Skadad av SSRI

Skadad av SSRI
”Flickan säger hon inte vill ta några piller”. Nästa besök: ”Nu har flickan fogat sig och tagit sin medicin” (Fluoxetin). Foto: © [Photographee.eu] / Adobe Stock

Kristin var 16 år när hon ordinerades, eller rättare sagt tvingades, eller kanske lurades, eller snarare övertalades att börja äta SSRI. Det pågick i 14 år, trots att hon inte mådde bra. När hon slutade började hon må ännu sämre. Psykiatrin, den enhet som satt henne på preparaten tog inget ansvar för att hon skulle bli frisk från en medicinering som uppenbart skadat henne. Det ansvaret fick hon ta själv.

SSRI-medel äts av över en miljon människor i Sverige varje dag. De marknadsförs som antidepressiva och med små biverkningar. Under senare år har kritisk och oberoende forskning visat att de bevisade antidepressiva effekterna av SSRI knappt är mätbara och åtminstone inte kliniskt användbara.  Att teorin SSRI bygger på, serotoninbrist som ger upphov till depression, är felaktig. Tusentals patientberättelser visar att de negativa verkningarna av SSRI kan vara starka. Åter tusentals patienterfarenheter visar att utsättning av antidepressiva kan vara otroligt långdragen och smärtsam och att sjukvården, den sjuka vården, i ignorans vägrar att ta till sig den samlade patientkunskapen i dessa ämnen.

Vi har i Sverige en psykiatri som är helt läkemedelsberoende. Den kan i princip inget annat än att sätta in psykofarmaka. Den anser sig ofta inte heller behöva kunna något annat. Det finns ofta i princip inga tankar om omvårdnad, motion och träning, stimulerande miljöer och samtal som grund för ett bättre psykiskt mående hos personer som mår dåligt. Istället handlar verksamheten så gott som enbart om att rätta till påstådda kemiska obalanser i hjärnan.

Texten nedan är inskickad av en person med många års erfarenhet av allt ovanstående. Texten är ett viktigt vittnesmål om lidande, av hur sjuk man kan bli av psykofarmaka. Och hur de som ligger bakom lidandet och sjukdomsskapandet, flyr från sitt ansvar.

Equal redaktionen

”Varför kan du aldrig få vara glad Kristin?”

Normal barndom. Fick anorexi som 16-åring -då kontakt med BUP – min första kontakt med psykiatri. Sett i journalanteckningar från då:  ”Flickan säger hon inte vill ta några piller”. Nästa besök: ”Nu har flickan fogat sig och tagit sin medicin” (Fluoxetin).

Jag var inte deprimerad men jag hade utvecklat en ätstörning. Efter ett tag inträdde nästan medicinering-by- default i kontakt med psykiatrin, verkar det som.

Fick mycket ont i magen och ångest då när den sattes in minns jag, men ingen som kopplade det till ”medicinen”. Den skulle jag fortsätta ta för att ”bli frisk”. Men jag blev inte friskare. Bara mer ångest – gick ner mer i vikt – blev inlagd på sluten gammal vuxen psykiatrisk avdelning på så kallat
”universitetssjukhus med specialistvård”.

Du är sjuk – och blir behandlad som en brottsling

Där upplevde jag något jag inte trodde fanns i Sverige. Man blir plötsligt behandlad som en brottsling; inlåst, misstänkt, visiterad till och med studerad när du duschar. Behandlingen var mest att vara inlåst, få mat och vägas. Inte mycket till meningsfull aktivitet som stärker det friska. Skötare satt vak eller gick runt med nyckelknippor och höll koll. Minns att jag försökte gripa kvar efter små strån utav friskhet att hålla fast vid, hitta små pennor att rita med, en gammal gitarr att spela på, böcker att försvinna i…. Någon enstaka samtalskontakt och samtalsgrupper fanns när man gått upp i vikt, tai chi en gång i veckan  men annars bara inlåst och ständigt iakttagen, vägd och matad.

Utevistelse max 15 min per dag OM jag gått upp ett kilo i veckan. Annars utevistelsen indragen och jag som älskar naturen…. blir deprimerad… Var detta ”Straffet”?  Straffet för att ha blivit rädd för att bli vuxen, eller vad det nu var som gjorde jag blev sjuk? Straffet för att ha blivit sjuk, att bli inlåst?

Det lilla friska som fanns kvar i mig blev allt mindre, i en vård som bara fokuserade på det sjuka.  (Från rummen bredvid kunde jag hörde andra flickor skrika med desperation och melankoli “Ta ut mig härifrån, ta ut mig härifrån”.  Vi skrev små lappar till varandra som vi gömde i matbrickorna när vi var inlåsta på rummen ”Ge inte upp ängel”, etcetera).

Att vara sjuk och må dåligt var det första fängelset att bli inlåst i, men att bli inlåst på avdelningen blev som ytterligare ett fängelse – inget som förde mig närmare friskhet. Här fanns inget som gav näring till det friska. Inget som tog ut mig ur mitt fängelse


“Minns hur bisarrt det var när psykologen själv fick ångestattack mitt framför mig där jag satt instängd med hjärndimma, skakningar, svettningar, gråtattacker.”


Och detta var i tonåren – då man ska hitta sin identitet – här trycktes jag in ännu mer i en sjuk identitet som inte var jag. Föräldrarna ser hur jag bara blir “sjukare”… vem hade inte blivit det?  Inlåst och i en så sjuk miljö!?

Som förebyggande, mot ångest, sömnbesvär och depression (vilket väl egentligen borde vara friskhetstecken att reagera med i en sjuk miljö?) gavs ännu mer psykofarmaka –  för att dämpa och tysta ner.  

(Folk som aldrig varit där tänker nu att det är överdrivet, att detta inte sker i vårt trygga välfungerande Sverige.  Det trodde jag också! Som de flesta levde jag med övertygelsen om att i Sverige, där är sjukvården en trygg plats- tänker det var kanske nödvändigt, rätt vad de gjorde… Den hårda vägen fick jag se: Det som sker inom psykiatrins låsta dörrar är tyvärr inte alltid försvarbart ur humanistiskt och mänskliga rättigheters synvinkel… Läskigt är att när jag nu har träffar personer som vårdats inom slutenpsykiatrin är det inte sällan de återger liknande berättelser… ☹ både min och deras berättelser sker på 2000-talet och i Sverige!!)

Kom ut – svor att aldrig hamna där igen.

Efter ett år när jag väl kommer ut därifrån – mycket mer trasig än när jag kom in, och nu dessutom full utav psykofarmaka så svor jag att jag ALDRIG mer skulle hamna där igen- jag skulle fan i mej bli frisk! Så min motivation för att bli frisk var för att aldrig mer behöva uppleva den sjuka vården. Lååång väg tillbaka – vården och allt som skett hade inte bara skadat mig utan även relationen till min familj. Under tre år hade jag ingen kontakt alls med mina föräldrar. Så mycket trauma; sjukdom, mediciner, sjuk vård och så förlust av familj …

Man övertalade mig att stå kvar på fluoxetin. Trots det utvecklade jag självskadebeteende och mådde mycket dåligt. Jag var SÅ trasig efter allt som skett. Men någonstans, överlevnadsinstinkten – en strimma kvar av, i mig, som inte ville ge upp. Ville tillbaka till ett liv igen!

Var dock alltid väldigt dämpad och aldrig riktigt glad Minns bl.a. en pojkväns moster frågade mig
”Varför kan du aldrig få vara glad Kristin”. Jag kunde aldrig skratta fullt … som om känslan aldrig blommade ut (samma sak vid sex och orgasm). Och hade mycket ångest…

Kanske blir det värre om du inte tar SSRI, sa läkarna

Läkare fortsatte skriva ut Fluoxetin – ”Kanske blir det värre om du inte tar den- det vet vi inte” och ”Tänk att som en diabetiker som behöver insulin, så behöver du fluoxetin”. Dock var det ingen som mätt serotoninhalten innan man satte in SSRI och jag var ju inte deprimerad heller från början, jag råkade fastna i en ätstörning som tonåring. Men till psyk skulle jag aldrig igen!!

Jag tog igen skolan jag missat på grund av inläggning och sjukdom. Började sedan själv läsa medicin på universitet. Hade fortfarande besvär med magen som blev värre. Det tillkom intensiva oförklarliga smärtor i huvudet – som om någon skulle sticka en med kniv rätt in i huvudet, eller som en stark intensiv elstöt som satt i ett tag. Sedan försvann det igen men återkom vid flera tillfällen – väldigt obehagligt!!  – man gjorde utredningar men kunde inte finna något…. (Visste inte det då, men kanske var det brain-zaps som uppkom då medicinen efter flera år tappade i verkan?). Medicinen fortsatte man skriva ut…

Bad om att få sätta ut SSRI

Men jag ifrågasatte om jag verkligen behövde den efter det att jag själv blev klar med utbildningen. Jag bad om att få sätta ut Fluoxetin. Fick då åter träffa psykiatriker igen för första gången på 10 år. Denne skulle vara ”expert” på utsättning.  ”Långsam utsättning” 10 mg var 3:e vecka  – ca 1 månad efter slutat helt med sista dosen vilket måste ha varit när halveringstiden gått ut från den dos Fluoxetin som min kropp nu fått dagligen i nästan 14 år!

Trots att jag satte ut helt enligt psykiatrikerns råd – en månad efter sista dos kraschade jag fullkomligt både fysiskt och psykiskt! Minns en dag på jobbet. Från ingenstans kom gråtattacker, intensiva skakningar, svettningar, yrsel, och en extremt stark ångest – kändes overkligt och konstigt. Som kemisk ångest; inget inom eller runt om mig som skapade ångesten, utan den kändes väldigt kemisk, sjukt stark. En väldigt obehaglig upplevelse!

Så mycket trauma; sjukdom, mediciner, sjuk vård och så förlust av familj…
Foto: © [Photographee.eu] / Adobe Stock

Självmordstankar grep tag i mig som en kall järnklo

Drabbades av otroligt stark hjärndimma – som om det plötsligt var lera och tjock dimma i hela huvudet och som jag hade en tjock/tung astronauthjälm på huvudet…. Sömnen och mensen blev total rubbad. Det var otroligt jobbigt – som att vara instängd i en kropp och ett huvud som plötsligt fick massor av konstiga symtom, som slutade fungera! Svåra och intensiva influensaliknande symtom med skakningar i hela kroppen- som om hela mitt inre inte kunde sluta skaka! Sjukt obehagligt! Och huvudet var fullt utav tung lera och dimma och extrem ångest. Samtidigt elstötarna och de knivskarpa smärtorna i huvudet som kom och gick.

 Jag visste inte då att detta bara var början på vad som skulle bli den värsta mardrömmen någonsin. Som att leva i en skräckfilm. Inget jag önskar att någon någonsin ska behöva uppleva.

Blev suicidal för första gången i mitt liv. Riktigt mörka tankar som inte kändes som mina egna dök upp! Inget utifrån eller inifrån som låg bakom. Denna suicidalitet bara grep tag i mitt inre. Kändes nästan som en stark hård kall järnklo som grep tag och drog mig med sig.

På psyket erbjöd man mer psykofarmaka

Ironiskt: Innan utsättningen hade jag med mitt intresse för forskning kring det som stärker det friska bl.a. haft kontakt med Oxford Mindfulnesscenter. Nu återkom de med ett erbjudande där jag skulle utvärdera mindfulness för suicidala personer. Men nu var jag ju själv för första gången i mitt liv själv suicidal! Så fick tacka nej och bara försöka överleva denna mörka tunnel av utsättningssymtom  som ingen verkade veta om det fanns något slut på!

Vände mig i desperation till psyket igen. De måste ju känna till vad man kan göra vid skador från SSRI men där ville man ge mig allt från benso till Lyrica. Men det var ju psykofarmaka som gjort mig så här sjuk. Inte kunde väl det göra att jag skulle må bättre, tänkte jag?

Ingen kunde något om utsättning av SSRI

Det hade de inte gjort under alla dessa år! Något annat måste de väl ha!? Men ingen som kunde NÅGOT om utsättning från SSRI. Minns hur bisarrt det var där. Psykologen som först börjat utreda mig slutade tvärt- när hon och en utav läkarna insett att vad de sett som ofarlig ”antidepressiv medicin” kunde skada någon såsom det skadat mig. Att mina symtom och mitt mående berodde på utsättning av Fluoxetinet som de haft mig stående på i 14 år! Minns hur bisarrt det var när psykologen själv fick ångestattack mitt framför mig där jag satt instängd med hjärndimma, skakningar, svettningar, gråtattacker. Minns hur hon själv mitt i vårt möte stressar upp, stoppar in en snus, häller i sig kaffe hastigt och med rädd röst säger “Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa dig.” 
Återigen fick jag, trots ångest och en helt ickefungerande kropp och hjärna, vara ”den vuxna, den starkare”. Hon hade ångest, men det var ju jag som satt fast mitt i denna hemska upplevelse av utsättningssymtom som ingen visste om de någonsin skulle ta slut eller hur man skulle hantera för den delen…

Ingen kunde något om SSRI-skador

Minns att jag djupt inne i den tjocka hjärndimman, ångesten och mitt i de fysiska skakningarna som aldrig slutade, tänkte: ”Är det du eller jag som är behandlare här?  Du är väl psykolog inom psykiatrin och du psykiatriker, ni vet väl hur man hanterar en människa i kris ?”

Efter jag blivit hyfsat frisk från min anorexi och lyckats ta igen alla förlorade år av skolan hade jag själv valt att utbilda mig inom medicin – för att jag tänkte att här har man kunskap om hur man återfår och stärker människors hälsa! När nu inte en enda kollega hade en aning om vad som skedde fick jag lära mig motsatsen den hårda vägen – ingen kunde något om SSRI skador …

Helt sjuk! Jag hade aldrig tagit droger men sett tv-program om ”Rehab” – de symtom folk uppvisar i dessa när de sätter ut tunga droger som Heroin  – det var exakt det jag upplevde nu, månad efter månad… och jag hade bara tagit en Antidepressiv medicin i ca 14 år…..!!!

Fanns ingen hjälp att få

Det fanns ingen hjälp att hämta här – eftersom jag studerat medicin började jag själv söka kunskap i vetenskapliga databaser och i forum och i samhället. Tänkte det är ju Sverige så hjälp måste ju finnas för detta! Kontaktade t.o.m. Socialtjänsten. De frågade: Har du missbrukat ?

”Nej”, svarade jag. Hade ju ”bara” tagit Fluoxetin i 14 år…Deras svar var: ”Om du inte missbrukat då finns det inget stöd/ hjälp för dig här.”

Kontakt med Surviving antidepressants forums. RFHL – fick stödsamtal med dem – för dem var detta inget nytt – jag var tydligen inte den enda med dessa besvär efter SSRI.

Jag gav inte upp, ville ut ur detta – överleva – ville leva!

Fick kontakter med forskare och läkare och hade konsultation med en läkare från beroendecentrum i Stockholm som var införstådd med baksidan med antidepressiv medicin och – vågade erkänna det!

Korrupt vård

Detta var något HELT NYTT för mig! Och väldigt ofattbart –  inte bara att utsättningsskador fanns men också att det var något kontroversiellt och något som många läkare knappt vågar erkänna?!? Jag hade dock fullt upp med att överleva så jag orkade inte läsa för mycket om det. Det var skrämmande nog att vara i det. Att dessutom läsa om hur man inte vet vad SSRI gör i kroppen: om den nånsin läker efter lång tids behandling och hur det påverkar en när man fått det redan som barn etcetera. Det var för mycket för mig att ta in detta skede när jag var mitt i traumat av att uppleva precis alla dessa hemska utsättningssymtom som fanns beskrivet i vetenskap, litteratur och i bevittnade forum!

Och mardrömmen att jag samtidigt visste att detta var inget som någonsin togs upp på de fina luncher som läkemedelsföretagen hade för läkarna när de skulle presentera sina nya preparat.

En så korrupt vård i ett välfärdssamhälle som trygga Sverige?  Nä, det fick bara inte vara sant!!

Flydde Sverige

Fick rådet, av de som hade kunskap och vågade erkänna problematiken med utsättning av SSRI, att ”re-instate” (återinsätta) så jag satte in bara 5 mg igen av fluoxetinet  (tog 40mg innan) och med denna lilla dos så slutade de värsta skakningarna men resten av symtomen var kvar. Jag skulle sedan sätta ut dessa 5 mg extreeemt långsamt! Så jag fick göra tabletterna till smulor och flytande – sätta ut 10% max per månad.

Samtidigt flydde jag Sverige. Behövde komma bort från den sjuka vården och världen här där ingen kunde hjälpa. Försökte jobba på klinik utomlands men det är svårt att fokusera på andra när man får kämpa med att hålla tillbaka gråt och skakningar m.m. hela tiden själv.

Vitaminbrist och hormonobalans

Träffade nutrionist som gjorde vad INGEN läkare hitintills hade tänkt på nämligen att kolla vitamin status och annat på mig. Mycket var i obalans bland både vitaminer och hormoner i min kropp.

D-vitaminnivån var 17!!  (Ska vara 50 – 75!)  Tog hög dos D-vitamin. I flera månader.

Efter någon månad trots ännu stark ångest kände jag något jag inte känt på mycket myyycket länge. Minns nästan känslan ännu för det var så starkt – bubblande från djupt inuti  – ett  riktigt skratt! Det var så härligt starkt och djupt, så där som när man inte kan sluta skratta och le. Och detta var något som jag inte upplevt på 14 år!!! (Alla dessa år av att ha varit dämpad!).

Många tillskott och annat för att försöka läka en kropp som biokemiskt blivit förstörd. Så mycket som SSRI påverkar hade jag ingen aning om. Men så här i efterhand: serotoninreceptorer finns överallt och de flesta finns i magen….

Utvecklade allergier

Jag lyckades långsamt bli fri från de där sista 5 mg Fluoxetin men min inre ångest var ännu kvar och jag hade under utsättningen börjat reagera på mat. Jag som aldrig varit allergisk som barn! (innan fluoxetin)

Under en universitetsresa svullnade halsen upp, jag fick hosta och influensaliknande symtom  och det gick inte över. Jag reagerade plötsligt på all mat jag stoppade i mig och fick den ena allergiska chocken efter den andra. Flera månader av undersökningar, akutinläggningar på somatiska avdelningar, träffa alla specialistläkare, kunde inte gå upp för en trappa utan andnöd, otroligt svag, svimningar, svullen hals, bröstsmärtor – allt från lungemboli, hjärtundersökning, till borrelia, TWAR och ME utreddes och provades behandlas. Var hos alla specialister som remitterade mig vidare och vidare men igen: Ingen som kunde hjälpa mig.

Jag blev till slut sängliggande väldigt svag och i svåra kramper och smärtor, yrsel m.m. allergisk mot nästan all mat jag åt. Igen förlorade jag det lilla livet jag börjat återfå efter 1,5 år av utsättningshelvete!

Jag blev rådd att aldrig röra SSRI igen av dessa specialistläkare på mastcellssjukdomar.
Foto: © [Photographee.eu] / Adobe Stock

Fick svåra somatiska symtom

Men jag ville inte ge upp nu heller! P.g.a. svåra somatiska symtom hamnade jag åter igen hos hjärtläkare, infektion, neurolog, allergimottagningen etcetera. Antibiotika och massa annat provades i desperation. Diagnoser som TWAR, borrelia, ME prövades utav de olika specialisterna. Dock ingen som visste vad detta var heller, så jag fick igen söka i medicinska databaser och forum….

Det jag fann kopplat till vad jag gick igenom var bland annat att största delen utav serotonin finns i magen och de receptorer som SSRI binder till

Begrepp som: ”Läckande tarm” och ”Histaminintolerans” dök upp kopplat till alla multisystem symtom jag nu led utav. Det var som om alla kroppens system: lungor, mage, leder, hjärta kom helt ur balans igen! När jag till slut fick en syrehämmande medicin som också var ett antihistamin så lugnade sig symtomen lite. Detta ledde till slutsatsen på allergimottagningen att jag hade utvecklat histaminintolerans och kanske något som kallas mastcellsaktiveringssymdrom

Dock visade sig mastcellsaktiveringssyndrom vara ännu ett område som svensk sjukvård inte kände till särskilt väl så jag fick ånyo söka extern hjälp. I desperation åkte jag på svindyra besök hos svensk privatläkare som vidareutbildat sig inom  ”funktionsmedicin”, men hans tester och tillskott hjälpte inte alls. Inte heller såkallad naturopat vilken också var dyr.

Mastcellsaktiveringssyndrom fastställdes

Det var först kontakt med forskare och läkare i USA som jobbade med mastcellssjukdomar som jag fick kontakt med en läkare vid Centrum för sällsynta sjukdomar vid universitetssjukhuset i Bonn. Min sambo hjälpte mig att åka dit och efter många tester fastställdes mastcellsaktiveringssyndrom.

Mastceller finns i de flesta vävnader i hela kroppen och är en del av immunförsvaret (tätast finns de i sådan vävnad som kommer i kontakt med omvärlden som  lungor, hud och mage och tarm) och påverkar allt från blodcirkulation, nervsystem, matsmältning till andning och kognition med mera. Mastceller kan påverka så mycket, dels för att de finns i nästan hela kroppen, och dels för att de frisätter många olika signalsubstanser när de retas eller sätts i obalans på något sätt. Mastceller har förutom receptorer för histamin, tryptas, heparin, prostaglandiner, bradykinin, leukotriener med flera också serotoninreceptorer… Alltså sådana receptorer som SSRI binder till. Hos mig hade SSRI hämmat dessa receptorer i 14 år.

Ta aldrig SSRI igen

Jag fick acceptera att ta medicin igen då jag av den tyska läkaren fick en matscellsstabiliserande medicin- var desperat – och med låg dos mastcells stabiliserande medicin så började min kropp sakta fungera igen. De värsta kramperna, svimningsattackerna, andningssvårigheterna och smärtorna försvann. Jag blev rådd att aldrig röra SSRI igen av dessa specialistläkare på mastcellssjukdomar.

Nu var jag ju satt på en annan hämmande medicin – en mastcellsstabiliserande medicin för att SSRI hade förstört mina mastceller. Min kropp var inte läkt nu heller. Jag var bara satt på en annan dämpande medicin – jag kunde ännu inte äta, hade fortfarande svåra allergier och lederna var fortfarande mycket smärtsamma och sköra.

FASS är till för att uppdateras för att kunskap om läkemedlens alla verkningar ska bli så god som möjligt för förskrivare och brukare.
Foto: © [Photographee.eu] / Adobe Stock

Prövade akupunktur – och det funkar

Jag ville inte vara beroende av ännu ett dämpande läkemedel – jag ville läka och gick på vinst och förlust till en riktig kinesisk läkare som studerat medicin i Kina i minst 6 år samt arbetat där i 20 och här i ca 10 år. Jag fick av henne under flera månader intensiv akupunktur samt örtbehandling. Vågar knappt säga eller tro det men sakta men säkert har lederna och alla de inre organen återhämtat sig och jag har kunnat börja äta mer igen utan allergiska reaktioner. Sakta har jag även kunnat trappat ut den mastcellsstabiliserande medicinen….

Vill se mer användning av alternativa metoder

Nu försöker jag, med vad jag kan, delta i diskussionen och forskningen inom medicin. För att alternativ till psykofarmaka och så kallad komplementär och alternativ medicin (KAM) ska få visa att de har samma evidens på effekt om inte mer, och få samma självklara plats i psykiatrin som den förödande psykofarmakan.  KAM -metoder som läker, balanserar och stärker kroppen, inte bara dämpar symtom. Tyvärr finns de flesta ekonomiska resurserna inom läkemedels industrin och tyvärr verkar ekonomiska resurser styra både sjukvård och forskning. Ta bara det här med vilka artiklar som publiceras; Att få en artikel publicerad i en vetenskaplig tidskrift kostar 30 000 kr minst.

Industrins försäljningsmetoder fungerar

Läkemedelsföretag betalar utbildningar, luncher och mycket mera. Och man kan heller inte döma den stressade vårdcentralsläkare som blir bjuden på en läkemedelslunch av läkemedelsföretaget där de berättar om nya preparat som är säkra och bra mot ditten och datten. Nästa gång läkaren har tjugominutersbesöket med sin patient som har besvären som läkemedelsföretaget pratat om, så är det läkaren har lättast till hands det preparat som läkemedelsföretaget pratat om. Läkaren menar ofta väl men har ju inte tid att kritiskt leta reda på och läsa de studier som de säger att de gjort.

Läkemedelsverket har koll, kanske ni säger då… Well… jag, med många andra, har försökt anmäla våra skador av SSRI till läkemedelsverket men avfärdats. Det ligger för mycket pengar i läkemedelsindustrin för att de ska kunna eller våga gå emot den.

Patienters berättelser avfärdas

Visst det finns läkemedel som räddar liv – MEN superviktigt att man även vågar erkänna när det inte gör det och när det till och med förstör liv. Läkare får lära sig i läkareden: ”no nocere”, att inte skada. Det är deras skyldighet att lyssna till och rapportera in biverkningar. Tyvärr avfärdas patienternas berättelser om biverkningar ofta då de som de uppger kanske inte står med läkemedelsföretagets lista i FASS. Men FASS är till för att uppdateras för att kunskap om läkemedlens alla verkningar ska bli så god som möjligt för förskrivare och brukare.

Det är verkligen synd att läkarutbildningen inom västerländsk konventionell medicin innehåller SÅ lite om kost och näring och andra naturliga metoder som kan läka och stärka, och SÅ mycket om läkemedel som kan dämpa symtom…

Skribent: Kristin
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Gillade du artikeln?

Stötta oss genom att ge en gåva så kan vi skriva fler
artiklar/rapporter/krönikor/intervjuer

Swish till nr: 123 346 43 69 skriv Gåva i meddelandefältet eller skanna QR-koden i din swish-app.

Tack för Ditt stöd! Allt vårt material finns på webben och är gratis att ta del av.