Hur mycket våld och övergrepp kan en människa utstå utan att bli utplånad? Mer än man tror. Kristin har varit utsatt för våld och övergrepp i nästan hela sitt liv. Det har satt djupa märken. Trots 38 suicidförsök lever hon.
Det är vår 2019. Vi sitter hemma hos Kristin i hennes fina mysiga lägenhet som hon just fått överta kontraktet på efter att det varit en försökslägenhet. Jag har känt Kristin i ganska många år vid det här laget men vi har egentligen aldrig pratat. Dagarna innan har vi haft ett telefonsamtal med ett innehåll som fått mig att baxna: Hur fan står människan på benen egentligen, är frågan jag ställt mig, och jag måste undersöka vidare. Nu sitter vi med några av hennes fantastiska kanelbullar framför oss och jag ber henne berätta om sitt liv. Det blir en berättelse som varar i timmar, avbruten av gråt, dåligt mående och en och annan cigarett. Vi är grundliga och tar det från början
Pappan tog över ett konditori i Ramsele. Han kom från fattiga förhållanden och hade väldigt dålig självkänsla. Mamman var hemmansägardotter vars far ägde stora delar av Hemavan. Hon ville inte gifta sig men blev med barn, Kristin, som föddes i Östersund 1957.
– Det var en mycket dysfunktionell familj. Pappa var sjukligt svartsjuk och notoriskt otrogen själv. När alkohol kom med i bilden spöade han på mamma. Hon hade alltid solglasögon på sig när hon jobbade i butiken i konditoriet. Hon hade alltid brutna revben. När jag var fyra skinnflådde han ryggen på henne. Drog henne över vass sängkant – slog henne – drog över sängkanten igen – slog. Ryggen blev helt skinnflådd…Min syster och mamma förnekade det som skett. Jag blev jätteglad över att få det bekräftat av hembiträdet.
Strax efter det att jag fyllde 16 år slog han mig för sista gången.
– Han gav sig på mig också. Jag var ett aktivt, nyfiket och busigt barn och det krockade med hur barn skulle vara på den tiden. Han skulle banka vett i skallen på mig och jag fick väldigt mycket stryk. Jag kunde flyga flera meter när farsan slog. Min farfar har räddat livet på mig ett flertal gånger genom att jag kunde söka skydd hos honom.
– Jag fick alltid höra att jag var hysterisk och skrikig. Jag var ju alltid med när han slog mamma och försökte försvara henne.
Strax efter det att jag fyllde 16 år slog han mig för sista gången. Då hade jag läst på och sa åt honom att jag skulle anmäla honom om han slog mig. Det var sista gången han gjorde det.
– Pappa dog 1980 – 48 år gammal. Jag var ledsen när han dog. Jag har förlåtit honom. Jag har alltid älskat pappa, alltid sökt pappa. Pappa var som en stor gud för oss allihop. Han fortsatte att bevaka mamma och fortsatte att spöa henne även efter det att de skildes.
– Pappa och mamma hade ett så konstigt förhållande. Mamma tänkte skilja sig redan 59-60. Men blev med Stefan, min bror. Hon var också fisförnäm. Hon hade tjänstefolk till allt. Hennes liv bestod av att shoppa, hade stående tid hos frissa och så där. Det var därför hon aldrig kunde flytta hem igen.
– Pappa konkade -65. Han var inte så bra med kontorsarbete. Pappa flyttade ner till Stockholm 1966 och vi skulle komma efter senare. Vi förstod först senare att han skaffat en annan kvinna under den tiden. Hon blev aldrig slagen, hon stack alltid när pappa började.
Jag hade lärt mig av mamma, det obstinata, att alltid svara emot. Pappa brydde sig om sin familj. Han ägde sina kvinnor. Han släppte inte heller. Han var rolig, omtyckt, generös, skämtade jämt. Mot vänner och bekanta. Och min syster var han väldigt svag för.
Dan före julafton 1966 på morgonen kom de till Stockholms central och skulle flytta in i nybyggda lägenheten i Jordbro. De åkte till EPA i Handens centrum och handlade och efter det till Farsta. På julafton stack pappa:
– Det visste man ju – varenda jul var det samma sak – när folk började droppa av välte farsan bordet och slog ner morsan. Hon kände ingen därnere. På något sätt fick mamma reda på den andra kvinnan. I januari la mamma in om skilsmässa. Vi fick inte en krona från farsan. Mamma gick till soc i Handen och fick nej. Hon kunde få låna, men hon sa nej. Hon gick till konditoriet i Jordbro och sökte jobb och det fick hon.
– Jag var så lycklig över skilsmässan. Jag slapp stryk. Slapp vara rädd för att det skulle bli bråk. Det blev lugnare. Om mamma träffade en karl så släppte jag inte in dem. Jag jagade ut dem med kniv. Ingen skulle få göra henne illa igen.
– Vad jag inte förstår är att ingen sa någonting. Nu har de kunnat pratat om det. Men under lång tid var det hela tyst. Min morbror Stellan och farsan slogs en gång. En annan släkting slog ner honom bakifrån med en spade. Men på det stora hela teg alla.
Fradgan rann runt munnen på dem när han försökte ta sig in och det hjälpte mig mycket.
– Jag blev väldigt mobbad i skolan och slutade tidigt. Jag gick inte dit helt enkelt. På vår gård bodde det familjer som hade 8- 10 ungar och jag började umgås med dem. Det gjordes ett inbrott i kiosken vid tåget och jag blev den som åkte dit för det. Troligen för att jag var skilsmässobarn. Sedan vet jag inte jag om det var frivilligt eller inte, men jag blev placerad hos släktingar. Mamma sa att hon och jag skulle ha semester, bara hon och jag. Och så for vi upp. Det var sent när vi kom, vi gick och la oss och på morgonen var mamma borta. Jag fick inte veta något… Det är jobbigt när man är tio år. … Jag glömmer aldrig min släktings blick på mig: ”Nu skulle jag vara där och lära mig veta hut!”
– Hon hade ett litet rum som var ett syrum. Man fick plats med säng och skrivbord sedan var det stopp. Det blev mitt rum. De hade två hundar som var mina bästa vänner. Jag fick handtvätta i källaren. Jag var tvungen att mocka rent i lagården på morgonen. Jag var som en piga som skulle lära sig allting. Det fanns en annan flicka jag kunde leka med men jag fick inte träffa henne så ofta. Det var läxor och ladugård och allt annat. Jag kommer inte riktigt ihåg hur lång tid det tog innan mannen i huset började tafsa…Det är svårt att beskriva hjälplösheten man känner när man sitter i framsätet på en bil med en två meters man med händer som dasslock…
– Jag fick stryk av kvinnan i huset då jag berättade vad han gjorde. Jag tog in hundarna på mitt rum som skydd. De släppte inte in honom på nätterna. Fradgan rann runt munnen på dem när han försökte ta sig in och det hjälpte mig mycket.
– Jag talade om det som hände för mamma men hon trodde inte på det heller. Jag hade ju så ”mycket fantasi”. Jag pratade aldrig med pappa. Hade jag talat med honom om det, hade han trott mig.
– På våren var jag så less på hela situationen. Jag har stark vilja och slutar aldrig kämpa så jag bestämde mig för att bli ohanterlig. Jag ställde till med sånt helvete att de inte kunde ha mig kvar. Jag spöade grannjäntan och satte eld på åkern. Fjolårsgräset. Efter ett halvår var det hemgång.
– 25 år senare berättade mammas syster vad mannen i huset gjort mot henne. Det som hände mig var ingen engångsföreteelse.
När han spöade mig hemma hos hans föräldrar reagerade de inte.
Tillbaka i Stockholm var Kristin hämndlysten, arg och besviken. Hon skolkade, hon började sniffa och umgicks med likasinnade. Hon berättade för sin mamma att det höll på att gå illa. Mamman tog tjänstledigt ett år för att Kristin skulle komma bort från gänget. Kristin gick sjuan i Tärnaby och sedan tillbaks till Stockholm igen.
– Jag blev ihop med en kille, min första stora kärlek. Han körde moppe, var jätteblyg och jag blev jättekär i honom. Han hade trummor och elgitarr så han lärde mig. Han gick inte i skola för han var så blyg att han hade hemundervisning. Det var väldigt oskyldigt tills jag var 15 för det hade jag lovat min mamma. Efter att vi hade haft sex första gången kom hans svartsjuka fram. Då började han slå. Det är väl ett mönster jag haft, att jag valt män som liknar min pappa. Vi åkte ofta in till stan och gick omkring och vandrade i sommarnätterna.
– Tittade jag på någon med snygga skor så kunde jag få stryk. Ibland när han varit ute med jobbet kunde han komma hem och ge mig spö då han fått nobben av nån tjej han lagt in en stöt på.
– När jag var 18 flyttade vi ihop i Jordbro. Han smällde av inne på toan på vår inflyttningsfest. Gästerna kom och sa att jag måste flytta på honom för de behövde gå på toaletten. Jag försökte väcka honom och då flippade han. Sparkade och slog – då flydde jag hem till mamma. ”Vad har du gjort nu då?”. Frågade hon.
– Efter ett halvår i lägenheten slog han ut framtänderna på mig, fyra stycken. Jag hade inte stöd hos någon. När han spöade mig hemma hos hans föräldrar reagerade de inte. Han höll på att strypa mig en gång framför hans föräldrar och ingen reaktion. Till slut flydde jag Jordbro och var i Hemavan i två år. Dit vågade han sig inte.
– Drygt två år senare, uppe i Hemavan, träffade jag min blivande man Tommy. Jag blev jättekär. Jag bodde där uppe. Han var kadett och de var på fjällmanöver. Det här var i april. Vi flyttade ihop på julen och förlovade oss på julafton. I februari hade vi egen lägenhet och då sa han:
”Äntligen får jag göra om dig till kvinnan jag vill ha”. Och jag tyckte att han var så gullig. Han slog mig ju inte. Och behandlade mig som en prinsessa emellanåt.
– Jag ville träffa kompisar ….han svarade: ”Idag har jag planerat att göra nåt helt annat” och det slutade med jag inte träffade dem utan var med honom istället. Och snabbt blev jag en ärthjärna, en hönshjärna som inte gått grundskolan. Som inte hade nåt att komma med. Jag blev med barn i augusti men höll på att förlora barnet och blev sängliggande.
Den 10 november 1993 tvingade jag ut honom, men jag blev inte fri.
– Jag var så jättekär. Han kunde verkligen charma mig. Jag levde i ett konstigt rus. Grannarna sa att han var otrogen, men jag fick det till att de ville förstöra för oss som hade det så bra. Så köpte vi hus i Svanberga, norr om Norrtälje. Han jobbade som befäl på regementet LV3 i Norrtälje men sa upp sig. Han fick erbjudande om jobb i Malmö, men innan vi flyttade brakade han ihop. Jag kom ihåg att vi bråkade om en pistol. Han skulle skjuta sig. Jag tror att det var hans manodepressivitet som började bryta ut. Efter det här blev han elakare och elakare. Jag ville skilja mig från honom redan därnere men han fick mig att gå i borgen för olika lån han tog. Jag skev bara på pappren han höll fram åt mig. Jag tittade inte på vad det var jag skrev under. Och höll mig kvar på det sättet…
– Det var där han tog viljan ifrån mig. Jag hade ingen därnere. Jag var utlämnad. Jag hade bara att foga mig.
– Min dotter var hemskt mobbad i Skåne så vi flyttade upp till Uppsala. Där började han spåra ur fullständigt. Slog hål i dörrar. Slog hål i väggar. Slog sönder allt. Men han slog inte oss även fast han kunde trycka upp mig mot väggen och slå ett hål väggen alldeles intill mitt öra.
– Den 10 november 1993 tvingade jag ut honom, men jag blev inte fri. Han skaffade en lägenhet i grannkvarteret och kontrollerade mig. Sa att han ville träffa barnen men det var ju bara ett svepskäl för att kontrollera mig. Han uppvaktade och grät, och jag förlät.
– Jag hade inte råd med att ha kvar lägenheten med en hyra på 12 000 kronor i månaden. Jag fick en soc-lägenhet men jag släppte alltid in honom. Vi fick inte sova.
Min son sover fortfarande med kudden dubbelvikt över öronen. Det var mest verbalt från början. Från början var det sekunder av ilska. På slutet var det sekunder av lugn. Det blev allt värre. Jag hade inte en hel vägg, inte en hel dörr i den lägenheten, förutom glasdörrarna. Lägenheten var totalt sönderslagen.
Tommys påverkan på Kristin fungerade. Han lovade att sluta dricka och de skulle försöka reparera sitt förhållande De flyttade ner till en villa på 300 kvadratmeter i Sörmland:
– Han blev värre i Sörmland. Han söp mer. Och han började kontrollera mig allt mer. Han gjorde listor på allt jag skulle göra varje dag. Jag skulle ha maten färdig kl. 17.00 varje dag oavsett om han var hemma eller inte. Så jag kammade mattfransarna, jag putsade stolarna…
– Om jag inte gjorde som han sa blev allt tio gånger värre. Han stod framför mig, höll i mig och stod skrek i mitt ansikte hur värdelös jag var, hur synd alla tyckte om honom för att hans kärring var så värdelös. Jag var redan så nergången mentalt att jag inte kände att jag hade något värde. Och jag kunde ju inte ta mig nånstans….jag träffade barnen ibland och min mamma nån gång ibland även fast han försökte klippa det bandet också…
– Mellan 6 – 12 på dagarna kunde jag andas och slappna av. Klockan 12 var jag tvungen att sätta igång och göra allt han hade beordrat att jag skulle göra. Han gjorde långa listor med allt som skulle göras i huset och på tomten. Och när allt var klart hittade han på uppgifter. En gång hade han tippat ett helt lass med sten på uteplatsen. Han beordrade mig att flytta på stenarna från en plats till en annan. En gång kom grannarna in och hjälpte oss. När han var nöjd fick jag gå och lägga mig. När jag hade somnat gjorde han det han skulle göra med mig.
– Jag orkade inte längre och började leta efter sätt att ta livet av mig på. Med hjälp av sin dotter och hennes man flydde hon från Tommy.
”Vi betalar din resa till Hemavan” -Det var så skönt att få komma dit.
Vi for till Uppsala kvinnojour. Jag försökte få hjälp genom soc – som tyckte synd om Tommy. Jag var förtvivlad, jag visste inte vad jag skulle ta mig till när de ringde från kvinnojouren i Uppsala och sa: ”Vi betalar din resa till Hemavan”.
– Det var så skönt att komma dit. Tommy ringde och jagade släkten men han vågade inte komma upp. Mina kusiner hade lite mer hår på bröstet än han.
Kristin blev fri från Tommy däruppe. Hon stannade i tre år. Det geografiska avståndet och skyddet från släkten gjorde att hon kunde lägga honom bakom sig, att han inte längre hade makt över henne. Till slut kände hon sig tillräckligt stark för att våga flytta till Stockholm igen och ett arbete som hägrade.
Kristin har många vårdepisoder i psykiatrin och 38 suicidförsök bakom sig. Tommy var pådrivande i att hon skulle ta livet sig:
”Älskar du dina barn? Vill du dina barns bästa?”. Han kunde mässa och hålla på i timtal. Jag var ett nervöst psykfall och mina barn hade ingen chans på grund av mig. De var dömda att misslyckas. För att de skulle klara sig måste jag bort. Han gav mig tabletter och alkohol. Så jag tog ju tabletterna…på något sätt, jag vet inte hur, fick jag kontakt med vården och de räddade livet på mig. Han ägde min hjärna.
– En kurator ville att jag skulle få ”husmorssemester” i fyra dagar inne på psyket. Vila upp mig helt enkelt eftersom jag var så slutkörd Det slutade med att jag hamnade på låst avdelning på Danderyd i fyra veckor. Jag fick ECT för att jag var i så dåligt skick. Jag hade gjort ett suicidförsök. En psykiater övertalade mig att jag måste ta ETC för att kunna må bättre. Jag avbröt efter nio behandlingar. Jag tappade ju allting. Mina kunskaper i engelska. Jag kunde inte lösa korsord. Kunde inte minnas många saker som hade hänt. Det är fortfarande minnen som är borta. Jag kan inte skriva längre överhuvudtaget…
– Sista självmordsförsöket var för 20 år sedan. Tabletter. Min son ringde Tommy som sa: ”Låt henne ligga.” Ambulanspersonalen slog igång hjärtat på mig. När jag vaknade upp och såg smärtan hos min son bestämde jag mig: Aldrig mer! Och det har jag hållit även fast det varit nära ibland.
– Jag har gått hos psykiatrin mycket. Jag träffade en psykiatriker en gång i Uppsala som sa: ”Det är inget fel på dig, det är fel på din omgivning. Blir du fri från den där, mår du bättre.”. Men han var den enda som förde det på tal, utan att göra något konkret. Annars var det mest piller som gällde.
– Jag har sökt pappa hela mitt liv. Men han stötte ju bort mig jämt. Han trodde att mitt liv var säkrat när jag träffade Tommy men det var det ju inte. Jag fick pappa den sista tiden i hans liv. Vi kunde mötas och jag fick äntligen en pappa då. Det var jag som tog hand om allting när han dog.
– Samma sak gjorde jag med mamma. Hon var ju så dålig med sin KOL så hon flyttade hem till mig den sista tiden hon levde.
Nu har Kristin fått nån form av lugn i sitt liv. Hon är skadad. Har en konstaterad komplex PTSD och täta kontakter med psykiatrin. Hon har värk i kroppen. Har svårt att sova. Mycket ångest. En självkänsla som är skadad. Hon klarar inte av beröring. Hon har svårt att sätta gränser mot andra men hon lever. Det borde inte vara möjligt med det liv hon haft men hon gör det faktiskt.
– Jag mår skit. Men jag har aldrig gett upp, gudskelov. Jag har alltid varit öppen med hur jag haft det och varför jag mådde som jag gjorde. Jag har alltid stått på mig och det är nog det som gjort att jag klarat mig. Att jag vetat vad som är rätt och vad som är fel. En annan sak är att jag hela tiden resonerat: ”Take it like a lady”. Jag tror inte på att ge igen. Det tror jag spelat en stor roll. En annan sak är att jag nog inte förstått hur illa det har varit. Jag var varit så tacksam. Tacksam över att bli behandlad illa.
– En tredje sak är att jag har fått hjälp. Av QvinnoQulan, av QvinnoQraft. Det finns ju hjälp och stöd att få. Även om det kan kännas hopplöst… Man ska aldrig sluta söka efter hjälp för den finns.
Vi slutar där. Kristin är rädd att det blir för mycket elände staplat allt för högt. Att människor inte orkar läsa eller ta det till sig. Jag argumenterar för att det är så hennes liv sett ut, med allt elände. Att allt annat vore en förvanskning. Sedan är det upp till var och en att at till sig eller inte.
Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
