Jag träffar Kristin i oktober 2020. Ett och ett halvt år efter den förra intervjun. Kristin mår bättre nu än förra gången. Mycket bättre. Det märks. Det finns ett annat lugn än vid förra intervjun. Samtidigt som humorn blänker fram emellanåt. Vad är det som hänt?
– Jag har äntligen fått genomgå en traumabehandling. Sex eller sju gånger skrev min läkare remiss till traumabehandling. Jag fick avslag på avslag men hon gav sig inte, och nu sitter jag här.
Kristin har genomgått en behandlingsform som kallas exponeringsterapi. Det handlar om att möta händelser man blir skrämd av och sedan ladda av dem genom att utsätta sig för dem – gång på gång på gång, ända tills de inte längre är skrämmande.
– Det har handlat om att återuppleva det som skrämt mig och att … jag inte ska komma in i skräcken igen, att jag inte ska ha den här rädslan. Jag hamnar i…jag har hamnat i affekt till exempel när jag hör folk skrika och det blir bråk.
– De kunde inte gå in på specifika händelser i min behandling eftersom allt är så sammansatt och det ena hänger ihop med det andra. De har inte kunnat plocka ut enskilda händelser eftersom det började när jag var två år gammal.