lång tid 15 – 20 år, finns i den här regionen en uppgörelse mellan regionen och länets kommuner där sjukvården har hand om all medicinsk och högspecialiserad beroendevård och kommunerna tar hand om viss öppenvård samt de sociala delarna för de som är i behov av det. Med andra ord, i Stockholm har vi redan det system som Socialutskottet föreslår ska utredas. Det här är ett utmärkt fungerande system för de flesta med beroendeproblem – men inte för alla.
Lyssna på podden
Varför är vi då emot förslag om lagändringar om var huvudmannaskapet ska ligga på regionerna?
För det första så kan man ju inom ramen för nuvarande lagstiftning nå fram till precis det som efterfrågas, tydligare ansvarsfördelning mellan huvudmännen. Det stora problemet i Stockholm är inte det delade ansvaret mellan kommun och region. Socialtjänsten är i förhållande till hälso- och sjukvården följsam. Det finns inget riktigt glapp MELLAN huvudmännen, det har socialtjänsten täppt till. Däremot finns det på många håll stora glapp INOM de olika huvudmännen. Hos socialtjänsten mellan t.ex. ekononomienhet och vuxenenhet. Inom sjukvården mellan psykiatrin och beroendevården. Förändringar i huvudmannaskapet löser inte de här problemen. Eftersom varje enhet där har sin egen portmonnä. Det beror på det som kallas New Public Management med dess fokus på ekonomi, budgetdisciplin och ekonomistyrning och hur det påverkar de icke-attraktiva patienterna som har multiproblematik. Många av de problem vi ser handlar om att verksamheter vill skydda sig från de här patienterna eftersom de är jobbiga att ha att göra med, tar mycket resurser och kostar mycket. Det är ju det här som drabbar Sanne. Hon skjutsas emellan olika enheter inom psykiatrin som inte vill ta emot henne för att hon är för resurskrävande och inte passar in i någon av de former vården erbjuder henne. Detta trots en väldigt tydlig ansvarsfördelning mellan kommuner och sjukvård.
För det andra: En av de viktigaste anledningarna till att vi är starkt kritiska mot sjukvården som huvudman är att det skulle innebära att kemiskt beroende personers möjlighet att få vård och framförallt att få den vård de vill ha och själva anser sig behöva skulle begränsas kraftigt. Det beror på att patienten i princip saknar rättslig ställning i sjukvården. Det finns en massa olika skrivningar i lagstiftningen som kallas för ”patienträttigheter”. Sanningen är istället att du har de här ”rättigheterna” om sjukvården anser att du ska ha dem. Anser en läkare att du inte ska ha dem, försvinner de.
Situationen på socialtjänstsidan ser annorlunda ut. Där har du vissa rättigheter. Och är du inte nöjd med beslut från socialtjänsten så kan du överklaga till domstol. Ett exempel: Om en person ansöker till kommunen om vistelse på behandlingshem kan ansvarig socialtjänst neka detta och istället erbjuda öppenvård i egen regi. Då kan klienten ta det vidare till förvaltningsdomstol som tittar på fallet utifrån lagens perspektiv och inte utifrån aktuell enhets budget och ibland faktiskt dömer till klientens favör.
Om samma person söker vård hos regionen och inte är nöjd med den vård som sjukvården erbjuder så är det stopp där. Om en läkare gjort en bedömning om att sjukvården öppenvård är tillräcklig så blir det så. Det finns ingen instans som kan ifrågasätta eller överpröva det här beslutet.
- Men beroende är ju en psykiatrisk diagnos enligt DSM-5, är det då inte rätt att det är hälso- och sjukvårdspersonal som behandlar den?
Ytterst handlar det här om synen på beroende och vad det är, i sig självt och i förhållande till andra livsfrågor och livsproblem. Har man ett beroendeproblem men inga andra psykiska problem och ett socialt fungerande liv i övrigt är det ju jättebra om sjukvården kan ta hand om det. Det finns undersökningar som visar att en stor majoritet av befolkningen hellre går till vården än till soc i den här situationen – så fungerar det redan här i Stockholm. Man kan gå både till soc och till vården om man vill jobba med sitt beroendeproblem. Och det är ju väldigt bra – det ger en verklig valfrihet för de som är i behov av vård.
Om man som vi och socialtjänsten gör, möter personer med beroende, psykisk ohälsa och en social utsatthet med hemlöshet, våldsutsatthet, fattigdom, kriminalitet, arbetslöshet, låg utbildningsnivå så krävs något helt annat. Det krävs en helhetssyn på människan där man jobbar med alla delar samtidigt. Vi menar att sjukvården oftast är extremt dåliga på att ha en helhetssyn och att jobba med alla delar samtidigt. Man går i en helt annan riktning – specialisering och subspecialisering. Man stirrar sig blind på sin enda lilla del.
Ett exempel: Många av de kvinnor med beroendeproblem vi jobbar med är våldsutsatta och lever under horribla förhållanden. Deras bruk av droger och alkohol är mycket styrt av våldet de är utsatta för. De kan ha hur många kontakter som helst med beroendevård och psykiatri som helt bortser från deras våldsutsatthet. Och istället börjar sätta en massa diagnoser på dem och deras symtom de får av våldet, eller skriver ut dem från vården för att de inte klarar av att passa tider, eller hålla sig nykter och drogfri. Vi ser såna här exempel varje dag.
Se också vår video i ämnet: Allvarligt talat! Om ändrat huvudmannaskap för beroendevården.
- Socialutskottet vill ju också att regeringen ser över tvångslagarna så att det blir en tvångslag för personer som är beroende och har en psykiatrisk diagnos, vad tänker du om det?
2017 dog 959 personer en narkotikarelaterad död i Sverige. 1935 personer dog en alkoholrelaterad död enligt statistik från Folkhälsomyndigheten. Jag slår vad om minst hälften av alla de här människorna hade sökt eller kanske till och med fått vård under det här året. Men antingen fick de ingen vård. Eller så fick de en vård som inte fungerade, eller en fungerande vård under alldeles för kort tid. Fokus borde ligga mer på att kunna leverera en fungerande frivillig vård och omsorg än att börja diskutera tvångsvård för patienter och klienter som redan i hög grad söker vård men inte får det.
Vi är inga anhängare av tvång – för klienter och patienter. Däremot skulle vilja se mer tvång på huvudmännen. Att de har en skyldighet att ge vård och omsorg, att det är förbjudet för dem att neka människor som är i behov av vård. Att det fanns ett tvång att samverka mellan och inom huvudmännen. Allt för att bryta den nuvarande utvecklingen. Huvudmännen har behandlats med silkesvantar alldeles för länge – de får göra som de vill och de gör som de vill. Det är dags för lagstiftaren att sätta stopp för det.
- Vad skulle Equal vilja se för förändringar när det gäller vården för de här personerna?
- Vi skulle vilja se en uppsökande vård.
- Vi skulle vilja se en rätt till vård.
- Vi skulle vilja se en reell valfrihet över vilken sorts vård man som patient vill ha eftersom vår erfarenhet säger oss att det oftast är patienten/klienten som själv bäst vet vad man behöver.
- Att man som patient får vård under tillräckligt lång tid för att hinna fatta beslut eller må så bra att det finns en reell chans att man kan hålla sin nykterhet-/drogfrihet efter vårdtiden
- Att det finns en lag som med hot om vite tvingar huvudmännen till samverkan efter avslutad inneliggande vård så att ingen person släpps ut från vård till ingenting vilket sker förbluffande ofta idag, trots ny lagstiftning på området.
Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Läs också…
Men kära socialutskott, har ni inte sett programmet?
Gerhard Larsson har fel!
