Psykisk ohälsa ökar – kan det bero på psykiatrin?

Psykisk ohälsa ökar – kan det bero på psykiatrin?
Fler får vård och behandling men trots det växer köerna. Foto: Photobank (AdobeStock)

Den 15 maj 2019, gick Socialstyrelsen ut med ett pressmeddelande:
”Den psykiska ohälsan fortsätter att öka, framför allt bland barn och unga. Fler får vård och behandling men trots det växer köerna. Det visar Socialstyrelsens nya utvärdering av vården till personer med depression och ångestsyndrom, som publiceras idag.”

Man skriver också:
”Socialstyrelsen konstaterar även att den psykiska ohälsan tenderar att bli långvarig. 30 procent av de unga som nydiagnostiserad för depression och ångestsyndrom inom barn- och ungdomspsykiatrin 2008 var fortfarande i behov av psykiatrisk vård tio år senare, drygt hälften behandlades med läkemedel. Utvärderingen visar också att unga som tidigt diagnosticeras med depression eller ångestsyndrom får svårare att etablera sig i arbets- och vuxenlivet. Tio år efter diagnos stod nästan var fjärde person utanför arbetsmarknaden eller var beroende av ekonomiskt bistånd.” Och vidare: ”Trots en utbyggnad av första linjen vårdas allt fler inom den specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Antalet patienter som diagnostiserats för depression och ångestsyndrom i åldern 10 – 14 år och som har fått behandling i den specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin har mer än femdubblats för flickor och tredubblats för pojkar sedan 2006.”

Leder mindre psykiatrisk vård till bättre psykisk hälsa?

Det är alarmerande siffror på många sätt. Generaldirektör Olivia Wigzell ser ändå ljuspunkter i form av att: ”den så kallade ”första linjen”, psykiatrisk primärvård för unga, fått utökade resurser under senare år”.  Men tänk om det är tvärtom, att det är mindre psykiatri eller mindre psykiatri av nuvarande sort, som behövs för att befolkningen ska må bättre psykiskt?

Om man följt frågan om psykisk ohälsa och psykiatri under några år kan man se relativt tydliga tendenser eller trender. Några fakta:

  • Psykiatrisk vård i Sverige består till överväldigande majoritet av farmakologisk behandling.
  • Psykofarmakan vi har (gäller all), botar inte underliggande sjukdomstillstånd, utan lindrar dess symtom.
  • All psykofarmaka har biverkningar. Biverkningar som idag INTE noteras eller tas om hand annat än i undantagsfall. Ofta tolkas biverkningar som nya sjukdomar eller pareras med nya mediciner. Förskrivning av en sorts preparat leder ofta till förskrivning av andra.
  • All psykofarmaka skapar vid tillräckligt lång och regelbunden användning kemiska obalanser i hjärnan vilka skapar abstinenssymtom, vilka tenderar att tolkas som nya sjukdomsutbrott av sjukvården som gör det de är bra på, sätter in nya mediciner.

Några trender och tendenser man kan se (om man vill) är:

  • I takt med en utbyggd psykiatri ökar den diagnosticerade psykiska ohälsan (ett naturligt fenomen i sig men som förstärks av den ensidiga psykofarmakaanvändningen).
  • Tillstånd som förut var övergående, till exempel, depression, psykos, ångest, tenderar att bli mer långvariga och kroniska.
  • Normala mänskliga sinnestillstånd som sorg, ilska, koncentrationssvårigheter, utmattning, etc. sjukdomsförklaras och medicineras.
  • Det blir allt färre människor som arbetar med andra människor i skolor, vården och omsorgen. Det anses vara för dyrt med människor som t.ex. kan prata, umgås och se till att ingen far illa.

Därför leder mer psykiatri till ökad psykisk ohälsa

Det faktum att människor idag i så hög grad medicinerar sina åkommor gör att man inte läker ut dem. Man dämpar symtomen och lever sitt liv på precis samma sätt  som förut, vilket kanske var ett ohållbart sätt? Man lär sig inte något av situationen som människa utan ångar på, med fortsatt underliggande psykisk ohälsa som följd.

Biverkningar av ett preparat leder ofta till användning av ett annat. En klassisk kombination är hur sjukvården sätter in bensodiazepiner för att mildra insättningssymtomen av antidepressiva, och sedan glömmer bort att sätta ut dem. Eller att man sätter in bens för att lindra utsättningssymtom av antidepressiva. Eller ta exemplet  Gotland där en granskning visat att 12,5 % av flickorna fick antidepressiva (72 % högre än riksgenomsnittet), 7,8 % fick ”ADHD-preparat” (105 % högre än riksgenomsnittet), 2,2 % fick neuroleptika (140 % högre än riksgenomsnittet).  En stor andel flickor har placerats på samtidig medicinering med flera olika psykofarmaka. Samma mönster finns hos pojkar på Gotland. Samma mönster finns hos en stor andel av de barn och ungdomar som får ADHD-mediciner.

Växla om: Satsa på samtal och tid

Ser man nyktert på hela situationen med den skenande psykiska ohälsan är det svårt att komma fram till annat än att psykiatrin genom sitt närmast totala fokus på symtomdämpande och sjukdomsframkallande läkemedel bidrar till denna i en skenande biokemisk karusell.
Det är dags att tänka om. Att växla om. Svaret på den skenande psykiska ohälsan är inte mer av samma utan mer av något annat. Det är dags för Socialstyrelse och sjukvårdshuvudmännen att genomföra en omfattande satsning på samtalsbehandling. Den är dyr till att börja med, men lönar sig i längden eftersom effekten är livslång, och biverkningarna få exemplen från Tyskland talar sitt tydliga språk. Försäkringskassan och sjukvården måste ge människor en möjlighet att läka ut sin ohälsa genom att ge dem tid för återhämtning under rimliga ekonomiska förutsättningar.

Piller kan inte ersätta personal

Socialstyrelsen sitter till del på svaren i sitt pressmeddelande:
”- Behovet av att kunna arbeta med tidiga insatser inom såväl elevhälsan, ungdomsmottagningar, primärvården och barn- och ungdomspsykiatrin är mycket stort, och kommer att öka ytterligare, säger Riitta Sorsa, projektledare för utvärderingen på Socialstyrelsen.”
”Tillgången på personal inom psykiatriområdet har inte alls ökat i omfattning som motsvarar det ökade behovet av psykiatrisk vård och behandling. När det gäller antalet psykiatrisjuksköterskor har tillgången till och med minskat de senaste tio åren.”

Den fortsatt skenande psykiska ohälsan tillsammans med den skenande förskrivningen av psykofarmaka visar att piller inte kan ersätta personal. Piller kan inte ersätta mellanmänskliga kontakter. Piller ser inte människor, hör inte, lyssnar inte på människor, samtalar inte med människor. Piller dämpar bara symtom. I bästa fall.

Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Pressmeddelandet i sin helhet:
Långvarig psykisk ohälsa en utmaning för vården

Läs också…
Från välfärd till välgörenhet – socialtjänsten villigt verktyg