I budgetförslaget för 2025 som presenterades nyligen vill regeringen satsa på en nationell vårdförmedling. Man uppger att en nationell vårdförmedling ska möjliggöra för patienter, som redan fått en medicinsk bedömning och väntar på vård, att få behandlingen eller operationen utförd hos annan vårdgivare med ledig kapacitet och på så sätt minska vårdköerna. Men är detta det huvudsakliga skälet till förslaget?
Ett alternativt synsätt är att högerregeringen vill fortsätta den långt gångna privatiseringen av svensk sjukvård. Socialstyrelsen och eHälsomyndigheten fick förra året i uppdrag av regeringen att ta fram en plan för att möjliggöra en nationell vårdförmedling. En delredovisning blev klar i mars i år. Planen innehåller fem fokusområden där två handlar om bättre samordning mellan vårdgivare och ett är att skapa förutsättningar för att utnyttja hela vårdens kapacitet. Detta fokusområde bör man fästa särskilt stor vikt vid. Rapporten talar om att ”underlätta samordning mellan offentliga och privata vårdgivare”. Mer specifikt skriver de (någorlunda retoriskt) att man behöver analysera ”vad som krävs för att fler patienter ska kunna förmedlas till privat[a] vårdgivare” Dock har de rimligen angett en viktig förutsättning tidigare i samma stycke: ”Myndigheterna bedömer att en förbättrad hantering av avtal och betalningsförbindelse är av värde i syfte att underlätta matchning”. Ja, om inte de privata vårdgivarna får betalt kommer förslaget inte att genomföras.
Vad händer om regioner tecknar avtal och betalningsförbindelser med privata vårdgivare?
Det beror såklart på hur avtalen utformas. Ett troligt scenario är att vårdgivaren får ersättning med en s.k. vårdpeng som är ofta baserad på beräknad genomsnittskostnad för vårdinsatsen. Detta förhållande gäller idag i regionernas primärvårdsavtal, även om de tar schablonmässiga hänsyn till ålder, kön, socioekonomisk status osv. Utifrån erfarenheterna från vårdvalet i primärvården kommer regionerna dessutom bli tvungna att finansiera de privat drivna vårdcentralerna, vilket får företräde framför de egna offentliga vårdcentralerna (som fått väsentliga nedskärningar) enligt Göran Dahlgren som skrivit boken När sjukvården blev en marknad (2018). De privata vårdcentralerna vill dessutom inte ha patienter med komplicerade sjukdomar då de kostar mer än genomsnittspriset. För att maximera sin vinst är det fördelaktigt med friska patienter som har lindrigare besvär. Revisorer i region Stockholm rapporterade 2023 således att det inte är de med störst behov som får vård. Förslaget om nationell vårdförmedlare liknar vårdvalsystemet i den öppna specialistsjukvården, som endast Stockholm och ett par andra regioner införde, och som ledde till kraftiga kostnadsökningar. Dock går förslaget ännu längre då den öppnar upp både öppen och sluten specialistsjukvård för privata vårdgivare.
Kommer privatiseringen leda till en ökad vårdkapacitet?
Inte utan ökad finansiering. Om all sjukvård öppnas upp för privata aktörer kan man förvänta sig att utbudet av privata vårdgivare och privata sjukhus ökar. Den offentligt drivna sjukvården har inte förutsättningarna för att öka utbudet av vård, vilket vi återkommer till nedan. Offentliga sjukhus kommer därför inte kunna ge den vård som den ”nationella vårdförmedlingen” ska förmedla.
Socialstyrelsen har också tagit fram en plan för att minska bristen på vårdplatser
Regeringen har även gett Socialstyrelsen i uppgift att föreslå hur man kan minska bristen på vårdplatser, som Socialstyrelsen slutrapporterade i våras. I den står att ”det råder en brist på disponibla vårdplatser i en majoritet av landets regioner” – det fattades nämligen 2 230 vårdplatser år 2023. Man konstaterar att orsaken till detta är ofta personalbrist. Ekonomi nämns också där sparåtgärder ökar personalbristen, men på något besynnerligt vis kommer de fram till att vårdplatsbristen i huvudsak beror på andra faktorer än ekonomi. Socialstyrelsen bedömer i vart fall ”att det behövs en skyndsam ökning av antalet disponibla vårdplatser för att undvika patientsäkerhetsrisker och arbetsmiljöproblem.”
Hur ska en skyndsam ökning av vårdplatser ske, kan man fråga sig?
Socialstyrelsen skriver: ”För kapacitetshöjande insatser inkluderar detta exempelvis nyrekryteringar och att arbeta med rotations-/kombinationstjänster där även medarbetare från öppen vård och administrativa tjänster bidrar till att bemanna slutenvårdsavdelningar.” Man skriver också om behovet att ”att sjukhusens disponibla vårdplatser planeras och nyttjas effektivt utifrån patienternas behov.” Vad detta innebär för vårdpersonalen nämner man inte explicit, men i sin delrapport 2023 skrev de att ”schemaläggning ofta utgå[r] ifrån tillgänglig personal och deras schemaönskemål snarare än en planering av de vårdaktiviteter som behöver utföras för att möta vårdbehoven.” Detta är en beskrivning som motsägs av vårdpersonalens strejk under sommaren som berodde på de allt tuffare kraven inom sjukvården: 30 % av Vårdförbundets medlemmar jobbar deltid för att de inte orkar mer och var tredje medlem jobbar regelbundet övertid (övertiden uppgår till 1 800 heltidstjänster i vården). I slutrapporten står det vidare att läsa att Sveriges regioner “befinner sig i maj 2024 i ett ekonomiskt läge som kan begränsa möjligheterna till större investeringar på kort sikt”.
Förutsättningarna för offentliga vårdgivare lär försämras
När privata vårdaktörer ökar inom den specialiserade sjukvården och erbjuder bättre löner och arbetsvillkor kommer offentliga vårdgivare få ännu större problem att ge vård i samma utsträckning som idag, vilket Socialstyrelsen beskriver i sin delrapport. Mer av vården kommer därför gå till privata aktörer som ska betalas av regionerna. Regionerna kommer med all säkerhet bli tvungna till nedskärningar i den egna vården, på samma sätt som offentliga vårdcentraler drabbats.
Privatisering av offentligt betald vård maskeras som en ökning av tillgänglig vård
Som Göran Dahlgren skrev i ”När sjukvården blev en marknad” och John Lapidus i ”Vårdstölden” (2018) kallas aldrig privatiseringen av sjukvården som just en privatisering. Det kläs alltid om i ord som ökade valfrihet eller möjligheter. När den borgerliga regeringen tog makten 2006 införde de en rad reformer som öppnade hälso- och sjukvården för privata företag.
Vad händer när de skattefinansierade regionerna måste betala för mer (privat) vård?
Dahlgren beskriver hur den offentliga vården privatiseras genom 4 steg. De första 3 stegen kan man säga fullbordas med detta förslag då steg 3 är att öka privatiseringen av offentligt finansierad vård. Steg 4 är ökad privat finansiering av vården. År 2018 hade 650 000 svenskar en ”privat vårdförsäkring” som till råga på allt subventioneras av staten då de är skattebefriade. Enligt Svensk försäkring är väntetiden inom de flesta sjukvårdsförsäkringar för besök hos specialist maximalt 7 arbetsdagar och för operation maximalt 14–21 arbetsdagar. De med privata sjukvårdsförsäkringar drabbas inte av nedskärningarna i vården och klagar inte. Dessutom tillhör de ofta de övre samhällsskikten vars behov politikerna värnar sig om att tillfredsställa. Om regionerna går på knäna ekonomiskt, vilket Sveriges Kommuner och Regioner rapporterat om (planer finns att minska antalet personal med mellan 5000 och 6000 år 2024–2025) kommer finansieringen av alltmer privat vård bli ohållbart i längden. Timbro, ”Nordens främsta marknadsliberala tankesmedja” föreslog också 2021 en ökad privat finansiering av hälso- och sjukvård: ”Avskaffa förbudet mot medfinansiering. Medfinansiering innebär att patienten och regionen delar på kostnaden för en insats.” Timbro, Svenskt Näringsliv, Vårdföretagarna mfl har under lång tid propagerat för privatiseringen av hälso- och sjukvården i Sverige.
Förslaget om en nationell vårdförmedling har lyfts av många på högerkanten under flera år. På ytan låter det som en bra idé. Men vid en närmare analys är det som utlovas inte möjligt. I stället framträder en bild där syftet är att ta ytterligare ett steg i privatiseringen av svensk sjukvård. Ett steg som det kommer bli mycket svårt, om inte omöjligt, att backa ifrån.
Skribent Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se
Läs också…
