Socialtjänsten tillbaka till skam och skuld

Ensamstående mamma
För en ensamstående överarbetad fyrabarnsmamma som söker stöd i hemmet finns idag bara boendestöd. Foto: kieferpix (AdobeStock.com)

Eva jobbar som behandlare i Stockholmspsykiatrin. Varje dag möter hon människor i psykologisk och psykiatrisk kris. En del av hennes patienter är beroende av socialtjänsten och Försäkringskassan för sin ekonomi. De är så stressade och pressade att de inte kan ta till sig behandlingen de får:
– Det är ett allmänt och känt problem i psykiatrin att det är så, säger Eva.

Innan Eva började arbeta som behandlare i psykiatrin arbetade hon i socialtjänsten. Hon började där i mitten på 90-talet och fick uppleva det gamla sättet att arbeta socialt på:
– Då var socialtjänstlagen fortfarande ganska ny, berättar Eva. Lagen handlade om att man ville bort från fattigvårdstänkande. Man ville bort från allmosorna som samhället skulle ge till de fattiga stackarna. Tanken med den nya lagen var bort från skam och skuld. Nu skulle det vara mer rättigheter som gällde, man hade rätt att få den hjälp man behövde.
Och så fungerade det också, under den första tiden:
-Jag jobbade i socialtjänsten i fem-sex år i en enhet för barn och familj. Vi fick bestämma rätt så mycket själva då. Vissa summor fick vi bestämma om och jag hade beslutanderätt i olika frågor. Det har man fråntagit socialsekreterarna helt nu. Det enda de får besluta om idag är interna enheters åtgärder, när det inte kostar pengar.

Klienter blev kunder i socialtjänstens köp/sälj-modell

Det började ändras någonstans kring sekelskiftet:
– Man började diskutera om att införa Uppsalamodellen – köp och sälj-modellen med beställare/utförare. Klienterna blev brukare eller kunder. Socialarbetarkåren var väldigt ifrågasättande till det systemet men det infördes ändå.
Eva är mycket kritisk till hur socialtjänsten och deras metoder utvecklats under de senaste 20 åren:
– Idag är det skam och skuld som gäller återigen. Om du kommer och ber om hjälp blir du utredd och ifrågasatt, som att du vill lura dig till hjälp och stöd. Det kan handla om en mamma som ber om hjälp med avlastning för att situationen är jättesvår. Då utreds det om mamman behöver stöd och hjälp trots det uttryckta behovet.

”Kom inte hit”  socialtjänstens budskap

– Socialtjänstens själva budskap har ändrats. Om budskapet förut var: ”Kom hit och be om hjälp så får vi se vad vi kan göra” är det idag: ”Om du kommer hit och ber om hjälp låter vi våra experter utreda om du behöver hjälpen du frågar efter, och vi bestämmer vilken hjälp det är du kan få.”

– För 20 år sedan bestod utredningen i att man frågade klienten vad personen behövde. Idag är utredningen manualbaserad och det finns riktlinjer kring vilka behov man har utifrån vad man beskriver och vilka insatser som då kan komma ifråga. Många av mina nuvarande patienter som har kontakt med socialtjänsten upplever att de är omyndigförklarade. Det är alltid någon expert som talar om vad de behöver, och vad de inte behöver. Och riktlinjerna är på det viset, eller på det viset. Man gömmer sig bakom riktlinjerna i stället för att titta på individuella behov som lagen anger att man ska göra.

Socialtjänsten har minskat sitt utbud

– En annan viktig skillnad  är att socialsekreterarna inte har något utbud över vad man kan hjälpa till med. Det finns två-tre olika alternativ att välja ibland för att ge stöd:  hemtjänst, boendestöd, eller träningsboende. Det finns inget utrymme för kreativitet gällande insatser som är anpassade efter klienten och klientens behov. För en ensamstående överarbetad fyrabarnsmamma som söker stöd i hemmet finns idag bara boendestöd. Och boendestöd är till för att aktivera den boende. Men en fyrabarnsmamma som är så stressad så att hon inte vet vad hon ska göra först i hemmet behöver inte aktiveras. Hon behöver något annat. Men då säger socialtjänsten: ”Då har vi inget att erbjuda.”.
– Eller om samma fyrabarnsmamma har en bil och måste ansöka om försörjningsstöd – då ska hon sälja bilen för 3000 för att få försörjningsstöd. Utan den kan hon inte åka och lämna och hämta sina barn, det är individuell bedömning om det är nödvändigt eller inte, men nu blir hon av med sitt försörjningsstöd om hon behåller bilen.

Social situation påverkar behandlingsresultatet

Situationen för patienterna som är beroende av socialtjänsten påverkar vården och resultatet av behandlingen, och det ökar ojämlikheten:
– Psykisk ohälsa påverkas av vår psykosociala situation och medicinskt är det så att vi inte kan göra någonting i en pågående kris. Om man söker hjälp för att man har OCD (Tvångssyndrom) och man inte har mat för dagen är det ju klart att man är orolig och då vet vi att OCDn blir värre.
– Jag är behandlare och ska behandla psykiskt lidande och ohälsa. För att kunna göra det jobbet behöver jag en patient som inte oroar sig och har ångest för vardagen.
-Jag kan inte prata om minnen från barndomen eller det som är svårt i psyket om patienten inte har mat i magen eller någonstans att bo, efter att personen lämnat mig. Det går inte. Så jag kan inte göra mitt jobb i de här fallen. Det är ganska enkelt att förstå. De som inte är beroende av socialtjänsten – där kan jag göra mitt jobb. Det går snabbt. Behandlingen kan påbörjas, genomföras och är patienten motiverad kommer behandlingen att fungera.

Om behandling inte fungerar är det alltid patientens fel

– Men om patienten måste kämpa med stora problem runtomkring sig fungerar det inte. Det är ungefär som att lära sig att köra bil. Om jag inte har tid att övningsköra för att jag hela tiden måste göra andra saker tar det otroligt med tid och det blir dyrt för jag lär mig bara genom tiden med läraren. Det är ny inlärning att förstå sig själv och hantera svårigheter. Så behandlingen fungerar ju – men det tar tid.
– Vad som också är en risk är att patienter som inte kan hantera sin psykosociala situation betraktas som icke behandlingsbara av psykiatrin och sjukvården och då kommer de verkligen i kläm mellan två system som ska hjälpa men inte gör det, och den som blir lidande är patienten.
– Resultatet blir att det är patientens/klientens fel, det är deras misslyckande. De får bära skulden och skammen och meningen med socialtjänstlagen när den kom var ju att få bort skulden och skammen. Det är ett dyrt och omänskligt system. Det är avhumaniserande och det var ju det man ville att det inte skulle bli.

Även behandlare är maktlösa inför systemet

– Vi som behandlare hamnar ibland i samma situation som patienten – vi känner oss maktlösa. Vi har valt vårt yrke för att vi vill hjälpa människor och så kan vi inte hjälpa på grund av det här. Det här leder till att jag gör saker jag inte ska göra. Jag behöver nästan alltid vara en bitch i de här fallen och företräda patienten i möten med socialtjänst eller Försäkringskassa. Det är något jag inte vill vara, och inte ska vara. Men det är nödvändigt.

– Någon skulle behöva titta på vad som skulle hända om man började humanisera igen. Det är inte bra att ha en massa människor som mår dåligt. Den psykiska ohälsan växer hela tiden. Jag tror att vården och socialtjänsten  behöver lyssna till vad klienten och patienter säger och efter det göra en bedömning – kan vi hjälpa eller inte. Jag tänker att individualismen är totalt frånvarande i de här sammanhangen. Socialsekreterare behöver idag inte tänka själv när de utreder barn för skydd, de har BBIC (Barns behov i centrum) – en manual att följa. Det är samma sak i psykiatrin, de behöver inte kunna någonting – de kan följa sin manual. Man tappar bort det medmänskliga – när en människa gråter ska man kanske möta det och inte säga, som jag har hört personal säga: ”Jag har hört värre”. Då är det kanske dags att gå hem.

*Eva heter egentligen något annat.

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Gillade du artikeln?

Stötta oss genom att ge en gåva så kan vi skriva fler
artiklar/rapporter/krönikor/intervjuer

Swish till nr: 123 346 43 69 skriv Gåva i meddelandefältet eller skanna QR-koden i din swish-app.

Tack för Ditt stöd! Allt vårt material finns på webben och är gratis att ta del av.

2 Comments

  1. Här i Järfälla kommun infördes nyligen IBIC (Individens behov i Centrum) inom enheten funktionshinder som bl.a. utreder bostöd som jag har. Detta som en fördel för oss “kunder” som nu får våra behov i centrum. Dessutom har vi fått ynnesten av ram tid, dvs förut hade jag 5tim bostöd i veckan, nu får jag en pott per månad för mitt bästa, 21.65 tim per månad. Med andra ord en sänkning av den effektiva tiden smart dolt och som sagt, för min skull. Kunder och insatser gäller nu. Jag är kund hos utföraren av LOV bostöd, kund när jag får försörjningsstöd. Avhumanisering och distansering. Muren blir högre, handläggare 1 utreder, “nämden” beslutar, extern utförare utför utifrån abstracta mål som handläggare 1 satt upp. Ingen förstår, men det är viktigt att mäta och granska hur kunden uppfyller och aktivt deltar. För mer stress och större klump i magen säkerställer givitvis en säker försämring av min livssituation och ingen jävel bryr sig. Är man så dum att man blir sjuk i fel sjukdomar samtidigt dessutom då får man nog bäst hjälp nån annanstans…

  2. Fortsätt att vara en “bitch” Eva, Du behövs.
    Utmärkt artikel, jag arbetade själv i socialtjänsten under paradigmskiftet som du beskriver. Kan konstatera att allt blev fel och det har det fortsatt att vara. Symptomatiskt att “Eva” skriver under synonym annars riskerar hon repressalier i en eller annan form, DDR-Sverige fungerar ju så.
    Visst kan det vara besvärligt att vara en “bitch” i kommunikationen med dem som borde vara Dina kollegor men betänk att Du oftast är Dina klienters sista hopp i en besvärlig situation allt medan kollegorna stämplar ut på eftermiddagen och går sedan hem till sitt ombonade och trygga medelklassliv.

    Själv är jag som tur är pensionerad och vågar stå upp för mina åsikter.

    Hans Johansson
    F.d Socialarbetare, klient och fånge

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.