– och SIP löser inga problem som inte blivit lösta annars
En av de stora trenderna i socialt arbete, åtminstone i Stockholm, är specialisering och arbetsdelning. Man har inspirerats av industrins löpande band-princip och delat upp arbetet i små, små delar med tanken att medarbetarna kommer att göra det där lilla, lilla momentet de får göra, snabbare, bättre och billigare. En annan grundläggande princip är ”lean production”, det vill säga att ha bara exakt det antal medarbetare och de lokaler som behövs för att driva produktionen.
Blir människor sjuka får arbetskamrater träda in och ta arbetsuppgifterna. Blir det långtidssjukskrivningar tar man in en hyrsocionom som får beta av några fall. Ett stort fokus ligger på att hålla budget. Ofta tar man bort den enskilda socialsekreterarens beslutsrätt utan det är rutinmässigt den närmaste chefen som ska fatta beslut i frågan.
Resultatet är att det på många socialkontor nu arbetar barn/ungdomshandläggare, vuxen-, socialpsyk-, våld i nära relationer-, ekonomi- och utbetalningshandläggare. Handläggare som inte får vara inne på de andras områden och som alla har sin egen budget och sina riktlinjer från sina controllers och strateger att följa.
Många olika handläggare kan kräva sina rutiner
Tanken med detta är att skapa en effektiv produktion. Och om det som skulle produceras var en plåtbit som skulle skäras, bockas, slipas, målas skulle det säkert vara supereffektivt. Men nu är det ju inte en plåtbit som ska tillverkas. Istället är det en skör, socialt utsatt människa som behöver samhällets stöd och hjälp för att komma på fötter, kanske för första gången i sitt liv. En människa som ofta har många problem samtidigt. Och som dessutom ofta har kontakter med beroendevård, psykiatri, arbetsförmedling, försäkringskassan och kanske ytterligare andra instanser.
Runt en enskild människa kan det alltså finnas sju-åtta olika handläggare som alla kräver att just de och deras rutiner, tider och budgetar ska prioriteras av personen som sökt hjälp. Ofta klarar personen, eller ska vi säga produkten, inte av alla olika personer och deras krav på hen. Personen blir förvirrad, stressad, missar att lämna uppgifter och vips så börjar hela korthuset att falla och personen hamnar på botten igen. Det finns inte bara två stolar att falla emellan utan sju-åtta. Och faller gör man.
Det här har noterats av höga vederbörande. Men istället för att återgå till det gamla systemet, som de flesta klienter vill och som fortfarande praktiseras på många håll i landet, nämligen att en socialsekreterare har hand om en hel människa, och ibland en hel familj, med alla dess problem har man valt att skapa flera yrkesgrupper som ska samordna de olika specialisterna. Personligt ombud, case managers, coacher, lotsar, guider och allt vad de heter. Frågan är om det specialiserade systemet blir så mycket billigare och effektivare med tanke på alla extra funktioner och anställningar man behöver göra?
Samordnad Individuell Plan bygger på att alla samverkar
Politiker har fått problemet påtalat för sig och har skrivit in i socialtjänst- och hälso- och sjukvårdslagen att alla klienter och patienter som har ett behov av det kan begära och få en SIP, Samordnad Individuell Plan. Många verksamheter i länet har nu som mål att skapa fler SIP:ar eftersom man tycker att det skrivs för få. Ja, på en plats i Stockholm har man nu till och med tillsatt en särskild SIP-samordnare för att få ihop fler.
Men en SIP bygger på att alla aktörer är inställda på samverkan och vill bistå med sina resurser. Om alla aktörer inte vill det utan någon väljer att köra en egen linje, kanske för att hålla den egna budgeten, eller för att hålla på disciplinerande principer, så faller SIPen och den blir bara ett stycke papper utan värde. Om alla aktörer kring en person istället är inställda på samverkan så behövs oftast ingen SIP.
SIPen är ett byråkratiskt försök att administrativt hålla ihop ett system som fragmentiserar människor. Borde vi inte sträva efter en helhetssyn istället?
