Vem bestämmer vad som är ett bra liv? Vem äger rätten att definiera vad som är normalt och acceptabelt? Har du med socialtjänsten att göra är svaret enkelt på bägge frågorna: Det gör soc!
Leif Anehög föddes 1959 i en Amazon utanför Södersjukhuset. Båda föräldrarna var beroende av amfetamin och Leif själv började använda när han var elva.
– Knarket har alltid funnits i min närhet. Jag fick inte knark av dem, men jag snodde det.
Leif blev snabbt beroende och har använt sen dess. Idag är han 57 år gammal och bor på ett stödboende. Socialtjänsten betalar vårdavgiften, och Leifs hela pension som inte är jättestor, den brukar inte var det efter ett liv i missbruk och kriminalitet, går åt till att betala egenavgiften. Han har ett bostadsrum och han har maten men sedan är pengarna slut. Den ekonomiska situationen gör att det mörknar för Leif ibland. Att det känns hopplöst. Att han inte ser någon framtid.
– Man ska inte vara så galen i pengar och det är jag inte men man måste väl åtminstone kunna ha pengar nog för att kunna köpa cigaretter?
Leif har svårt att hålla sig drogfri
Det är något som socialtjänsten inte är nöjd med:
– Jag har pension. Jag har knarkat sen jag var elva år. Jag bor på ett stödboende för missbrukare. Varför kan de inte låta mig ta en öl eller två om dagen? Varför kan jag inte få min dagliga dos amfetamin så att jag håller mig flytande? Jag vet inte vad soc håller på med. Hur de tänker. De gör saker över våra huvuden hela tiden. Skulle de ta med oss, fråga oss vad vi tror skulle fungera gällande boende, sysselsättning så skulle det kunna fungera men när de inte frågar blir det ett ras och det blir det för väldigt många.
I socialtjänstlagen finns vackra skrivningar om att socialtjänsten skall främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Att verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Det är inte något som Leif riktigt känner igen. I socialtjänstens planering för Leif står att han på sikt skall bryta sitt missbruk och komma i ett eget boende.
– För mig är det inte en framtidsdröm att sitta nykter och drogfri, och troligtvis ensam, i en träningslägenhet. Jag har inte levat ett sånt liv. Jag vet inte hur man gör. Jag har prövat att leva utan amfetamin men det går inte under någon längre tid. Allt känns tomt. Meningslöst. Jag kommer inte att kunna göra det heller.
Leif har en helt annan bild av hur han skulle vilja ha det i en framtid:
– Tänk om jag och några andra gamla pundargubbar och pundarkärringar kunde flytta ihop i ett hus eller större lägenhet, där vi kunde få hålla på, under förutsättning att vi skötte det snyggt. Och så fanns det nån personal som tittade till oss ibland så det inte gick över styr och att vi mådde bra. Vi skulle inte vara ensamma, vi skulle inte störa. Men det finns inte på kartan som det är nu.
– Jag blir så frustrerad över att det är soc som styr. Bostad Först och egna lägenheter och inflytande för oss låter ju jättebra men i slutändan är det socialtjänsten som styr ändå. Vi måste själva få vara med och bestämma.
Text och bild: Per Sternbeck
