I kommentarer till vår intervju med Peter Götzsche har RFHL Stockholm kallats för ”ADHD hatare” och ”scientologer”. Debattekniken är minst sagt skruvad och tonläget antiintellektuellt. Ingen är väl överraskad eftersom det är en sådan försvarslinje som alltid läggs upp när man diskuterar frågor om psykiatriska diagnoser som ADHD. Istället för att argumentera och diskutera vill man tysta.
En del människor saknar förmågan att kunna tänka två tankar samtidigt. Det är antingen-eller som gäller. Är du inte med mig – så är du emot mig. Att verkligheten många gånger är alldeles för komplex för att tänka i svartvitt är något som dessa människor inte bryr sig om, eller inte anser sig behöva, bry sig om. Man bryr sig bara om vetenskapliga resultat som bekräftar den egna bilden. Man lyssnar bara på människors erfarenheter som bekräftar den egna bilden. Man väljer medvetet information som passar den egna världsbilden och väljer medvetet bort information som motsäger den. Och den som framför misshaglig information misstänkliggörs genom tillmälen och diverse härskartekniker.
Viktigt att vara öppen för argument om ADHD
I diskussionen om ADHD blir detta extremt tydligt. Antingen är man för ADHD och är då också entydigt för medicinering. Eller så är man emot ADHD och är då entydigt emot medicinering. Om man börjar ifrågasätta det som händer just nu i Sverige med massdiagnosticering och massmedicinering kallas man för ”ADHD-hatare” eller ”scientolog” av personer med det svartvita tänkandet som är för ADHD. Om man berättar om personer som har en ADHD-diagnos och som blir hjälpta av mediciner så skälls man för att sitta i läkemedelsindustrins knä av personer som är entydigt emot ADHD.
I RFHL Stockholm är vi varken för eller emot ADHD. Vi konstaterar att det finns en många människor som är diagnosticerade med ADHD bland våra medlemmar och vår personal, och personer som inte är det. Vissa upplever ADHD som ett besvär, andra som en tillgång. Vissa är bekväma med att ha fått diagnosen. Andra är det inte. Vissa vill ha medicin. Andra vill inte ha det. Vår grundinställning är att man inte kan sjukdomsförklara eller medicinera bort samhällsproblem. Den grundinställningen har hittills ingen lyckats slå hål på med hållbara argument. Men om någon hade gjort det så hade vi ändrat vår grundinställning eftersom vi är mottagliga för argument och logik vilket personer och organisationer med svartvitt tänkande inte är.
Först medicin – sedan sjukdom
Det finns en rad fakta kring ADHD- diagnosen och ADHD-diagnosticering som är bekymmersamma och som väcker frågor:
Det finns ett väl belagt mönster att läkemedelstillverkare av psykoaktiva ämnen först hittar på ett preparat och sedan hittar på en sjukdom. Man börjar testa preparatet i riggade försök och hittar sedan på att preparatet har effekt. Sedan börjar den påhittade ”sjukdomen” öka lavinartat, liksom försäljningen av preparatet. Man ser mönstret tydligt när det gäller de antidepressiva SSRI-medlen som kom ut på marknaden i Sverige i början av 1990-talet. Först kom medicinerna, som bara skulle ges mot egentlig depression, men så började man uppfinna ”åldersdepression”, ”ungdomsdepression”, ”utmattningsdepression”, ”mild depression” och vips hade man en storsäljare av preparatet. Vi såg samma mönster med sjukdomstillståndet ”generaliserad ångest” och ”medicinerna” Efexor och Lyrica.
2002 släpps Concerta, metylfenidat i ny beredning och därför patentskyddad viket garanterar stora vinster för tillverkaren, i Sverige. Ett par år efter släppet börjar ADHD-diagnosticeringen skjuta i höjden. Sedan 2006 har antalet ADHD-diagnoser ökat med över 500 %. Är man ADHD-hatare för att man påtalar detta mönster och ställer kritiska frågor kring det?
Vad är det vi medicinerar?
Det finns undersökningar som visar att av barn som får ADHD-diagnos är en stor majoritet pojkar födda sent på året vilket skulle kunna tyda på att det är omognad man medicinerar. Undersökningar från Socialstyreslen visar att barn till föräldrar med låg utbildningsnivå i högre grad har en ADHD-diagnos än barn till akademikerföräldrar vilket skulle kunna tyda på att det är klass man medicinerar. Är man scientolog för att man undrar över hur detta kan komma sig?
Diagnos – krav för hjälp
En effekt av alla diagnoser är att ett diagnossamhälle vuxit fram. Har man diagnos får man förtur. Ja på många håll i landet är det t.o.m. så att man måste ha en diagnos för att överhuvudtaget få stöd och hjälp av t.ex. skola eller andra instanser. Man struntar ofta i funktionerna hos ett barn, i barnets hemförhållanden och bakgrund. Man prövar inte andra undervisningsformer, minskade klasser, stöd på annat sätt. Man går direkt på diagnosticering. Och eftersom det är relativt lätt att som utåtagerande barn få en ADHD-diagnos får man som en följd av det medicinering eftersom det är förstahandsval gällande behandling av ADHD enligt rekommendationer från Socialstyrelsen.
Medicinering – ingen effekt på lång sikt
I ett samhälle som i alla övriga delar vurmar för individualisering och för att man inte ska sätta etiketter i pannan på folk ägnar sig skolhälsovård och psykiatri åt att göra just detta. I allra största välmening. Och man gör det med mycket dålig beslutsgrund i det långa perspektivet. För trots att barn har medicinerats med metylfenidat (Ritalin, Concerta)sedan 1960-talet i Sverige har inga långtidsstudier gjorts. En långtidsstudie som gjorts i USA visar att läkemedelsbehandling av ADHD med centralstimulerande medel har god effekt på kort sikt men ingen effekt på lång sikt. Är det för att få lugn i klassrummen vi medicinerar i så hög utsträckning?
Läkemedelsföretagens uppgift – generera vinst
Läkemedelsföretagen finns till för att generera pengar till sina ägare. Det är inget konstigt med det. Men man måste ha det i åtanke när de lanserar nya mediciner mot det som måste anses vara ett normalt innehåll i ett normalt liv, t.ex. sorg, oro, ilska. Varje aspekt av livet de lyckas göra till ett sjukdomsförlopp innebär potentiellt stora vinster för dem. I sin strävan efter dessa vinster har läkemedelsföretag på olika sätt lyckats korrumpera myndigheter och enskilda läkare. Detta har visats gång på gång under de senaste tio åren. Vi måste som kritiskt tänkande samhällsmedborgare förhålla oss till detta.
Anpassa samhället – inte individen
Ideal och normer förändras över tid. Före 1979 var homosexualitet klassad som en sjukdom i Sverige. Den som skulle klassa homosexualitet som sjukdom idag skulle bli betraktad som en reaktionär galning. Vi har accepterat homosexualitet som en del av ett vanligt mänskligt beteende. Kanske kommer samma situation gällande ADHD att uppstå? Att vi en gång i framtiden kommer att fråga oss varför vi hade så svårt att acceptera människor med ett ”ADHD-beteende”? Varför vi inte anpassade samhället efter dem och deras svårigheter på samma sätt som vi försökt att anpassa samhället efter personer som sitter i rullstol?
Trots att vi ställer oss dessa kritiska frågor om ADHD, diagnosticering och medicinering i vår förening handlar en hel del av våra ombudsarbeten åt att hjälpa personer som vill ha ADHD-medicin att få det eftersom även beroendevården i många fall har ett svartvitt tänkande. Det är säkert svårt för personer med ett svartvitt tänkande att få detta att gå ihop. För oss är det inte det.
Text: Per Sternbeck
