För några veckor sedan sändes Uppdrag Granskning och en liten minidebatt om lågtröskelboendens vara eller ickevara flämtade upp innan den stora tystnadens täcke återigen drogs över socialt utsatta personers livsvillkor. I programmet vägrade staden medverka gällande de egna lågtröskelboenden man driver
I programmet uttalade sig en professor om lågtröskelboenden och menade att de stod för en ”institutionaliserad uppgivenhet”. Man tog det illa beryktade Ryssevik som ett exempel liksom Nytidas verksamheter i Skarpnäck. Bägge privata verksamheter. Man ville också skildra hur det kan se ut på ett kommunalt lågtröskelboende, Västberga, men där släpptes man inte in och inga intervjuer gjordes med varken föreståndare, personal eller hyresgäster.
Staden vägrade medverka
Uppdrag Granskning valde att låta lite bråte någon placerat utanför ett fönster symbolisera boendet och det fick ske oemotsagt. Västberga boende och socialtjänsten signalerade att de hade något att skämmas över för att man erbjuder personer i aktivt missbruk boende. Det är dålig kommunikation och signalerar också en feghet och en tystnadskultur som dessvärre verkar råda inom socialtjänsten i Stockholm.
Från moralism till att möta människor där de är
Under mina 20 år i den snabbt växande lowtech-branschen hemlöshet, missbruk, psykisk ohälsa har jag varit hemma hos människor i kvartar som inte låter sig beskrivas, jag har varit hemma hos folk som sovit i tält i skogen, jag har umgåtts med folk som dött på toaletter, jag har arbetat på lågtröskelboenden, akutboenden och vanliga stödboenden med nolltolerans. Ofta har människors liv varit misär, men lika ofta med en livslust och ett ”jävlar anamma” som är svårt hitta någon annanstans.
Under den här tiden har socialtjänsten i Stockholm gått från att vara bestraffande, moralistiska ”peka med fingrarna”– typer, till att ha en verksamhet som i det stora hela utgår från socialt utsatta människors svårigheter och tillkortakommanden och att man försöker möta människor där de är i hopp om att medverka till en livsförändring.
Lågtröskelboenden kan leda till överlevnad och ett bättre liv
Jag arbetade under 1 – 1,5 år på ett lågtröskelboende och akutboende. Där var människor i aktivt missbruk och de kunde inte, vissa ville inte, sluta använda olika substanser. En del som bodde där använde inte så mycket droger men var omöjliga på bostadsmarknaden av andra skäl, till exempel svåra psykoser. Jag har fortfarande, efter tio år kontakt med många av dem som bodde där. Folk har dött men många har överlevt och bor nu i vanliga lägenheter som de betalar med sin ålderspension. Hade socialtjänsterna valt att i stället låta dem fortsätta leva sina liv i hemlöshet hade de inte varit i livet idag – ett sånt förfarande hade varit ”institutionaliserad uppgivenhet” och dessutom en cynisk sådan, då man ju vet att hemlöshet är ett socialt tillstånd med enorm överdödlighet. Hade hemlöshet varit en sjukdom hade den utan tvekan klassats som dödlig och man hade inte accepterat den sjukdomen på det sätt man accepterar det sociala tillståndet hemlöshet idag.
Socialtjänsten är tyst och bryter därmed mot sitt uppdrag
Tystanden som socialtjänsten visar i Uppdrag Gransknings reportage är dessvärre inte förvånande. Tystnaden från socialtjänsten på Anders Printz Samsjuklighetsutredning där man i princip klassar ner på allt socialt behandlingsarbete socialtjänsterna bedriver var i det närmaste total. När jag försöker skriva om ett försök i staden med förenklad handläggning av ansökning om ekonomiskt bistånd, något oerhört positivt för klienterna, vågar ingen ställa upp för en intervju. Man är tyst. Kanske tystad. Eller har tystat sig själv i någon konstig form av självcensur.
Den där tystnaden skadar socialt utsatta människor. Socialtjänsten har i uppdrag att se till människors välmående och i delar att föra deras talan visavi andra samhällsgrupper. Man tar inte det uppdraget på allvar. Man blir i stället en del av tystnadstäcket som döljer problem i stället för att avtäcka dem.
Fler boenden i olika former behövs
Man ska inte vara tyst om Västberga boende och skämmas för att man driver lågtröskelboenden. Man ska tvärtom vara stolt att man har ambitioner att alla människor har rätt till ett liv och att en bostad i någon form är ett villkor för det. Sedan är det ingen lätt uppgift, för många gånger är personer i missbruk skitjobbiga och har nollkoll på städning, vägglöss och hur man måste pröjsa hyran. Men man kan inte sluta försöka! Socialtjänsten borde bygga fler lågtröskelboenden, fler högtröskelboenden och erbjuda många andra boendeformer till personer i behov av det. Om man borde vara stolta över att berätta det när Uppdrag Granskning knackar på…
Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Jo Per Du har rätt; Någonting är alltid bättre än ingenting. Jag bor och verkar i en annan del av landet, här exporterar de välmående kustkommunerna de psykosociala problemen till de fattiga grannkommunerna. Här har vi ersatt de låga trösklarna med en ättestupa och allt grundar sig i den taskiga människosynen som kallas för nyliberalism. Att sköta sig själv och att skita i andra har allt mera blivit det nya normala, när sedan någon får nog och skjuter på några av dem som politiken har utpekat som problemet så blir alla förfärade och söker förklaringar och de söker överallt utom där svaren finns. Visst känns det lite naivt att skylla självmorden på köksknivar och rep? Det är lika dumt att försöka undvika skolskjutningar med hjälp av lås och kontroll.
Vi får det samhälle och de problem som vi väljer att ha, människor som tillåts att leva ett hyffsat människovärdigt liv beter sig på ett människovärdigt sätt, konstigare än så är det inte.
Vi behöver en kulturrevolution, vi behöver förflytta samtalet från hat till kärlek, från straff till vård och från exkludering till integrering. I ett gott och omhändertagande samhälle behövs såväl låga som minimala trösklar, de höga har vi redan.
Hans Johansson
Skånepåg