Om du har med psykiatrin att göra är det bäst att du har koll på dina rättigheter. Psykiatrin har det inte. Istället tar de sig friheter. Karin blev utsatt för tvångsåtgärder för att hon inte följde villkoren för hennes öppenvårdstvång. Något som är olagligt.
Karin har inte varit fri på många år. Hon har kämpat mot psykiatrin under så lång tid att nu när hon har vunnit sin frihet så vet hon inte riktigt vad hon ska göra. Vägen har varit lång. Kampen hård. Under 2018 närmast bodde hon på förvaltningsrätten. Men vi tar det från början.
Trött på biverkningar av antipsykotika
Karin bor i en ort i Västsverige. Hon fick sin första psykos när hon var 16, idag är hon 43. Diagnosen är schizoaffektiv sjukdom:
– Jag har levt med detta jättelänge. Varit inlagd hur många gånger som helst men det har ju aldrig hjälpt.
Behandlingen Karin fått har varit mediciner. Antipsykotika av alla de slag:
– Jag har haft medicinen i många år och har haft biverkningar. Man blir trött, man blir initiativlös, man blir tjock. Men jag är trött på att vara trött. Det är verkligen en innerlig önskan från min sida att slippa medicinen.
Har velat sluta lång tid
– Jag har velat sluta med medicinerna och har försökt flera gånger men det har inte gått så bra. Jag har fått vanföreställningar och psykoser och så har det blivit LPT med tvångsinjektioner. Men jag har hela tiden hävdat att man får utsättningssymtom när man slutar med neuroleptika. Det är inte så lätt att må bra när man slutar, utan man måste räkna med några bakslag.
– Jag har successivt börjat ändra livsstil, Jag slutade röka och dricka alkohol 2013. Jag motionerar ganska mycket. Började med promenader och gick ner lite i vikt. Och så blev jag inlagd igen och gick upp de där kilona. Det har stärkt mig i att jag kan sluta med medicinerna.
Hamnade i kamp med psykiatrin
– Jag har varit sjuk så många gånger under så lång tid. Det blev en ond spiral, de motarbetade mig och det jag vill och jag gjorde precis tvärtom vad de sa. När jag fick LPT fick jag injektioner. Jag motsatte mig det jättemycket och jag sa att jag skulle kämpa emot om de skulle försöka ge mig det under tvång men det hade jag inte mycket för. Jag blev nerbrottad och fasthållen. Så har det sett ut.
I januari 2018 var det dags igen. Karin hade försökt att trappa ner men blev inlagd på LPT. Hon blev utskriven med ÖPT, Öppen Psykiatrisk tvångsvård. Det var två villkor i ÖPT:et: Hon skulle ta mediciner i injektionsform och sköta kontakterna med öppenvården:
– Jag var hemma över påsken och kände att jag inte ville, inte orkade. Jag hade dialog med dem och sa att jag inte skulle komma in och att jag inte skulle ta medicinerna. Jag var lite orolig. Jag pratade jag med en personal inne på avdelningen. ”Hämtar de mig med polis nu?” frågade jag. ”Du kanske kommer hit när du mår dåligt” sa personalen.
Polishämtning och injektion – utan att vara LPT:ad
Någon vecka senare knackande polisen på dörren och tog med sig Karin upp till avdelningen:
– Jag blev intagen på avdelningen igen och så gav de mig en injektion. Jag fick gå hem inom ett dygn så det blev aldrig skrivet något vårdintyg på LPT. De gjorde fel, det var inget LPT, så de hade inte fått ge mig den där sprutan.
– När jag hade fått injektionen kunde jag inte sova på fyra dygn och åkte in därför. Jag visste ju det. Att jag inte kan sova på den medicinen, Abilyfy. Jag låg inne och jag bråkade med dem hela tiden. Jag överklagade och överklagade var uppe i domstolen hur många gånger som helst 2018.
Polishämtning igen – Karin började läsa lagen
I juli 2018 var det dags för nästa ÖPT och samma visa upprepades igen. Karin tog inte sina mediciner, polisen knackade på och hon fick sprutan direkt på akuten, den här gången Zyprexa. Karin kände sig fast och började söka information på nätet. Hon hittade en avhandling om ÖPT och hon hittade en intressant skrivning i den avhandlingen. En skrivning som direkt påverkade hennes situation:
”Det är viktigt att påpeka att behandling inom ramen för öppen tvångsvård inte får genomdrivas med tvångsåtgärder (Prop. 2007/08:70). Tvångsåtgärder är sådana åtgärder som kan vidtas mot patientens vilja, som till exempel medicinering, fastspänning och avskiljning. Detta kan endast ske under sluten tvångsvård (Socialstyrelsen, 2009d). Det finns följaktligen inget sätt att tvinga patienten att följa de föreskrivna villkoren. Återintagning får inte heller ske enbart som en sanktion för att patienten inte följt villkoren (Prop. 2007/08:70). Återintagning till sluten tvångsvård från öppen tvångsvård enligt 26a § LPT kräver att rätten på nytt prövar om förutsättningarna för sluten tvångsvård är uppfyllda.”
Karin hade blivit utsatt för tvångsåtgärder utan att hon varit LPT:ad. Hon hade blivit hämtad med polis enbart för att hon inte hade följt villkoren i öppenvårdstvånget. Helt på tvärs emot lagens förarbeten. Varken psykiatri eller polis har haft koll på denna skrivning:
– De har inte laglig rätt att hämta mig med polis och ge mig injektioner mot min vilja. De måste LPT:a mig. Om jag inte sköter mina kontakter med öppenvården så kommer de inte med polis och hämtar en. Om jag mår så dåligt att jag inte kommer upp ur sängen hämtar de en ju inte med polis heller. Då får man åka iväg själv. Jag har polisanmält psykiatrin för det här. Polisen har rubricerat det som grovt tjänstefel.
Fortsatte ta injektion frivilligt under ett år
Karin fortsatte att ta injektioner i nästan ett år efter detta. Hon orkade inte annat. När det började närma sig ny förhandling valde hon att sluta injektionerna ännu en gång:
– Jag fick sista injektionen vecka 20 nu 2019 och jag har inte tagit nån mer injektion sen dess, och jag tar inte en till injektion. Jag vet att medicinen går ur kroppen på åtta månader. Smygande kommer välmåendet på mig. Jag blir piggare, vill göra saker, jag går upp på morronen, jag har inte alls lika mycket ångest på kvällarna. Jag har inte lika mycket ångest överhuvudtaget
– I den ÖPT-förhandling som var i juni står att jag fortfarande har kraven på mig att ta min medicin och sköta mina öppenvårdsvårdskontakter. I domen står det också klart och tydligt att jag bestämmer själv om jag vill ta min medicin eller inte. Det är en klar vinst för mig. Jag vet att jag kan göra som jag vill. Jag har ju kontakt med öppenvården nu lite då och då. En sköterska ringer mig och kollar hur jag mår. Jag får ringa henne om jag börjar må dåligt.
”Vi kommer att klara det här”
Karin har ett stort stöd av sin man i sina beslut:
– Vi har varit tillsammans i 18 år och han vet allt om hur vården gjort genom åren. Hur jag har mått under tiden och så. Vi kommer att klara det här.
Karin är skeptisk till öppenvårdstvånget:
– Jag tycker att det är bättre att ha ett LPT än ÖPT. ÖPT är som att man blir fången i sitt eget liv, i sitt eget hem. LPT känns mer rent.
Hon är beredd på att hon kan börja må dåligt igen och har en plan klar:
– Jag räknar inte med att livet kommer att bli en dans på rosor. Jag har ju mina svagheter och min känslighet. Men jag har bevisat att det funkar på det här sättet. Börjar det dra igång igen med att jag inte kan sova får jag börja ta sömnmedicin. Sedan tar jag kontakt med psykiatrin och jag kan tänka mig att medicinera med antipsykotika tillfälligt, men inte kontinuerligt.
Karin känner sig fri. Och samtidigt lite vilsen:
– Jag har kämpat så många år. Nu är jag här. Jag har nått det jag kämpat för…Nu kommer känslan: Vad gör jag nu…. det blir en stark identitet, att man kämpar för att ta sig ur psykiatrin. Och nu är jag ur den.
Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Mer att läsa…
Psykisk ohälsa ökar – kan det bero på psykiatrin?
Tvångsmedicinering i frivillig psykiatrisk vård
Psykvården är galen
Fakta: ÖPT – Öppen psykiatrisk tvångsvård
I Sverige infördes 2008 en ny tvångsvårdsform inom psykiatrin – öppen psykiatrisk tvångsvård. Efter att öppen psykiatrisk tvångsvård introducerats i USA på 1960-talet fanns tvångsvårdsformen främst i Nordamerika, Australien och Nya Zeeland fram till 2005 då den successivt infördes i flera andra länder i västvärlden. Införandet av tvång i den psykiatriska öppenvården har varit kontroversiellt, både i Sverige internationellt, inte minst eftersom det saknas evidens för att det faktiskt fungerar. Förespråkare för öppen tvångsvård menar att det ger ett mindre ingripande alternativ till sluten tvångsvård, att det underlättar återgången till ett liv utanför sjukvårdsinrättning, samtidigt som det tillgodoser samhällsskyddsaspekter. Kritiker lyfter däremot fram risken för kränkningar av mänskliga rättigheter, att fler människor riskerar att bli utsatta för tvång och att tvång i nya arenor, som till exempel i människors hem, innebär nya etiska problem.
När rätten beslutar om öppen tvångsvård ska den föreskriva de särskilda villkor som gäller för vården, enligt 26 § LPT. Chefsöverläkaren ska i sin ansökan ange de villkor som hen anser att rätten ska föreskriva, men det är rätten som avgör utformningen och omfattningen av villkoren och den kan också föreskriva andra villkor än de som chefsöverläkaren föreslagit. Rätten får delegera beslutanderätten kring villkoren till chefsöverläkaren. De särskilda villkoren får avse:
– skyldighet att underkasta sig medicinering eller annan vård eller behandling,
– skyldighet att hålla kontakt med en viss person,
– skyldighet att vistas på ett hem eller annan institution för vård eller behandling eller att besöka vårdcentral eller anlita socialtjänsten,
– vistelseort, bostad, utbildning eller arbete,
– förbud mot att använda berusningsmedel,
– förbud mot att vistas på en viss plats eller att ta kontakt med en viss person, eller
– annat som är nödvändigt eller följer av vårdplanen.
2015 vårdades 1148 personer i ÖPT. 44 % var kvinnor. De vanligaste diagnoserna var schizofreni och vanföreställningssyndrom.
Läs och lär dig mer om ÖPT i avhandlingen ”Tvångsvård i frihet” av Liv Zetterberg. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1199752/FULLTEXT01.pdf
