Svensk psykiatri måste byggas om från grunden

Krönika

Det uppmärksammats allt mer den senaste tiden att svensk psykiatri inte fungerar så väl som den borde göra värdigt ett välfärdssamhälle. Själv kom jag i kontakt med psykiatrin första gången år 1998. För min del var det ett resultat av en uppväxt som lämnade en del att önska och flera års försök att på olika sätt fly från den inre smärtan. Jag fick då en tillfällig lindring i form av SSRI-mediciner, men jag var snart tillbaka i självmedicinering som eskalerade i allt snabbare takt. De fem års samtalsterapi som bedömningen var att jag behövde hann aldrig inledas.

Ingen fungerande hjälp att få

Det enda jag ville var att få livet att fungera och slippa från känslan av att det hade varit bättre om jag inte hade fötts. Drogerna hjälpte mig att hantera känslorna, åtminstone till del och bättre än vad jag förmådde på egen hand eller med hjälp av de mediciner som samhället erbjöd. Men som för så många vände sig drog efter drog emot mig och gjorde livet ännu svårare att fungera.

Eftersom jag trodde att samhällets uppgift var att bistå när jag som individ inte förmådde att få livet att fungera var jag, när jag orkade och förmådde, hjälpsökande. Jag sökte hjälp hos psykiatrin, kommunens och landstingets beroendevård och även hos självhjälpsgrupper. Men fungerande hjälp fanns inte att få varför jag 2004 skrev en artikel om det i RFHL:s tidning Oberoende – ”Var finns hjälpen när den behövs?”. 2006 hade jag på egen hand lyckats skrapa ihop olika delar från olika hjälpinstanser och kunde bryta drogberoendet. Den delen har fungerat sedan dess. Och sedan fick jag två års samtalsterapi.

Fick endast max dos av antidepressiva

Mitt liv kom därefter att fungera hyfsat under några år för att sedan vända tillbaka till att innebära en allt mer utmaning. Jag tog igen kontakt med landstingspsykiatrin, åter igen utan att få någon vettig hjälp. I början av 2015 fick jag kontakt med en privat psykiatrisk klinik och träffade där på Sveriges ledande psykiatriker, en professor i psykiatri med även mångårig klinisk erfarenhet. Hans utredning kom att uttrycka skarp kritik mot psykiatrins vård i mitt fall.

Landstingets psykiatri lovade att de skulle erbjuda den vård som professorns remiss föreslog. Så blev det inte. Och inte blev min situation bättre av att 2015 avslutades med att jag blev rånad i mitt hem och att 2016 inleddes med att jag blev av med jobbet. I stället för vård med kombinerad antidepressiv medicinering och samtalsterapi samt stöd för min neuropsykiatriska funktionsnedsättning fick jag enbart maxdos av en antidepressiv medicin (Valdoxan) och förslag på neuroleptika (Quetiapin).

”omöjligt att spåra hela vårdförloppet”

Sedan avslutar psykiatrin mig som patient där och överför mig till vårdcentralen för medicinhantering. Men enbart medicin är inte och har aldrig varit det jag behöver för att få mitt liv att fungera. Det kan vara ett stöd på vägen, men inte mer än det.

När jag klagar på vården svarar landstingspsykiatrins verksamhetschef att till följd av läkarens bristfälliga dokumentation är det ”omöjligt att spåra hela vårdförloppet” och ”Dock kunde den vård patienten fick (…) varit betydligt bättre”. Det kunde även ha varit bättre på vårdcentralen där läkaren tycker att det är för komplext att hantera när jag berättar om mina svarta nätter när jag sitter med min förberedda ”suicidburk” och funderar på om jag ska öppna den eller inte.

Ett sätt att mäta ett samhälles framgång är att mäta hur väl det lyckas hjälpa de medborgare som behöver samhällets hjälpinstanser. Statistiken för psykisk ohälsa visar att vi inte är det välfärdssamhälle som många tror. Vi kan inte ha en vård som vid livshotande sjukdomar lojt konstaterar att ”vården kunde ha varit betydligt bättre” och ursäktar sig med att vi har läkare som inte ens kan följa patientjournalslagen och än mindre ge fungerande vård.

Förutom mina egna erfarenheter följer jag medias rapportering om svensk psykiatri över landet. Jag brukar sammanfatta det med att svensk psykiatri är i katastrofläge. Sveriges tidigare psykiatrisamordnare Anders Printz uttrycker det med ord som att svensk psykiatri måste byggas om från grunden. Jag är helt enig i det och i det arbetet har brukarrörelsen ett stort ansvar att ge sig in i.

Text: Magnus Callmyr